Form och funktion

Hörde någon – tror det var en hjärnforskare – säga att Stockholms stadsbibliotek är som den kvinnliga respektive manliga hjärnan.

Att i rotundan, med skönlitteratur, finns allt överskådligt överblickbart och omedelbart tillgängligt. Men att det är lite splittrat och alfabetiskt ordnat, så böcker av t ex franska författare står inte brevid varandra.

I facksalarna finns allt inom ett ämne. Du behöver mer ha bestämt dig, haft en idé, om vad du är intresserad av innan du ger dig dit, men sen står sakerna organiserade efter ämne. Här kan du riktigt gräva ner sig i någonting. Perfekt – tills du vill veta något om ett annat ämne, då du behöver förflytta dig till ett annat rum.

Tror det menades på att kvinnor är som rotundan och män som facksalarna…?

Hursomhelst. Det där stämmer ju inte i praktiken. Iaf inte angående rotundan. Den är inte alls omedelbart överblickbar eller tillgänglig.

För några veckor sedan skulle jag ha en viss bok. Jag var sent ute, biblioteket stängde om några minuter, men jag hade kollat upp att den skulle stå i rotundan. Så jag rusar in. Securitasvakterna stod redan där, redo att strax fösa ut folk…

Upp i trapporna. Alfabetiskt… a, b, c… min författare på S måste stå längst upp? Dörrarna till de dolda trapporna man behöver för att ta sig upp hade man redan hunnit stänga. Stressande.

Så, efter att ha krånglat med dörrar och trappor och likt en liten råtta småsprungit de svindlande smala balkongerna runt rummet hittar jag… j, k, l, l, m, m, mmmmm, n, n, nnnnn, n, p?, r, r, rrrrr, t… t? t, t, t? S!

Hade uppenbarligen varit smidigare att dra in magen, tränga sig förbi den supersmala balkongen vid Strindbergs byst och ta andra hållet runt. Kortare väg iaf.

Nåväl. Su, s, Steinbeck? se, sa, sam, sarrrrr… Sarraute! Men inte just den jag ska ha: Tropismer. Det är ju ett bibliotek, men är man desperat så är man. Så jag ropar, så diskret jag kan, ned till bibliotekarierna på golvet att jag letar efter en bok, men att den inte verkar stå där den ska?

Sarraute vågar jag inte uttala, men de kan ju slå upp Tropismer. Ja, den ska vara inne. I rotundan.

Men jag ser den ju inte? Den är inte här?

Nä, du är ju uppe i ”galleriet”. ”Rotundan” är golvnivån. Aha, ok.

Efter nästan lika mycket krångel som att ta sig upp tar jag mig ner igen och får hjälp att hitta Sarraute i rotundan, där hon också står med några böcker. Oklart med hur uppdelningen görs, men den snälla bibliotekarien vågar inte heller uttala Sarraute.

Med Securitas i hasorna lämnar jag biblioteket med min bok och några erfarenheter rikare.

Rotundan är inte praktisk. Men onekligen vacker. Några veckor senare går jag åter upp i ”galleriet”, nu för att ta den där bilden som alla tar. Som jag tagit tidigare.

Syns inte på bilden, men det är oproportionerligt många med munskydd i lokalen. Speciellt uppe i ”galleriet”. Faktiskt bara munskydd i galleriet. Kanske mer smittsamt på högre altitud? När vi pressar oss förbi varandra hör jag att vissa pratar tyska eller italienska med varandra. Mitt bland Hc och Hce?

Jag skulle säga att rotundan är ungefär som ett videosamtal. Man vill ha någonting vackert i bakgrunden. Gärna någonting som får en att se smart ut.

Hörde att en del förmögna – ja, monetärt alltså – anlitat ”bokkonsulter” för att fylla deras nybyggda bokhyllor. Med sånt man ska ha, sånt som får dem att se bildade ut. Kanske på något, några speciella områden. Själv visste de tydligen inte så mycket om litteratur och var egentligen inte speciellt intresserade, men det är trendigt med böcker?

Eller?

När fastighetsskötaren var och fixade något i lägenheten förra veckan kommenterade han att det är ovanligt att folk har bokhyllor och böcker nuförtiden.

Eller det kanske bara är vi – på alla sätt fattiga – hyresrättsinnehavare? Vad vet jag?

