Från Det Förlorade Ordet.
Vet inte om det går att gå längre än såhär?
Det är ju rent pekoralt. Löjeväckande.
Förmodligen varför jag hållt mig borta från Bruno K. Den svåra poeten.
För det går ju inte att ta på allvar? Vad är det här?
Men nu, när jag knäckt Bruno K-koden?
Tycker inte själva dikten – innehållet – är så mycket egentligen.
Men leveransen?
Man kan bli både full i skratt och stum av förundran, beundran.
Jag frööööös…h!