Kort sagt

Kort sagt om Anne Carson

Ett himla ståhej om Anne Carson. Alla har läst eller håller på läsa henne. Så bäst och visst katten borde hon ha nobelpriset i litteratur? Så smart, så bildad, så finurlig och rolig. Fingrat på en del i bokhandlarna, men inget har lockat. Ny-klassisist som hon är? Professor i klassisk grekisk litteratur och allt vad det är. Nåväl. Femtiotalet små betraktelser i ett enda stycke om ditt och datt, som alla börjar med överskriften “Kort sagt om (…)”. Jaha. Vad fan är det frågan om? Ord. Jag fattar… Inte. Ett. Skit. Det är bokstavligen bara ord på ett papper. Vad handlar det om? Vad vill hon förmedla? Vad betyder det ens? Är hon allvarlig? Ironisk? Vad? Jag är färdig. Om man nu efter Munro och Glück de senaste tio ska ge nobelpriset till en nordamerikansk kvinna, ge det inte till Carson. Ge det till… Lydia Davis? Vem som helst faktiskt, bara inte Anne Carson.

Det förlorade ordet

Det här slog inte alls an samma strängar hos mig.

Faktiskt inte alls.

Sen reflekterade jag att detta är tidigare. 1995.

Svart som silver och Annabel Lee är hans två senaste. 2008 och 2014.

Även om jag tycker de två liknar varandra har jag förstått att han ständigt utvecklats och förändrats under åren.

Såg en intervju med Kobra-Kristofer. Gjord precis efter den så kallade trilogin, där bl a Det förlorade ordet ingår. De pratar om den och att han nu är klar med den.

Kobra-Kristofer: När du nästa gång producerar någonting, kommer det vara annorlunda då?

Bruno K: Ja, det kommer det vara.

Kobra-Kristofer: …vet du hur?

Bruno K: Det kommer bli mycket, mycket bättre.

Jag frös (deklamerad av Bruno K himself nedan) är från Det förlorade ordet.

Svart som silver

Bruno K. Rockpoeten? Ja, kanske. På något sätt känns det som att det handlar om mer än hans poserande på scenen. Rockstjärne-manéren. Versraderna är som gitarriff. Korta, lakoniska. Utan skiljetecken, men likväl en sorts semikolon mellan raderna. En sorts inbyggda konstpauser. Bara halvt självständiga. Så kommer en till, halvt förväntat, och bygger på. Utvecklar. Som gitarriff. Ett par tre enkla, distade noter. Paus. Några noter till. Kanske samma som innan, kanske en snarlik variant. Paus. Ju längre paus, desto tyngre sound. Ytterligare några noter innan en paus till och så någonting kort som knyter ihop med nästa varv. Enkelt men… tungt.
Aldrig man byggde en tron åt mig ville att jag skulle sitta där ta emot gåvor och lyssna till hyllningar men först skulle bevisas att jag var jag och ingen annan eftersom jag var svår att hitta drog sökandet ut på tiden <… 8-10 verser med olika människor som kliver fram och påstår att de sett honom, känt honom hela livet, vet var han håller hus, de vet minsann vem han är, men alla har de motstridiga bilder och historier …> ni har missförstått allt sa en tonårsflicka han har bara skrivit en enda dikt och den handlar om förlorad kärlek jag vet var han är jag vet vem ni söker han var det enda som fångade min blick en dag när jag såg ut över det här stela livlösa landskapet han var den där grenen som fortfarande vajade där den försvunna fågeln suttit och ni kan fortsätta ni kan fortsätta att bygga er tron han kommer aldrig att sitta där aldrig

Och natten viskade Annabel Lee

Bruno K. Öijer.

Svartklädd, poserande estradpoet med omöjligt hår, chosigt “svår”?

Min ingång blev en liten enkel, oskuldsfull dikt jag såg någonstans. Om en liten skolpojke (skoltjej). Ett simpelt stycke kortprosa med en twist?

Läste för A. Hon gillade.

Fantasin

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

Så enkelt, men så svårt?

Den osannolika mördaren

Läste den förra våren, när Krister Petersson hade gått ut med att Palme-utredningen var nära ett avslut. Vad jag kan se har jag inte bloggat om den.

Nu iom tv-serien har jag plockat fram den igen och bläddrat lite, även om det är lika lockande att ge sig ut på nätet och det till synes botttenlösa material som finns. Både konkret utredningsmaterial i form av förhörsprotokoll osv och privatspanarnas ändlösa spekulationer.

Jag gillar Palmemordet. Eller… såklart fel, jag gillar Palmeutredningen. Gåtan. Som vi förmodligen aldrig kommer få något definitivt svar på. Och jag gillar den här boken. Hypotesen Skandiamannen.

