Aldrig man byggde en tron åt mig ville att jag skulle sitta där ta emot gåvor och lyssna till hyllningar men först skulle bevisas att jag var jag och ingen annan eftersom jag var svår att hitta drog sökandet ut på tiden <… 8-10 verser med olika människor som kliver fram och påstår att de sett honom, känt honom hela livet, vet var han håller hus, de vet minsann vem han är, men alla har de motstridiga bilder och historier …> ni har missförstått allt sa en tonårsflicka han har bara skrivit en enda dikt och den handlar om förlorad kärlek jag vet var han är jag vet vem ni söker han var det enda som fångade min blick en dag när jag såg ut över det här stela livlösa landskapet han var den där grenen som fortfarande vajade där den försvunna fågeln suttit och ni kan fortsätta ni kan fortsätta att bygga er tron han kommer aldrig att sitta där aldrig
Svart som silver
Bruno K. Rockpoeten?
Ja, kanske. På något sätt känns det som att det handlar om mer än hans poserande på scenen. Rockstjärne-manéren.
Versraderna är som gitarriff.
Korta, lakoniska. Utan skiljetecken, men likväl en sorts semikolon mellan raderna. En sorts inbyggda konstpauser.
Bara halvt självständiga. Så kommer en till, halvt förväntat, och bygger på. Utvecklar.
Som gitarriff.
Ett par tre enkla, distade noter. Paus. Några noter till. Kanske samma som innan, kanske en snarlik variant. Paus.
Ju längre paus, desto tyngre sound. Ytterligare några noter innan en paus till och så någonting kort som knyter ihop med nästa varv.
Enkelt men… tungt.