Tonårsflicka i fattig, nordafrikansk by säljer sig för yoghurt. Blir gravid och därmed påkommen och fördriven. Till början aningslös drivs hon vidare ner i smutsen.
En rasande monolog med/till Allah från en kroppsligen – profant – komprometterad tjej. Fysiskt, men inte i anden. På något sätt, skulle jag säga, behåller hon sin själsliga integritet. Hon är en syndare, men behåller ändå sitt band till gud, trots att hon inte lever som man ska.
Trots att hon är en stor syndare och förkastlig behåller hon någonstans sin moraliska kompass. Och det är inte direkt en bikt, för hon ber inte om ursäkt eller förlåtelse på det sättet. Hon är ju bara en obildad, fördriven, prostituerad herdejänta, men hon ber inte om ursäkt för sig eller sina handlingar utan ser vad som egentligen är rätt och vad som är fel i världen. Istället står hon – iaf i sin monolog – upp för sig och ber de andra, sina torskar och plågoandar att fara åt…
Mäktigt, lättläst (vilket enkelt, direkt, rakt språk!), aktuellt. Och definitivt barnförbjudet. Ändå tackar jag A för tipset; såg den nyutkomna serieromanen baserad på boken på ett serieantikvariat vi var på. Inplastad, så jag har inte ens bläddrat i den, men titeln och den lättklädda kvinnan på omslaget fick mig att kolla upp vad det rörde sig om. Kan för övrigt inte tänka mig att det funkar alls lika bra i bildform? Vill man se allt det där… grafiskt?
Första meningen:
Tafafilt är döden och ändå föddes jag där.