För jag har väl kommit fram till samma slutsats som Thomas Petterson och Krister Petersson: 35 år efter mordet med den undermåliga utredningen och så många både vittnen och potentiella gärningsmän som nu är borta så går det inte komma runt Stig Engström. Han är, i dagens läge, inte den osannolika utan den sannolika…ste mördaren.

Han befann sig uppenbarligen på platsen. Han verkar ha gjort iakttagelser som bara gärningsmannen kunde ha gjort. Det verkar inte som att hans historia… historier stämmer med de andra vittnena som blev kvar på mordplatsen. Det verkar onekligen som det är han (med den karaktäristiska handlovsväskan osv) som vittnena uppe på Brunkebergsåsen sett.

Ungefär så.

Det märkliga är väl snarast… hade han verkligen motiv? Hade han verkligen medel vad gäller tillgång till vapen? Kanske? Det verkar dock betydligt tunnare, även om Thomas Pettersson gräver efter och iaf halvpekar på, antyder något. Att det fanns en möjlighet. Om än i vissa varianter verkar det rätt konspiratoriskt med CIA och Stay behind och allt vad det är. Skulle de på något sätt varit delaktiga i mordet på Sveriges statsminister? På riktigt? Ok, visst, i vissa kommunistiska bananrepubliker osv, men det västerländska och i praktiken allierade Sverige? Men visst, det är väl iaf en tanke… kanske inte ett USA-beordrat mord på en statsminister, men en väg till varför en ”instabil, korpulent grafiker” skulle kunna springa runt med en revolver i en handlovsväska?

Men Engström var alltså där, till skillnad från andra möjliga gärningsmän det spekuleras om.

Visst, den betydligt mindre kände Christer Andersson (även kallad ”GH”) passar betydligt bättre. Han hade motiv då han pga politiska beslut förmodligen förlorat stora aktiepengar (allt?) just den dagen. Han hatade Palme rent allmänt, hade några år tidigare skjutit sönder sin tv, ryktesvis pga Palme i tv. Han bodde vid Odenplan, bara 20 minuters gångväg från mordplatsen, rörde sig rent generellt i området. Hade sitt favoritfik och stammisställe mitt emot Dekorima. Han ägde den enda icke provskjutna S&W .357-revolvern (dessutom med rätt sorts ammunition); han svarade först aldrig på polisens förfrågningar och ljög senare uppenbarligen om att han sålt den till en för honom okänd knarklangare på Café Opera. Han ljög om sitt eventuella alibi (att han legat hemma, sjuk i influensa). Han stämde bra in på den gärningsmannaprofil som senare gjordes. Osv.

Men det finns inga bevis för att Andersson var i närheten av mordplatsen. Engström var bevisligen där. Hata slumpen?

Sen är det ju, trots allt, svårt att veta vad som faktiskt stämmer. Vittnena är ju, såklart, motstridiga, men även omständigheter och betydelsen av hårda fakta som Engströms beryktade utpasseringstid ifrågasätts ju. T ex av Leif GW Persson. Som avfärdar det hela med att Engström stämplade ut 23:19 (ingen sekundangivelse i stämpelklockan), dvs förmodligen typ 23:19:30, pratade enligt väktarna i porten ”ett par minuter” med dem och sen hade 59 meter (typ 40 sekunder med rask promenad) fram till mordplatsen. Vilket skulle innebära typ 23:21:40 i bästa fall. 10 sekunder efter mordet.

Men 23:19 skulle väl faktiskt kunna innebära inte bara 23:19:00 (hata slumpen?) på stämpelklockan utan faktiskt typ 23:18:00? Enligt förhör med stämpelklockansvarige på Skandia pratade ju han och Engström tre gånger dagen efter mordet och kom då fram till att utpasseringen var stämplad 23:20 men att klockan gick en minut före, dvs 23:19. Ok, men tydligen efter kontroll mot Fröken Ur. Vilket ju skulle kunna betyda upp till 2 minuter beroende på hur kontrollen gick till? Säg att stämpelklockan är ”x minuter och 59 sekunder” samtidigt som Fröken ur rapporterar ”x-1 minuter och 0 sekunder”? Det är en diff på 119 sekunder? Och Engström uppgav ju själv under samtalet med klockansvarige att han INTE pratat med väktarna, som alltså senare ”oberoende” av varandra uppgett i förhör att de pratat med Engström. Som alltså var pratglad och ofta stannade och småpratade så det var ingen stor grej att minnas?

Och hur är det egentligen med den EXAKTA mordtiden? Om jag förstår det rätt är det man har att första larmsamtalet av taxichauffören Hans Johansson på plats loggades 23:22:20? Det pratas om 23:21:30 plus minus 10 sekunder? Hur säker är man på det?

Nog borde väl Engström allt haft tid på sig?

