Judasevangeliet.
Omnämnt och avfärdat som kätterskt år 180 av Irenæus. Hittat (gravplundrat) i Egyptens torra ökensand 1978. På svarta marknaden i början av 1980-talet – hastigt bevittnat av forskare – men av girighet förpassat till fuktigt bankfack och förruttnelse. Slutligen lossköpt av en mecenat 2001 och tillgängliggjord för forskare. Första översättningen på modernt språk (kodexen är på koptiska) publicerad 2006.
Tycker sånt här är spännande. Jesus. Vad som blev. Vad som kunde ha blivit. Vad som egentligen var. Som vi aldrig kommer få reda på – vilket väl är det enda som är riktigt säkert. Varför det blev och utvecklades som det gjorde. Historien och myten är minst lika mycket Paulus, Petrus och Jakob (Jesus bror alltså) och alla andra apostlar som huvudpersonen själv. Eller för den delen bifigurer som Judas.
Givet detta ger ju inte texter – jag menar evangeliefragmentet och inte boken – som dessa i sig inte särskilt mycket. Man behöver en hel del kött på benen för att kunna ta till sig de här sakerna ordentligt. Men då, som här med Jörgen Magnussons eminenta hjälp, blir det riktigt intressant. (förresten fascinerande i sammanhanget att Jörgen är blind!)
Tar med mig två saker. Dels – den eventuella, ingenting är ju någonting definitivt när det gäller Bibeln – nyanseringen av Judas Iskariot. Förtjänar han verkligen sin plats i brevid Benedict Arnold och Vidkun Quisling? Eller brevid… jag menar framför. Judas är ju förrädarnas förrädare, ett begrepp i sig själv. Men mer än det en ingång till gnosticismen. Hade – och har – alldeles för dålig koll. Lite kittlande med vad som kunde ha varit?