Tintin i Kongo

Bortsett från Tintin och alfakonsten (som ju bara är lite skisser och utkast till manus) är det bara ett Tintinalbum A inte läst. Det är… (trumvirvel!):

Tintin i Kongo!

Detta beryktade album, som står undanskuffat i magasin och som man måste beställa fram via bibliotekarie. Så som det väl typ alltid varit oavsett vad olika kulturbråk har låtit påskina. Precis som med en del annat, typ Mein Kampf och liknande som väl inte står framme någonstans.

Nu när jag läst (gjorde väl förmodligen aldrig det som barn?) kan jag väl förstå att det inte står framme. Även om det i jämförelse med t ex Mein Kampf är harmlöst. Mein Kampf är väl iofs också ganska harmlös jämfört med sitt rykte, men å andra sidan: vilket rykte…

Nåväl. Tintin i Kongo är ingen hatisk bok. Den är litegranna som Fazer-godis. Ni vet; Kina – choklad med puffat ris i en förpackning med en bild på en öh stiliserad, knallgul ”kinagubbe”; lakrits med den så kallade lakuflickan. Osv.

Det är kanske inte avsett att vara hatiska, nedsättande nidbilder, utan ”bara” stiliserade karikatyrer.

Men kontentan blir att Kongo – Afrika – är ett ställe någonstans proppat med exotiska djur samt tafatta, ociviliserade och småkorkade människor. Djuren är där för att pangas och människorna för att passa upp på och se upp till utlänningar. Vita.

Funderade på att läsa tillsammans och prata om det. Om vilka bilder Europa hade av andra tidigare. Hur man behandlade andra. Hur många kanske fortfarande tänker. Har ju redan pratat t ex om Haddocks faktiskt tragiska alkoholism (som ju är typ ”rolig”) och förberett henne lite på ”Kongo”. Fram till nu utan att helt ha koll. Men jag vet inte. Är hon redo? Bibliotekarien som plockade fram albumet åt mig hade låtit sin Tintin-galna dotter läsa ”Kongo” när hon var tio. Går poängen hem, just med framställningen av andra kulturer/etniciteter när allt annat också är så trippat och overkligt? Det finns så mycket att prata om och borra i om man ska prata om det som är ”lite tokigt”.

Var börjar och slutar man, liksom? Allting är ju så bisarrt ändå och egentligen värt att säga… vänta nu? Ett exempel bland oräkneliga, som inte har med just afrikanerna: Milou blir fångad av en apa. Tintin skulle ju skjutit apan utan att blinka (orkar inte ens räkna hur många djur han skjuter i albumet. 20-30?), men riskerar att träffa sin vän. Därför går han och skjuter en annan apa, flår och gör en apdräkt av kadavret så han kan lura och komma nära den första apan för att försöka byta sin tropikhjälm (!) mot Milou… ja, det här att apan var oskyldig och exakt hur Tintin tydligen slaktade djuret osv är kanske inte fokus, men… what the fuck, egentligen?

Är det ens roligt? Eller ja, jag tror att Tintin i Kongo egentligen är ett fantastiskt album för de yngsta. Som album nummer två i serien har det en hel massa slapstick och inte speciellt mycket ”story”. Om hela skiten inte ska plockas itu av en pappa som ska snacka djurkadaver, kung Leopold och… kol… kolonialism? Om hela skiten egentligen är klandervärd, vilket man nog inte förstår instinktivt som sexåring, kan man ändå tycka att det är bra och kul? Är det ok att gilla depraverade grejer? Eller måste man alltså tycka illa om sin hjälte? Kan man skämta om allt? Var det fel då? Är det fortfarande fel nu? Om så: är det ändå bra/roligt?

Koks i lasten, förresten? Det handlar ju om… människohandel? Negersmuggling. Har jag inte ens hunnit med, men A har läst. Ja, jag har ju läst som liten, men vi har iaf inte pratat om ”Kokos i lasten”, som hon kallar den.