Det finns hursomhelst ingen hejd på hur man kan gräva ner sig i detaljer även i de mest konkreta saker man har, t ex när Engström kom ut på Sveavägen. Det tar aldrig slut på hur djupt ner i kaninhålet man kan gräva sig. Men Engström är det ”bästa” som finns, konkret och iaf typ bevisligen på brottsplatsen. Man kommer inte runt honom som den mest sannolike mördaren. Som måste förklaras på något sätt som just nu, med de fakta vi har, inte riktigt går ihop. Även om det såklart inte behöver vara han ändå.

Jaha. Serien då?

Har bara sett halva än. Och jag gillar den, delvis. Till viss del är det spännande att se en dramatisering av det hela, till viss del motsvarar ju t ex inte Robert Gustafssons karaktär den bild jag fått av Stig Engström. En supersocial men missförstådd och misslyckad Elton John snarare än det där buttra mobboffret? Och var det verkligen sådär machograbbigt på polisen? Ständigt skumt med neddragna persienner och snutar som missbrukar tuggummi? Ok att Hans Holmér var inkompetent, men det där är ju mest en karikatyr?

Bokspaning

Jag gillar att besöka bokhandlar när jag är ute och reser. Även i länder där jag inte behärskar språket brukar jag titta in i en del.

Det är något sällsamt med dessa informationstempel, berättelsernas kyrkor…

Hursomhelst. I en relativt stor engelsk bokhandel – inte den på bilden – här i Barcelona slog det mig: här är ju i princip bara softback. Var det därför jag inte fick någon ”feeling”? Jag gillar ju inbundet. Om jag kan äger och läser jag inbundet.

I en annan bokhandel tycktes spaningen bekräftas. Bortsett från barnavdelningen och sånt som kan klassas som ”coffee table books” – dvs typ foto och konst osv och sådana storverk av olika slag så idel softback. Häftat, (stor)pocket, i bästa fall danska band.

Men jag vet inte. I ytterligare en annan bokhandel verkade det annorlunda, men kanske finns det någon sanning i det? Böcker på svenska är oftast inbundna (eller visst… kartonnage, hardback) om de inte är pocket? Vilket inte är fallet med… utländska böcker?

Orkansäsong

Hur ska man beskriva det här? Thomas Bernhard möter helvetet i en Mexikansk håla?

Liket av den mystiska och föraktade figuren Häxan flyter upp i en bevattningskanal i utkanten av en Mexikansk by. Fyra bybors historier vävs ihop om det som hänt.

Det är ett vindlande, smutsigt språk som ringlar sig fram över sidorna i en till synes ändlös mardröm. Det är fattigdom, våld, vidskepelse, machokultur och snusk i en svindlande tröstlöshet.

Språket liknar Bernhards i sina oändliga meningar som bara fortsätter och fortsätter. Mer direkt då det är mer av ett flöde än nivåer, men samtidigt utbrodering på utbrodering. Både omslutande och rasande. Som en torktumlare. I den narrativa ekonomins namn hade så mycket kunnat strykas ner, men å andra sidan är det också grejen: att det är någonting som känns bottenlöst. Som bara pågår. Konstant. Hos den ena värre än den andra, alltihop förbundet av den där skiten som det inte verkar finnas något slut av.

Spalta upp, stryk ner och förlora kärnan?

Men visst blir man på sätt och vis trött där mitt ute på floden? Less. Får en känsla av att… vad är det här? Räcker det inte nu?

Allvarligt talat: livet, hur fan gör man?

Köpte den här i våras eller vad det var. Läste en sida i butiken och blev nyfiken. Tror tillochmed att jag skrev något blogginlägg om att jag saknade att gå i affärer där jag nämnde bl a den.

Sen blev den liggande. Man har ju så mycket som bara ligger och den initiala nyfikenheten förbyttes snabbt i en känsla av ”men jaha, det här är ju lite Bullens brevfilmer?”. Folk som ställer frågor om kärlek, ångest, tröst osv och så Bob Hansson som svarar… någonting egentligen inte så märkvärdigt.

Ganska… menlös? Meningslös?

Satte mig nu, en söndag, framför bokhyllan och tänkte rensa lite. Det behövs, den svämmar över.

Sååå…. Bob Hansson? Tar upp den igen, läser ett par sidor. Han är ju lite rolig och lite sådär sunt förnuft-klok på samma gång i sitt hobby-psykologiserande. Man får sig väl någon liten tankeställare – som dock ändå inte leder någonstans?

Does it spark joy? skulle Marie Kondo frågat. Undrar vad Bob Hansson svarat?

Är förresten skitsnygg utan sitt omslag. Pärmar av grå kartong, grovt klippta, och till det en rygg typ av enkel vit tejp. Anspråkslös?