Camera obscura

Jag blir så kluven.

Pratat om den tidigare, innan jag nu till sist kunnat lägga vantarna på ett exemplar och… jag älskar premissen för den här boken: Ett par okända som stört sig på vad de upplevde som dåtidens obegripliga strömningar och bestämmer sig för att bakom peudonym gissla parnassen med en likaledes obegriplig diktsamling, dock av slumpmässigt trams.

Trams som har någonting. Halsbrytande vändningar. Lekfulla formuleringar. Rytm och formexperiment. Humor. Oväntade, men pricksäkra associationer. Mångtydiga metaforer. Eller? Är det bara slump och inbillning?

Men i slutänden är det ju bara… trams? Eller? Gillar ju mycket. Många dikter har någonting. Ett frö. Fantastiska uppslag till någonting stort. Men någonstans faller det ändå platt. För att de måste göra det? Om det skulle vara bra på riktigt, om upphovsmännen skulle ansträngt sig på riktigt, haft ambitioner att göra färdigt, göra det bra… då skulle det inte sett ut såhär. Eller?

Det är lite frustrerande, men sakens natur helt enkelt.

Bjuder på några av de dikter jag tycker har någonting, ett frö:

I dessa viskande tider
när tårarna skattas högre än svetten
drog jag mig tillbaka
för att rita korsord i sanden.
Men där sprungo
små gula myror
plöjande var sin väg
till uppgiften

Vem ropar?

Vem är den som ropar
att han inte vill?
Vem är den som tror
att Jerikos murar finns till?

Det är inte sant att drömmaren har rätt,
det är inte rätt att synaren som sett
i skyltfönstren som speglar
höjer viljornas bud och sen går hem,
till gud.
Vem är den som ropar,
vem är den som tror?

Den största synden
är barnhusbarnens,
de osnutnas,
som aldrig haft en nickeldank.
Den största synden
är att vara
ingens älskling.

Jag såg en brevbärare,
en befodrare av ofrankerade remisser,
sovande bakruset ur sina fötter
på en trottoarservering.
Hans väska
en läderkanon,
med mässingssikte,
skinnansikte.

Vid startskottet började
mjölkhämtningsstafetten.
Förevändningsglädjen
trängdes vid disken,
prisande postgången
i de toffelbärandes kvarter.

Det vore bättre
att aldrig se sig om
efter flötet som ändå
aldrig sjunker.
Det vore bättre
att stilla gå och prångla ut
i alla de vitmenade gårdarna efter vägen
den slappa säckens ejakulat,
krims och krams
lyx till dans,
det som flyter upp
från bagarbarn och läroverksgossar.
Det vore bäst
att skaffa sig
en ondulering permanent,
en korsett av strutsfjädrar.

Spegeln

Efteråt
skrattade ditt sköte
mig rätt i ansiktet.
Efteråt
speglade din panna
i en svettig hårtest
min borttappade entrébiljett.
Efteråt
det eviga efteråt.

Hoppsan.

Det blev sex stycken.

Hade bara tänkt citera ett par, tre. De jag gillade. Men jag märker att jag ju ändå gillar det här.

Det är så random. Lekfullt. Oväntat.

Det är som att man nästan skäms, ska man se någonting, ett värde, i det här tramset?

Är det ett Rorschach-test och vad är egentligen poesi?

Sånt jag berättar för Allah

Tonårsflicka i fattig, nordafrikansk by säljer sig för yoghurt. Blir gravid och därmed påkommen och fördriven. Till början aningslös drivs hon vidare ner i smutsen.

En rasande monolog med/till Allah från en kroppsligen – profant – komprometterad tjej. Fysiskt, men inte i anden. På något sätt, skulle jag säga, behåller hon sin själsliga integritet. Hon är en syndare, men behåller ändå sitt band till gud, trots att hon inte lever som man ska.

