Category: löpning

Blev sjuk (På riktigt! Ni kvinnor snackar om att föda barn, ni skulle bara veta hur det är då en kille är riktigt förkyld!) en helg och nästa var jag i Göteborg. Där jag förvisso sprang, men “runt vallgraven” är lite långt från Liljeholmstorget och det är ju det som är poängen med helgrundorna – kick-ass-rundor i anslutning till torget.

Helgen efter blev det så lite nystart, i form av kanske min favoritrunda öht: varvet runt Trekanten. Rundan är bara 1,75 kilometer och det kan tyckas vara både en udda distans och löjligt kort.

Men det är fel på båda punkterna. Visst, ser man till SI/metersystemet är det udda. Men ser man till marathonsystemet är det ingenting konstigt utan en tjugofjärdedels marathon.

4 varv = 7 km

8 varv = 14 km

12 varv = 21 km (halvmarathon)

osv…

Jaha, men jo… nä? Vafanken då tjugofjärdedel? Och 4-8-12-…? Det är ju helt vridet? Det är inte en runda, det är en diagnos! Vem springer runt-runt-runt varv efter varv, en halvkort runda runt en liten sjö?

Jag. Nu har jag förvisso aldrig sprungit mer än 10 varv, men jag älskar den där lilla sjön. Ser den från köksfönstret. Från frukostbordet kan jag följa löparna i flera minuter på väg runt. Och bli sugen att ta något varv. Och man behöver inte springa 10, ibland räcker det gott med ett (!) eller två.

Det är något speciellt med den halvkorta distansen. I lagomt tempo tar det 10 minuter runt. Det är tillräckligt kort för att räkna varv, men tillräckligt långt för att ändå tappa perspektivet och kopplingen till det man just sprang förbi. Kommer löparen jag nyss mötte fortsätta ett varv till (och var kommer vi mötas? vem är snabbare? …) Blir en speciell dynamik. På 10 minuter hinner det hända lagomt mycket. Kommer de där intressanta människorna (högljudda picnic-sälskapet/nakenbadarna/jehovaspredikanterna/tokiga tanten/galna fjortisarna/här-kommer-jag-med-5-matkassar-och-3-småungar-morsan osv) vara kvar nästa varv? Jag hann ju inte se riktigt! Vad hände? Det finns så enormt mycket att titta på. Skridskoåkare och barnvagnsmaffia, bootcampgrupper och tjuvrökande skolungdomar, sportfiskare och alkisar. osv osv

Och med ett så kort varv lär man verkligen känna varenda del av banan. Man får en relation till de där plankorna i bron som sitter lite snett, det där lite steniga partiet i svängen, trästocken i vattnet som ser ut som en krokodil i visst ljus, trädet som ser ut som en ful gubbe när det skymmer, hur man bäst tar sig genom cykelgrindarna utan att tappa fart, vattenpölarna som bildas på vissa ställen när det regnar och vilken takt/steglängd man då ska hålla, långa upploppsrakan där man tagit ut sig så man nästan kräkts, forsande bäcken och dess utlopp vid lilla bron, osv osv osv.

Summa summarum: kan vara världens bästa runda. Precis utanför dörren.

Årstaviken runt är en klassiker, minst sagt. Har hört att det är sveriges populäraste runda. Iofs har jag hört liknande om bl a Kungsholmen runt och hur kan man veta någonting sånt egentligen? Väldigt populär är den dock onekligen, man möter löpare hela tiden.

Gillar att den har olika karaktär. Södra sidan (Årstasidan) är kuperad skog och norra sidan (Södermalm) ett platt och soligt flanörsstråk under Tantolundens koloniträdgårdar. Vackra vyer har de båda två, när man blickar över vattnet mot andra sidan.

8 kilometer tror jag det är runt. Lite knappt 8, kanske? Sprungit den hyfsat många gånger och, lite anmärkningsvärt, har jag ingen preferens ang riktning (det brukar jag ha). Skulle tro att varven medsols respektive motsols är jämnt fördelade.

Vill man kan man ju – som idag – gärna hänga på fortsättningen på andra sidan Skanstull: Hammarby sjö. Kanske inte riktigt samma klassikerstatus, men en topprunda likafullt. Även där lite olika karaktär: Södra sidan (Hammarby sjöstad) är mycket trädäck, in i småvikar och ut på uddar. När vädret tillåter tjockt med rosédrickande mellanchefer. Norra sidan (Södermalm) är kullersten och en på sätt och vis mer prövande rak båtkaj. En enda sväng/böj. Kullerstenen är väl inte värre än att Midnattsloppet går här och förresten finns det en lite skonsammare cykelbana.

Drygt 6 kilometer runt, lite beroende på hur man väljer att göra med broarna, hur man väljer att ta sig upp/ner. Bara sprungit runt Hammarby sjö ett par gånger tidigare, utgick från jobbet.