Finns det någon poäng med Tintin i Kongo? Är det läge? A har ändå huvudet hyfsat med sig och är pepp. Igår, när hon innan hon somnade låg och läste Kung Ottokars spira (ni vet, albumet som öh är en satirisk allegori över Hitlers anschluss) så pratade vi om vad det innebär att… ”abdik… abdikera?”

A kanske inte tjatar, men frågar efter Tintin i Kongo lite då och då.

För övrigt noterar jag att Tintin i Kongo ursprungligen gavs ut 1931. Fazer skapade Lakuflickan 1927. Barn av samma tid. En annan tid. Ok. Sen att Fazer fortsatte med Lakuflickan som sin lakritssymbol fram till 2007? Ja… jo…?

Sånt jag berättar för Allah

Såg att seriealbumet dykt upp på Stockholms bibliotek. Hann inte bläddra mer än ett par sekunder; stängningsdags ena dagen och nästa besök ett par dagar senare var det utlånat.

Har dock svårt att se hur det skulle funka? Hur gör man ens någonting fult, smutsigt och vackert, vidrigt samtidigt, t ex? Sånt passar väl ändå bäst i textform, där hjärnan gör… magi.

En bild kan säga mer än tusen ord, men tusen ord kan nå långt bortom bildernas rike?

Brev till ett barn som aldrig föddes

Havande kvinna resonerar med, talar till sitt barn. Sitt foster.

Vet inte var jag först hörde talas om den, men det var väl typ något sammanhang med viktiga, banbrytande och/eller kontroversiella böcker. Inte för att det väl inte egentligen ska behöva vara så kontroversiellt med en ensamstående, oberoende kvinna som resonerar om livet, världen och sitt – eventuella – barn.

Hon är ju inte ens säker om hon vill föda det, ge det liv. Av en anledning, i en bana som jag som inte ville ha barn, aldrig resonerade. Inte av egoistiska skäl eller för att bespara världen elller… Nä. För att bespara barnet världen. Dystert?

Hursomhelst. Val i Norge idag. Verkar som att abort faktiskt varit en valfråga, om än perifer. Vänstern (som går mot seger?) vill gå från 12 till 18 veckors fri abort. Alltså tvärtemot vad typ kd och sd i Sverige förespråkar. Gör man abort gör man det ändå alltid innan vecka 12. Nästan iaf.

Inte många länder är mer liberala än Sveriges 18 veckor. Kanada har som enda land ingen begränsning alls. Bortsett från om barnet är livsdugligt på egen hand, får man anta? Tycker jag verkar rimligt.

I andra änden av spektrat: Texas. De har ju just fått en lag mot abort. Eller inte egentligen. Det verkar helt bisarrt, på ett juridiskt plan. Roe vs Wade slog ju fast att lagar om (mot!) abort skulle vara ett intrång i den personliga friheten så det blev förbjudet med dylika.

Klyftigt nog går man då runt detta genom att… inte från myndighetshåll förbjuda abort utan istället öppna upp för medborgare att trakassera de som utför eller medverkar till aborter. (eller ens planerar) För Roe vs Wade säger ju ingenting om sånt. Bara att staten inte ska lägga sig i.

Nu blir det alltså möjligt för vem som helst att stämma läkare som utför aborter eller taxichaufförer som kör kvinnor till kliniker osv (märk väl inte den havande kvinnan själv, det funkar lite som svenska sexköpslagen). 10 000 dollar. Så mycket är alltså ett – potentiellt – liv värt. Vilket man väl i så fall kan tycka är rätt futtigt?

Hela grejen är riggad. Man kan inte vinna.

För även om rätten skulle ogilla en stämning är du inte skyddad mot att andra kan stämma dig igen för samma sak. Stämmer 1000 personer dig kommer du behöva gå upp i rätten, eller iaf svara, 1000 gånger. I upp till fyra år.

Och stämmer någon på andra sidan Texas dig måste du ta dig dit, till den rättsinstansen, för att försvara dig.

Och även om du skulle vinna ett case får du ändå stå för dina advokatkostnader osv (förlorar du måste du dock stå för motpartens).