Trots att hon är en stor syndare och förkastlig behåller hon någonstans sin moraliska kompass. Och det är inte direkt en bikt, för hon ber inte om ursäkt eller förlåtelse på det sättet. Hon är ju bara en obildad, fördriven, prostituerad herdejänta, men hon ber inte om ursäkt för sig eller sina handlingar utan ser vad som egentligen är rätt och vad som är fel i världen. Istället står hon – iaf i sin monolog – upp för sig och ber de andra, sina torskar och plågoandar att fara åt…

Mäktigt, lättläst (vilket enkelt, direkt, rakt språk!), aktuellt. Och definitivt barnförbjudet. Ändå tackar jag A för tipset; såg den nyutkomna serieromanen baserad på boken på ett serieantikvariat vi var på. Inplastad, så jag har inte ens bläddrat i den, men titeln och den lättklädda kvinnan på omslaget fick mig att kolla upp vad det rörde sig om. Kan för övrigt inte tänka mig att det funkar alls lika bra i bildform? Vill man se allt det där… grafiskt?

Första meningen:

Tafafilt är döden och ändå föddes jag där.

Uppfylld av världen

Gissar att Sånger från andra våningen har betytt ganska mycket för César Vallejo.

Eller inte för honom personligen, han dog ju 1938. Men väl att mer folk får upp ögonen för honom? Eller kanske inte, han är ju omöjlig att få tag på (på svenska)? Iaf om man bortser från biblioteken, denna fantastiska resurs.

Tycker Roy plockat fram det bästa. Snubblande mellan två stjärnor. Avsnittet om att de här människorna som ”far så illa att de inte ens har någon kropp” förtjänar kärlek.

”Älskad vare de som sätter sig”. Ja, som pappan i filmen utbrister: vad är det för märkvärdigt med det då??? Det har väl alla gjort??? Precis som ”den som sover på rygg”?

Fullständigt oanmärkningsvärda företeelser som de flesta av oss gör hela tiden. Eller? Sätter sig? I betydelsen ”tar en paus” eller ”rotar sig”? ”sätter ner foten / vägrar flytta på sig”? Eller… någon av de andra betydelserna man inte instinktivt tänker på? Ja, det kanske är något att uppmärksamma och/eller särskilt älska?

För är det den här allomfattande, villkorslösa kärleken det handlar om? Eller några som behöver/förtjänar det (mer?) på något speciellt sätt? Ställer kärleken några krav? Och sover Dolly Parton på rygg?

”den som klämmer sitt finger i dörren”, visst, men ”den som inte har någon födelsedag” (det har väl alla? …utom aborterade foster? …eller kanske den utan vänner/anhöriga?)

”den som förlorat sin skugga i en eldsvåda” – nu börjar det ju bli poetiskt. På ett sätt som dessutom förändrar alla de där triviala sakerna. En skugga, själsfrände? Eller?

”den skallige utan hatt”. Den modige, som är trygg i sig själv? Eller fattig?

”den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd” eller ”den som bär en trasig sko i regnet”. Här tappar han ju mig egentligen – syftar det kanske på något peruanskt ordstäv eller är det ”bara” poetiska bilder?

Allt det här, självklara, motsägelsefulla, vackra och ibland lite obegripliga (nä, man behöver inte begripa allt) bilderna spelar så fint mot varandra. Kan som inte sluta tänka på dem.

Vem förtjänar kärlek? Mer än andra? På vilket/samma sätt? Tröst? Uppmuntran? Respekt? Hjälp? Tålamod? Förlåtelse? …

På samma sätt är det med en del av de postuma ”Mänskliga dikter” där han iaf ibland är så (skenbart?) direkt och genom repetition får allt att sjunka djupare in. Som t ex följande ur en dikt med observationer och slutledningar/frågor?

En man går förbi med ett bröd på axeln. – Ska jag sen skriva om min dubbelgångare?

En annan sätter sig och kliar sig, plockar en lus i armhålan och dödar den. – Vad tjänar det då till att prata psykoanalys?

En annan rusar på mig med en käpp i handen. – Ska jag då diskutera Sokrates med doktorn?

En låghalt går förbi med armen om ett barn. – Ska jag sen läsa böcker av André Breton?

En murare faller från ett tak, han dör och äter inte mer. – Ska man då söka nya stilgrepp, nya metaforer?

En handelsman bestjäl sin kund med falska vikter. – Ska man sen tala om den fjärde dimensionen?

osv.

Så växer världen

Det här recensionsexemplaret låg och skräpade i Bokslukarens kafé.

En märklig bok. En bok om världslig och språklig upptäckt och utveckling som i bild och text går från den nyföddas aningslöshet till det spirande barnets (ungdomens?) komplexitet.

