Hörde någon – tror det var en hjärnforskare – säga att Stockholms stadsbibliotek är som den kvinnliga respektive manliga hjärnan.
Att i rotundan, med skönlitteratur, finns allt överskådligt överblickbart och omedelbart tillgängligt. Men att det är lite splittrat och alfabetiskt ordnat, så böcker av t ex franska författare står inte brevid varandra.
I facksalarna finns allt inom ett ämne. Du behöver mer ha bestämt dig, haft en idé, om vad du är intresserad av innan du ger dig dit, men sen står sakerna organiserade efter ämne. Här kan du riktigt gräva ner sig i någonting. Perfekt – tills du vill veta något om ett annat ämne, då du behöver förflytta dig till ett annat rum.
Tror det menades på att kvinnor är som rotundan och män som facksalarna…?
Hursomhelst. Det där stämmer ju inte i praktiken. Iaf inte angående rotundan. Den är inte alls omedelbart överblickbar eller tillgänglig.
För några veckor sedan skulle jag ha en viss bok. Jag var sent ute, biblioteket stängde om några minuter, men jag hade kollat upp att den skulle stå i rotundan. Så jag rusar in. Securitasvakterna stod redan där, redo att strax fösa ut folk…
Upp i trapporna. Alfabetiskt… a, b, c… min författare på S måste stå längst upp? Dörrarna till de dolda trapporna man behöver för att ta sig upp hade man redan hunnit stänga. Stressande.
Så, efter att ha krånglat med dörrar och trappor och likt en liten råtta småsprungit de svindlande smala balkongerna runt rummet hittar jag… j, k, l, l, m, m, mmmmm, n, n, nnnnn, n, p?, r, r, rrrrr, t… t? t, t, t? S!
Hade uppenbarligen varit smidigare att dra in magen, tränga sig förbi den supersmala balkongen vid Strindbergs byst och ta andra hållet runt. Kortare väg iaf.
Nåväl. Su, s, Steinbeck? se, sa, sam, sarrrrr… Sarraute! Men inte just den jag ska ha: Tropismer. Det är ju ett bibliotek, men är man desperat så är man. Så jag ropar, så diskret jag kan, ned till bibliotekarierna på golvet att jag letar efter en bok, men att den inte verkar stå där den ska?
Sarraute vågar jag inte uttala, men de kan ju slå upp Tropismer. Ja, den ska vara inne. I rotundan.
Men jag ser den ju inte? Den är inte här?
Nä, du är ju uppe i ”galleriet”. ”Rotundan” är golvnivån. Aha, ok.
Efter nästan lika mycket krångel som att ta sig upp tar jag mig ner igen och får hjälp att hitta Sarraute i rotundan, där hon också står med några böcker. Oklart med hur uppdelningen görs, men den snälla bibliotekarien vågar inte heller uttala Sarraute.
Med Securitas i hasorna lämnar jag biblioteket med min bok och några erfarenheter rikare.
Rotundan är inte praktisk. Men onekligen vacker. Några veckor senare går jag åter upp i ”galleriet”, nu för att ta den där bilden som alla tar. Som jag tagit tidigare.
Syns inte på bilden, men det är oproportionerligt många med munskydd i lokalen. Speciellt uppe i ”galleriet”. Faktiskt bara munskydd i galleriet. Kanske mer smittsamt på högre altitud? När vi pressar oss förbi varandra hör jag att vissa pratar tyska eller italienska med varandra. Mitt bland Hc och Hce?
Jag skulle säga att rotundan är ungefär som ett videosamtal. Man vill ha någonting vackert i bakgrunden. Gärna någonting som får en att se smart ut.
Hörde att en del förmögna – ja, monetärt alltså – anlitat ”bokkonsulter” för att fylla deras nybyggda bokhyllor. Med sånt man ska ha, sånt som får dem att se bildade ut. Kanske på något, några speciella områden. Själv visste de tydligen inte så mycket om litteratur och var egentligen inte speciellt intresserade, men det är trendigt med böcker?
Eller?
När fastighetsskötaren var och fixade något i lägenheten förra veckan kommenterade han att det är ovanligt att folk har bokhyllor och böcker nuförtiden.
Eller det kanske bara är vi – på alla sätt fattiga – hyresrättsinnehavare? Vad vet jag?