Är man sugen på ännu mer skulle man enkelt kunna koppla på Sicklasjön runt (bara sprungit en ynka gång) och vidare Järlasjön runt (aldrig sprungit, bara gått). Vilket är fina runor (mer skog än Hammarby sjö). Och räcker inte det heller så ligger hela fantastiska Nackareservatet i anslutning och väntar (bara sprungit en ynka gång; åkte ut till Hellasgården och sprang hem igen. Eller hem och hem, sprang vilse vid Årsta partihallar och slutade i Älvsjö. Så kan det gå).

Idag blev det iaf en figure eight runt Årstaviken och Hammarby sjö (övergång på mitten: Skansbron). Lite knappt 14k, gissningsvis.

 

Premiärsprang en ny runda idag. Jäää…rnvägars vad bra.

Det började med att jag funderade på hur jag skulle få in västra Årstabron (den nya, med gångcykelväg) i någon runda. För den finns inte med naturligt i någonting jag brukar springa. Visst, man kan mixa in den när man springer Årstaviken runt eller liknande, men den passar inte riktigt in.

Sen kom jag på att ett naturligt sätt att ta sig dit är den väg jag cyklar till jobbet – över Liljeholmsbron och upp genom Drakenbergsparken. Då är man typ halvvägs till jobbet. Normalt fortsätter jag därifrån i tunnel under Ringvägen vidare längs Ånghästparken (parallell/nedanför Maria Bangata) och tunnel under Rosenlundsgatan osv till Södra Station och vidare till Medborgarplatsen, men därifrån kan man ju lätt vika av till Årstabron. Vilket jag faktiskt också gjort några gånger på väg hem från jobbet. Över Årstabron kommer man sig sedan ner till Liljeholmskajen och så är man tillbaka där man började.

Tog ett tag innan polletten trillade ner, men de här två alternativa grenarna av min väg till jobbet blir är alltså en runda som är… typ 4,5k, är cykel/gångväg eller typ bilfri väg (återvändsgränder till kolloniområden räknas liksom inte), helt utan korsande trafik (!), fantastisk utsikt och trevlig parkomgivning hela vägen.

Med några mindre justeringar där man drar om banan så den blir något längre har man alltså den mer eller mindre perfekta 5k-rundan. 5k är, precis som 10k något speciellt. En klassisk distans. Lång/längre men ändå såpass kort att man orkar trycka på så mjölksyran bara sprutar – hela vägen. En ordentlig 5k är brutal. Och då vill man t ex inte riskera att fastna på ett rödljus mot slutet, om så bara fem sekunder.

De små justeringar jag gjorde från mina faktiska jobbcykelrutter är: 1) att ta trapporna (eller snarare vid sidan om, 72 trappsteg eller vad det är skojar man inte bort!) ner till vattnet i Hornstull/Tanto och alltså uppförsrakan upp mot Ringvägen ända nere från vattnet. Gillar att hela rakan blir med i rundan. 2) frångå den kortare och mer cykelvänliga rutten via Sjöviksbacken från Årstabron, utan istället ta cykelbron över stambanan och så rakt ner för den väldigt ocykelvänliga monsterbacken, ner till vattnet och Liljeholmskajen tillbaka. En mycket vackrare väg med Södermalmsvy.

Det här är verkligen kick-ass. Potentialen i den här rundan inte bara som lång varvbana utan 5k-urladdning är enorm. Fast det blir ju att vänta till bättre väder (underlag) för att testa ordentligt.

Hursomhelst: tack järnvägen för den här rundan och den suveränt fina vägen/vägarna till jobbet. Handlar inte bara om nuvarande stambanan (Årstabroarna osv), utan faktiskt ännu mer den gamla sträckningen. Den som inte så många känner till längre, som gick via Liljeholmen över till Hornstull och så långsamt uppför mot det lilla som idag finns kvar av Södra station. Det man idag cyklar och springer från vattnet och upp till Södra är ju gammal banvall (fram tills 1929 då östra årstabron byggdes och allt drogs om). Banvall som bitvis är framsprängd ur berget så lutningen inte skulle bli för mycket för tågen. Och så planfria korsningar, raka vägen. Tack för det!

Minus sju och tunga ben. Smömodd. Jaha.

Ingen motivation. Så då kan man göra så att man väljer en runda som inte är en runda utan snarare en sträcka; A till B. Man börjar med att åka kollektivt till B och “blir tvungen” att springa hem till A.

Kan tyckas som självklarheter och fånigt att ställa upp alternativen, men det är mentalt helt annorlunda att springa. Blir helt annan dynamik i t ex följande:

• Ett varv på en stor runda, typ flera kilometer (åtminstone fem?).
• Flera varv på en liten runda, säg en eller ett par kilometer.
• Massor med varv på en varvbana, typ löparbanor 400 meter.
• En sträcka B till A, där man börjar med att transportera sig (typ kollektivtrafik) till B; A är hemma.
• En sträcka A till B, där man när man är klar måste transportera sig (typ kollektivtrafik) tillbaka till A.
• En sträcka A till B, där man vänder vid B och springer tillbaka till A.
• En sträcka A mot B, där man aldrig kommer nå B (för långt?) utan kommer vara tvungen att ge upp någonstans efter vägen (var/när???) och transportera sig (typ kollektivtrafik) tillbaka till A.
• En sträcka A mot B, där man aldrig kommer nå B (för långt?) utan kommer vara tvungen att ge upp någonstans efter vägen (var/när???) och sedan ha krafter nog att ta sig tillbaka till A då det inte finns någon vettig kollektivtrafik.
• Avsiktligt vilse, man söker sig till vägar man inte sprungit förr. Man tenderar till att få vända titt som tätt och när man är klar har man förmodligen ingen aning om hur man tar sig hem igen.

