Hur ska man beskriva det här? Thomas Bernhard möter helvetet i en Mexikansk håla?
Liket av den mystiska och föraktade figuren Häxan flyter upp i en bevattningskanal i utkanten av en Mexikansk by. Fyra bybors historier vävs ihop om det som hänt.
Det är ett vindlande, smutsigt språk som ringlar sig fram över sidorna i en till synes ändlös mardröm. Det är fattigdom, våld, vidskepelse, machokultur och snusk i en svindlande tröstlöshet.
Språket liknar Bernhards i sina oändliga meningar som bara fortsätter och fortsätter. Mer direkt då det är mer av ett flöde än nivåer, men samtidigt utbrodering på utbrodering. Både omslutande och rasande. Som en torktumlare. I den narrativa ekonomins namn hade så mycket kunnat strykas ner, men å andra sidan är det också grejen: att det är någonting som känns bottenlöst. Som bara pågår. Konstant. Hos den ena värre än den andra, alltihop förbundet av den där skiten som det inte verkar finnas något slut av.
Spalta upp, stryk ner och förlora kärnan?
Men visst blir man på sätt och vis trött där mitt ute på floden? Less. Får en känsla av att… vad är det här? Räcker det inte nu?