Osv.

Förvisso får inte en våldtäktsman eller pedofil stämma någon som hjälper offret med abort, men å andra sidan är det i övrigt fritt fram. Tycker det är så himla vidrigt att man uppenbarligen funderat runt och vägt alla sådana här grejer och sen kommit fram till att… om en pappa förgripit sig på sin dotter, ja då är det såklart oetiskt att just han kan stämma personerna som hjälpt sin dotter att slippa sätta små-Fritzlar till världen. Men för t ex hans polare eller whatever är det ju såklart helt okej att stämma. Osv.

Oh well…

Onekligen ett ”smart” sätt att komma runt Roe vs Wade. Asymmetrisk juridisk krigsföring. Själv frågar jag mig om det kommer hålla?

För lagens styrka måste väl även vara dess svaghet? En lag som tillåter vem som helst att i praktiken trakassera vem som helst, och det typ utan risk… den lagen måste väl bli omöjlig att upprätthålla? Vad händer om/när abortanhängare börjar använda den för att systematiskt stämma abortmotståndare? (skit samma om de kommer förlora?)

Är det ok att lämna in 100 stämningar? 1000? 10 miljoner? En miljard?

Jäjä. Boken? Första meningen?

I natt visste jag plötsligt att du fanns: en droppe liv som flytt ur tomma intet.

Sjömannen Robinson Crusoe från York

Utgiven av Tidens förlag 1962, Stockholm.

Enligt försättsbladet ”Denna utgåva av Defoes Robinson Crusoe är översatt av Knut Stubbendorff och omfattar hela första delen, vars första upplaga utkom i London 1719 med originaltiteln The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner. Illustrationerna är utförda speciellt för denna utgåva av Eric Palmquist”.

Ett sjysst exemplar. Tror jag. Har inte haft tid än.

Mumintrollen och den osynliga gästen

Den här skäms jag lite för. Den slank, obetänksamt, med av bara farten i bokrean tidigare i år.

Det uttrycks ju faktiskt rätt tydligt att det är en bastardisering, en omformulering och nedslipning av Tove Jansson. Av hennes original som ju faktiskt inte heter den osynliga gästen, utan det osynliga barnet. Och att varken bilder eller text är Toves. Hur kunde jag missa det? Jag skäms.

För jag håller ju helt med Anna-Lena Laurén i gårdagens DN: Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra

När jag frågar efter originalversionen får jag svaret att dagens barn inte kan tillgodogöra sig dem. Tacka fan för det. De tillåts ju inte läsa dem.

Som tur är var den där Mumintrollen ett olycksfall i arbetet, här ligger högar med otillrättalagda original.

Jag och Anna-Lena är helt på samma sida. Man måste utmana sig. Och det har skett en förflackning i speciellt barn- och ungdomslitteraturen den senaste generationen.

När jag nu läser om en del barn- och ungdomslitteratur känns de ibland obegripliga; obegripligt svåra med tanke på målgruppen. Inte bara att språket är ålderdomligt på så sätt att vokabulären osv är något annorlunda, själva fundamentet är annorlunda. Man tycks inte ha varit rädd för att utmana (och då också eventuellt tappa) läsaren. Med text och tankar som inte går rakt på, som inte är proppade med cliffhangers och så vidare. Sånt som är dödssynder idag. Som varenda nutida redaktör skulle ta ur en författare. Om de ens skulle kommit så långt. Nej, på med ett berg med socker! Du måste salta ORDENTLIGT. Var inte rädd för en extra klick smör. Annars säljer det inte. Tänk på att läsaren är van twitter!

Men!

Även om det accelererat, kanske bortom kontroll, är ju fenomenet inte helt nytt. Det blir man ibland varse när man, precis som Anna-Lena letar på antikvariat och bokbörs. Ta t ex klassikernas klassiker, Robinson Crusoe. Som jag blev sugen på efter att ha läst en analys av den. I för mig nytt ljus. Jag har ju läst den. Någon gång.