osv osv…

Om vi lämnar de äkta rundorna därhän och bara nämner sträckor (A till/mot B) är det stor skillnad att springa hem eller bort. Det är på sätt och vis skönt att springa hem, det är en bra målbild och man kan inbilla sig att man är tvungen osv, men å andra sidan kan man under transporten – om det är långt – verkligen bli varse att det är… skitlångt hem. Å andra sidan kan en meningslös punkt B, mitt ute i ingenting, vara svårare att målfokusera på och det är ju mindre trevligt att sitta svettig, kall och blöt på ett tåg eller en buss.

Att springa A till B för att vända hem till A igen är lite speciellt på det sättet att man ju aldrig vill springa andra halvan långsammare än första, så tempot brukar pressas upp vare sig man tänkt det eller ej – har man klocka vet man ju när man vände.

osv osv

Nåväl. Har tidigare bara sprungit hemifrån längs med Mälaren och vänt. Och aldrig såhär långt, för idag åkte jag åtta stationer med röda linjen mot Norsborg; till Vårberg, vilket är nästan 12 kilometer längs Mälaren. Jag har dock gått sträckan förr och visste att det är löpning/prommenix i toppklass hela vägen. Inte minst Sätraskogens naturreservat är en tyst liten pärla för en bullerskadad 08.

Faktum är att det är toppklass ända bort till Norsborg (Norsborgs herrgård). Speciellt sträckan i norra Botkyrka, den s k “Mälarpromenaden” är väldigt naturskön. Men det är trots allt 10 kilometer till. 12 om man ska ta sig till/från tunnelbanan, dvs drygt två mil totalt. Kanonfin löpning, men väldigt för långt idag.

Som jag misstänkte var plogningen på dessa skogsstigar/vägar lite si och så. Läs: obefintlig. Vilket är en utmaning (ja, jag har bra skor. Orienterardojor med ståldubb!). Tidvis kändes det som att springa i sand. Lite ironiskt då man ju passerade några badstränder och även om sanden väl var frusen var modden inte det.

Skönast var nedåtlöpan vid Eolshäll. Detta parti som är så fullt av rötter och stenar på sommarhalvåret (annars är det ju bra, slätt underlag hela vägen) var nu skönt snöpackat av alla söndagsflanörer så hej vad det gick på den slingrande stigen nedför…

Omsprungna löpare: 2.

Omsprungna längdskidåkare: 2. Woho!

 

 

Problemet med att bo här i Liljeholmen är att det är för bra. Iaf löparmässigt sett. Det finns för många kalasfina stråk att ge sig av längs, för många topprundor. Som dessutom går in i varandra och lämpar sig väl att förlänga och förkorta allteftersom lusten faller på.

Och det gör jag ju inte. När sprang jag senast exempelvis Kungsholmen runt? Det minns jag inte ens. Ständigt samma spår.

Så varför inte variera sig lite, varför inte låta slumpen bestämma? Sagt och gjort; plitade ner de rundor som dök upp i huvudet, inte bara sånt jag springer titt som tätt, utan de som aldrig blir av, trots att det är riktigt fina rundor, ofta ren världsklass. Begränsade mig vid att de skulle vara typ 10-15k och börja precis utanför dörren. Reducerade till 11 stycken och lät två tärningar avgöra.

Det blev en tur jag döpt till “fem broar”: Gröndalsbron, Alviksbron, Tranebergsbron, Västerbron och Liljeholmsbron. Ett varv som jag sprungit någon gång tidigare, även om det inte är någon absolut favorit; trafiken på Essingeleden och Drottningholmsvägen brukar vara i mesta laget och broarna gör rundan rätt ansträngande. Men vyerna där uppe går ju inte att klaga på. Att den är såpass kuperad gör att man kan bortse från att den faktiskt inte riktigt är en mil, fattas nog några hundra meter.

Hursomhelst, ute på rundan bestämde jag mig för att beta av listan jag gjort; en runda per helg framöver. Ska bli spännande!

 

Jag måste sluta göra såhär; anmäla sig till (köpa!) lopp man utan att någon egentlig tanke på allvarlig satsning eller plan. Som på loppdagen mest blir en klackspark. Bryr sig inte om att sova ordentligt, glömmer att äta ordentligt (eller som idag: inte alls), man är halvsjuk (vilket kanske hade kunnats undvikas om man brytt sig tillräckligt). Osv osv.

Det blir fantastiska långpass, men tämligen dyra sådana. Idag klev jag – precis som förra gången – av i Hornstull. 17 km, klockan 1:41. Nöjd och glad, hade ingen direkt tanke på att krångla mig i mål, utan istället inställd på att prommenixa hem över bron tillsammans med tjejerna.

Vad fan är det… egentligen?