Det är svindlande och man kan undra vilken målgruppen egentligen är – enligt förlaget är den för 3-6 år – men torde väl snarare vara föräldrar?

Bad A läsa och det gick väl bra fram till en viss punkt då hur frågade om inte jag kunde ta över. Förvisso inte någonting unikt att hon ledsnar efter ett tag, men här gick det fort och jag tror att någonstans tog språket ut sin rätt…

Sen är Lotta Olssons fantastiska vers bara en sida av myntet, Maria Nilsson Thores mästerliga akvareller är kongeniala.

I början bara en detalj av ett bebishuvud, mammas tutte, enklare figurer svävande i ett vitt limbo, bakgrunder osv fram till den ornamenterade ”bokframsidan” som visar sig vara utvikbar, döljandes den kakofoni av saker Lotta beskriver på den motstående rena textsidan… (och som jag faktiskt inte nändes läsa)

Första meningen:

O!

Vagnen

Impulsköp efter att jag läst något – egentligen helt ointressant – i DN för typ en vecka sen.

Jonas Fröberg tipsade om ”fem favoritböcker om bilism”. Lite trist eller förutsägbart typ Elon Musk och Stig Dagermans Att döda ett barn, men så också Vagnen. Kanske inte helt okänd, Martinssons inställning, men däremot diktsamlingen?

Den gav mig iaf ingenting. Verkligen ingenting. Kanske insikten att jag borde köpa böcker jag bara är lite nyfiken på, men inte vet så mkt om? Det finns ju bibliotek?

Nu, efter jag läst den, ser jag att DN också haft en artikelserie om ”Harry Martinsson och bilarna”. Av nån litteraturvetarprofessor. Sista delen av sex idag. Handlade om just Vagnen.

Jaha. Så jävla up to date med gamla dammiga diktsamlingar jag är då…

Leopardkvinnan

Det andra seriealbumet A ville låna som stod ut lite och som jag kände mig manad att för-läsa.

Samma reboot-serie som ”Porträtt…”, som var första albumet. Det här är tredje, en fristående fortsättning på del två.

Hursomhelst: det här känns lite mindre lämpligt för barn. Kriget är över, Spirous judiska flickvän har dött i koncentrationsläger och han har sedermera supit ner sig tillräckligt för att inte kunna hålla sig från hotellgästernas sprit. Osv

Inte heller något oävet seriealbum. Värderingarna är väl precis som tidigare egentligen sunda och/eller progressiva, men språket är grövre och folk är alkade eller – i förbigående – hotar att ta livet av sig (skära upp handlederna) osv… men det är å andra sidan lite sött hur det t ex impliceras att Spirou och Nicke har kompissex en natt osv… eller jajo, det impliceras väl t ex också att Nickes flickvän utför en ”tjänst” åt en mekaniker för att få låna en sportbil när det kniper… (mindre okej)

Lite kul också med att det blir lite high-brow med Jean-Paul Sartre (som får sig rejäla kängor) och Simone de Beauvoir…

A blev sur när jag inte lät henne läsa.

Spirou – porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

A ville låna – bland annat – den här på Serieteket. Vet att hon läst ett Spirou-album och nog är sugen på mer, men vad är det här?

Bara titeln skvallrar ju om att det är något annat – det måste väl vara en James Joyce-referens? Och när man öppnar boken är det ett mönster av hammare och skäror på försättsbladet (faktiskt är det röda sådana och svarta hakkors på omslaget, men det tänker man ju inte på först).

Det är alltså en typ ”re-boot” av Spirou och jag kände mig manad att läsa innan A.

Handlar om sensommaren 1939, när Spirou som ung jobbade på hotell (hans signum är ju piccolo-dräkten). Där blir indragen i förvecklingar runt Molotov-Ribbentroppakten; någon sorts polsk delegation har hemliga förhandlingar med tyskarna.

Ett inte alls oävet seriealbum. Såg inte heller att det skulle vara olämpligt för barn. Mycket flyger säkert långt, långt över huvudet på en liten, men det går nog ändå att ha behållning av. Typ sunda värderingar t ex i ifrågasättande av nationaliteter osv (vad gör någon till belgisk egentligen?) och helylle-kommentarer när någon dricker en (inte två) öl på lokal.