Fast var det originalet? När jag nu letade efter ett sjysst ex märker man hur många avkortade och anpassade varianter som getts ut – på svenska – sedan 1719… Och det blir lite problematiskt när man, som jag, vill ha ett… lagom gammalt exemplar. Med lite historia och känsla i sig. Ingen idé med gammelsvensk rotvälska, men oj vilken mängd av varianter av nedstrykningar och omskrivningar den boken råkat ut för bara under 1900-talet… Wikipedia listar 16 svenska översättningar – ett urval – utgivna mellan 1922 och 1983.

Tystnaden innan vi talar

Av alla ställen ramlade jag över en dikt på INSTAGRAM.

Det är lite lustigt. Man kan tycka att Instagram (eller Twitter för den delen) borde lämpa sig ganska väl för poesi. Men det gör de ju inte. Poesi och Instagram/Twitter har en beröringspunkt i att det är kort. Kärnfullt.

Men de är diametralt motsatta i att (eller om) man kan (eller måste!) stanna upp, låta det sjunka in. Ta en paus och inte bara svepa vidare till nästa heeeelt fantastiska grej en tiondels sekund senare.

Hursomhelst ramlade jag på en dikt om en målare. Plattsättare.

Visade sig vara skriven av en sydafrikansk poet. Kvinna. Icke-vit. Muslim. Doktor i bilden av islam i sydafrikanska medier. Tidigare gästforskat i Sverige. Nu i USA – där hon ramlade in på poesi av en slump. Enligt uppgift “the shit” vad gäller ung/yngre sydaftikansk lyrik, typ. Jaha. Tolkad på svenska av Roy Isaksson (?) i en volym med dikter från två av hennes samlingar. Aja. Var tvungen att söka upp på biblioteket (denna fantastiska resurs!). Samma dag. Vips så sitter man där med vadhelst man behagar!

Inledande strofer (Rak – vilket var dikten på Instagram):

För att döma om en linje är rak,
bannlys parallaxens villfarelse
Håll blicken så nära du kan
intill själva linjen och följ den

En mästare i golvläggning lärde mig det

Människor vill gå där han knäböjt
och gjort ytan slät
De följer en linje till slutet
och ler åt dess ljuva geometri,
hur han har sytt ihop rummets vinklar

Känslornas historia

Mer Gabeba. Tydligen utkommen för bara några månader sedan. Nu har jag läst typ allt hon gett ut.

Första stroferna (Poesi för nybörjare):

Under kvällens poesikurs för nybörjare
en flicka i tjock brun kappa hon inte tar av sig

drar djupt efter andan
och riskerar någonting genom att säga

Min pojkvän sitter i fängelse

Den svarta ön

A har ju – i princip – läst alla Tintinalbum, så hon har gett sig på de äldre originalversionerna som nu utges även på svenska. Herge tecknade ju om alla de tidiga äventyren på 40-talet i färg, så de fick en mer sammanhållen stil, hans banbrytande ligne claire. Alla utom det första: Tintin i Sovjet. Om jag förstått det rätt så tyckte han inte att det riktigt höll måttet och det kan jag väl förstå. Möjligtvis var det väl inte heller, med tidens spirande politiska strömningar , senare helt aktuellt med sin antikommunism.

Den svarta ön, en av mina barndomsfavoriter och det första A läste, är det enda album som tecknades om in bara en utan två gånger. Först på 40-talet och senare även på 60-talet, när det förlag som gav ut Tintin på engelska tyckte det såg mossigt ut. Och det kan man väl också förstå, det är mycket teknologi som redan då, på 60-talet, hade utvecklats mycket: bilar och husvagnar såg inte alls ut på samma sätt, man hade brandbilar istället för manuellt framknuffade… brandkärror (!), elektrifierad järnväg istället för ånglok, tv-apparater (som alltså är med i Tintin redan på 30-talet!) osv… plus att mode och annat förändrat sig.

Herge skickade iaf sin assistent till Storbritannien på 60-talet för att göra research och sedan tecknades albumet om. Herge himself gjorde karaktärerna, medhjälparna resten (bakgrunder osv).

