Gissar att Sånger från andra våningen har betytt ganska mycket för César Vallejo.
Eller inte för honom personligen, han dog ju 1938. Men väl att mer folk får upp ögonen för honom? Eller kanske inte, han är ju omöjlig att få tag på (på svenska)? Iaf om man bortser från biblioteken, denna fantastiska resurs.
Tycker Roy plockat fram det bästa. Snubblande mellan två stjärnor. Avsnittet om att de här människorna som ”far så illa att de inte ens har någon kropp” förtjänar kärlek.
”Älskad vare de som sätter sig”. Ja, som pappan i filmen utbrister: vad är det för märkvärdigt med det då??? Det har väl alla gjort??? Precis som ”den som sover på rygg”?
Fullständigt oanmärkningsvärda företeelser som de flesta av oss gör hela tiden. Eller? Sätter sig? I betydelsen ”tar en paus” eller ”rotar sig”? ”sätter ner foten / vägrar flytta på sig”? Eller… någon av de andra betydelserna man inte instinktivt tänker på? Ja, det kanske är något att uppmärksamma och/eller särskilt älska?
För är det den här allomfattande, villkorslösa kärleken det handlar om? Eller några som behöver/förtjänar det (mer?) på något speciellt sätt? Ställer kärleken några krav? Och sover Dolly Parton på rygg?
”den som klämmer sitt finger i dörren”, visst, men ”den som inte har någon födelsedag” (det har väl alla? …utom aborterade foster? …eller kanske den utan vänner/anhöriga?)
”den som förlorat sin skugga i en eldsvåda” – nu börjar det ju bli poetiskt. På ett sätt som dessutom förändrar alla de där triviala sakerna. En skugga, själsfrände? Eller?
”den skallige utan hatt”. Den modige, som är trygg i sig själv? Eller fattig?
”den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd” eller ”den som bär en trasig sko i regnet”. Här tappar han ju mig egentligen – syftar det kanske på något peruanskt ordstäv eller är det ”bara” poetiska bilder?
Allt det här, självklara, motsägelsefulla, vackra och ibland lite obegripliga (nä, man behöver inte begripa allt) bilderna spelar så fint mot varandra. Kan som inte sluta tänka på dem.
Vem förtjänar kärlek? Mer än andra? På vilket/samma sätt? Tröst? Uppmuntran? Respekt? Hjälp? Tålamod? Förlåtelse? …
På samma sätt är det med en del av de postuma ”Mänskliga dikter” där han iaf ibland är så (skenbart?) direkt och genom repetition får allt att sjunka djupare in. Som t ex följande ur en dikt med observationer och slutledningar/frågor?
En man går förbi med ett bröd på axeln. – Ska jag sen skriva om min dubbelgångare?
En annan sätter sig och kliar sig, plockar en lus i armhålan och dödar den. – Vad tjänar det då till att prata psykoanalys?
En annan rusar på mig med en käpp i handen. – Ska jag då diskutera Sokrates med doktorn?
En låghalt går förbi med armen om ett barn. – Ska jag sen läsa böcker av André Breton?
En murare faller från ett tak, han dör och äter inte mer. – Ska man då söka nya stilgrepp, nya metaforer?
En handelsman bestjäl sin kund med falska vikter. – Ska man sen tala om den fjärde dimensionen?
osv.