Minus sju och tunga ben. Smömodd. Jaha.
Ingen motivation. Så då kan man göra så att man väljer en runda som inte är en runda utan snarare en sträcka; A till B. Man börjar med att åka kollektivt till B och “blir tvungen” att springa hem till A.
Kan tyckas som självklarheter och fånigt att ställa upp alternativen, men det är mentalt helt annorlunda att springa. Blir helt annan dynamik i t ex följande:
- Ett varv på en stor runda, typ flera kilometer (åtminstone fem?).
- Flera varv på en liten runda, säg en eller ett par kilometer.
- Massor med varv på en varvbana, typ löparbanor 400 meter.
- En sträcka B till A, där man börjar med att transportera sig (typ kollektivtrafik) till B; A är hemma.
- En sträcka A till B, där man när man är klar måste transportera sig (typ kollektivtrafik) tillbaka till A.
- En sträcka A till B, där man vänder vid B och springer tillbaka till A.
- En sträcka A mot B, där man aldrig kommer nå B (för långt?) utan kommer vara tvungen att ge upp någonstans efter vägen (var/när???) och transportera sig (typ kollektivtrafik) tillbaka till A.
- En sträcka A mot B, där man aldrig kommer nå B (för långt?) utan kommer vara tvungen att ge upp någonstans efter vägen (var/när???) och sedan ha krafter nog att ta sig tillbaka till A då det inte finns någon vettig kollektivtrafik.
- Avsiktligt vilse, man söker sig till vägar man inte sprungit förr. Man tenderar till att få vända titt som tätt och när man är klar har man förmodligen ingen aning om hur man tar sig hem igen.
osv osv…
Om vi lämnar de äkta rundorna därhän och bara nämner sträckor (A till/mot B) är det stor skillnad att springa hem eller bort. Det är på sätt och vis skönt att springa hem, det är en bra målbild och man kan inbilla sig att man är tvungen osv, men å andra sidan kan man under transporten – om det är långt – verkligen bli varse att det är… skitlångt hem. Å andra sidan kan en meningslös punkt B, mitt ute i ingenting, vara svårare att målfokusera på och det är ju mindre trevligt att sitta svettig, kall och blöt på ett tåg eller en buss.
Att springa A till B för att vända hem till A igen är lite speciellt på det sättet att man ju aldrig vill springa andra halvan långsammare än första, så tempot brukar pressas upp vare sig man tänkt det eller ej – har man klocka vet man ju när man vände.
osv osv
Nåväl. Har tidigare bara sprungit hemifrån längs med Mälaren och vänt. Och aldrig såhär långt, för idag åkte jag åtta stationer med röda linjen mot Norsborg; till Vårberg, vilket är nästan 12 kilometer längs Mälaren. Jag har dock gått sträckan förr och visste att det är löpning/prommenix i toppklass hela vägen. Inte minst Sätraskogens naturreservat är en tyst liten pärla för en bullerskadad 08.
Faktum är att det är toppklass ända bort till Norsborg (Norsborgs herrgård). Speciellt sträckan i norra Botkyrka, den s k “Mälarpromenaden” är väldigt naturskön. Men det är trots allt 10 kilometer till. 12 om man ska ta sig till/från tunnelbanan, dvs drygt två mil totalt. Kanonfin löpning, men väldigt för långt idag.
Som jag misstänkte var plogningen på dessa skogsstigar/vägar lite si och så. Läs: obefintlig. Vilket är en utmaning (ja, jag har bra skor. Orienterardojor med ståldubb!). Tidvis kändes det som att springa i sand. Lite ironiskt då man ju passerade några badstränder och även om sanden väl var frusen var modden inte det.
Skönast var nedåtlöpan vid Eolshäll. Detta parti som är så fullt av rötter och stenar på sommarhalvåret (annars är det ju bra, slätt underlag hela vägen) var nu skönt snöpackat av alla söndagsflanörer så hej vad det gick på den slingrande stigen nedför…
Omsprungna löpare: 2.
Omsprungna längdskidåkare: 2. Woho!