Det är intressant att se samma album omtecknat och förfinat i tre olika klädedräkter. Det är i princip samma album med samma innehåll i samma rutor – samma bildmanus. Om det t ex är fem brandmän i en ruta så är det fem brandmän i rutan från iaf ungefär samma vinkel och nr två har glasögon och den tredje slår förvånat ut med armarna och säger exakt samma sak. Det är bara på något enstaka ställe en ruta typ dragits ifrån eller flyttats…

Blev det bättre och bättre? Ja, det måste jag säga. Kanske finns det mer charm i 40-talsversionen, men bortsett från att 60-talets är mer detaljerad är det på olika sätt också tydligare. En hand som drar i en nödbroms har fått en handske så man lättare ser att det inte är Tintins – och ärmen har nu också annan kulör. Två flygare som på 40-talet båda hade svarta overaller har på 60-talet blivit individer med kläder som särskiljer sig (vem av dem var det som faktiskt slog ner Tintin?) och deras plan har blivit rött. Inte grått, så det står ut på sidan. Även om 40-talet är i färg är sidorna rätt grön-brun-grå. Utan kontrastfärger. Osv.

Intressant, helt enkelt. Men rätt så Tintin-nördigt…

I väntan på talibanerna

Var i Berlin för två veckor sen. Kabul hade just fallit. Det kändes angeläget. Läste Magda Gads twitter och så vidare. Birger Schlaug tipsade om en bok i sin blogg. ”Om du vill förstå” hette inlägget, tror jag. Beställde ett ex på Bokbörsen på stört och boken var väl hemma innan jag var det.

Men det drog väl vidare. Tog nog en vecka innan jag ens hämtade ut boken och den blev liggande tills Jesper Huor dök upp i Aktuelltstudion häromkvällen. Han och Jan Eliasson pratade, eller om det heter debatterade, Afghanistan. Jan ryckte väl mest på axlarna.

Jespers bok har nu mer än 10 år på nacken. Den är bra. Den ger en inblick i Afghanistan. Det blir åskådliggjort på ett mer mänskligt plan, i ögonhöjd. Inte det där helikopterperspektivet.

Sen är det väl ingen unik bok med några revolutionerande insikter. Vad som skulle komma efter amerikanerna stod väl klart kanske inte direkt med deras intåg, men kort därefter. Inga hemligheter för de intresserade.

Kan egentligen inte riktigt förstå Magda Gads (och alla andras) ilska mot Joe Biden och amerikanernas faktiska uttåg. Att det målas upp som kaos och svek och…

Eller… det är väl vad det är och visst hade väl USA kunnat göra något annat med sina resurser än att bara göda det militärindustriella komplexet? Men vad som 2021 är gjort är gjort och uttåget i sig borde väl inte beskrivas som ett totalt fiasko? Det är väl svårt att kalla det en succé, men givet förutsättningarna… fiasko?

För om jag förstår det rätt blev det väl, med lite perspektiv, kanske inte helt ”relativt ordnat”, men iaf med minimal blodspillan? Ja, det var lite bomber på slutet och hundra eller ett hundratal människor i Kabul fick sätta livet till osv? Ja, 10-15 amerikanska soldater strök väl med också? Men inga (ordentliga, regelrätta) strider och tusentals döda?

Klart man känner sympati med alla de som fick panik och/eller hade tänkt flyga ut en vecka senare osv och jag har själv aldrig varit på ett ställe ens i närheten av Afghanistan, reseavrådan eller krigszon… men vad förväntar man sig? Mer överslätande retorik från Biden?

Visst, ”tråkigt” med ett islamistiskt emirat med allt vad det innebär av sharialagar osv och att hundratusentals amerikanska automatvapen är i omlopp (från den endast på pappret existerande afghanska armén?) och och och… men det var väl sedan länge oundvikligt givet förutsättningarna?

Vad är det man säger? SNAFU?

Situation normal – all fucked up…