Category: politik

Då var det dags igen.

Talmansrundor och regeringsbildning.

Förutsägbart?

Jag vet inte. Efter Löfvens besked i augusti var det förutsägbart att vi hamnade här, men frågan är vad som kommer ut av det?

Det intressanta tycker jag är Vänsterpartiet, deras roll och agerande, samt, så klart, Magdalena Andersson.

Har inte haft någon egentlig bild av vad hon är för figur. Nu har jag lyssnat dels på hennes installationstal och dels – av misstag – på pressträffen efter hon blev vald till socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande.

Installationstalet är i vanlig ordning högintressant när någon väljs till partiledare. Ett linjetal enligt en viss form där den nyvaldas riktning, ideologi ska presenteras. Vad blev det där?

Ingenting, skulle jag säga. Mellanmjölk. “Vända på varje sten” är någonting man tar med sig. Vilket inte säger så mycket. Eller allt? Att det egentligen inte är riktningen som är det centrala, utan hur väl värvet utförs, hur hårt och bra man jobbar? För det känns, i det stora hela, som att det mest handlade om att “jag är socialdemokrat, socialdemokrati är bra, socialdemokratin har vind i seglen nu”. Ingenting visionärt, drömmar och vilja.

Ta t ex det traditionsenliga kulturella avsnittet. Där hade hon valt en dikt. Svante Foersters “I detta land, kamrat”. Om att grå är den vackraste färgen. Som en gråsosse? En dikt som kanske inte var Göran Perssons lyriska signum, men som han “fått” av en talskrivare och sedan återanvänt. Och som Magdalena uppenbarligen förknippar med Göran då hon i talet sen undrar “Göran, visst är det vackert?”. Javisst, en annan del i ett installationstal är väl att nämna sina företrädare, men hur är det där med att stå på egna ben?

Enda riktigt nya och konkreta, riktningsmässigt, i talet är väl att hon vill ta tillbaka kontrollen inom skolan. Nej till vinster i välfärden! Vilket mer känns som en reaktion, ett svar på en sedan länge ställd fråga, än någonting visionärt, ett eget, fritt tänk.

Så till pressträffen efter hon valts. Som jag halkade in på av misstag när jag letade efter installationstalet, men som egentligen var mer intressant för mig som inte sett så mycket av henne. Där talade hon mycket kort om sina tre prioriteringar för att sedan svara på frågor. Hon talade fritt, utan ett talmanus. Det jag tyckte var intressant var hennes språk. För jag noterade att hon använde eller snarare missbrukade ett ord. Ett ord som jag själv ofta överanvänder.

Ju.

Det är ett intressant ord. Det är ett kort ord, ett av de kortaste vi har. Som sådant går det ofta obemärkt förbi då det dessutom i sig inte har någon egen mening utan endast fungerar i relation till någonting annat. Det har några olika funktioner och betydelser, men som jag och Magdalena oftast använder det handlar det om att betona riktigheten i vad man påstår. Att såhär ligger det ju till, det är ingenting att ens diskutera eller ifrågasätta. Ett litet, men anspråksfullt och därigenom faktiskt lite lömskt ord. Kanske inte en härskarteknik, men ibland närapå?

Kanske också ett ord som förkroppsligar den svenska socialdemokratin av idag? Inte minst regeringsbildningen? Jag har under de gångna dagarna också sett Stefan Löfvens pressträff efter att ha begärt sitt entledigande. När han då får frågor angående Vänsterpartiet och regeringsbildandet är han närmast raljant. Skrattar flera gånger. Nej, han har inte inväntat eller frågat hur (v) ställer sig till någonting. Varför skulle han göra det? Varför skulle han överhuvudtaget ha någon kontakt med dem, känns det som. För var ska de vända sig? Ingenting har förändrats, ju.

(V) har accepterat att stödja en (s)-ledd regering utan att få någonting för det och kommer så att forsätta. Ju. För var ska de annars vända sig? Kristersson och Åkesson?

Förvisso kan han ha rätt i det, även om man såklart kan motfråga sig var (s) ska vända sig annat än till (v), men det sätter också fingret på en annan fråga: är Vänsterpartiet meningslöst? Accepterar de vadsomhelst? Utan att kunna ha en egen röst, någonting att säga till om? Vad har de i sådana fall för existensberättigande?

Om så nu, vad talar för att detta isf skulle ändra sig efter det ordinarie valet?

Detta kan vara avgörande?

Jaha. Så var det dags igen. En ny vändning i det politiska spelet.

Stefan Löfven avgick.

Det hade jag inte alls väntat mig. Det är faktiskt intressant, för egen del, att göra en liten anteckning om vad jag tror för att sedan kunna komma tillbaka och se hur rätt eller fel jag hade.

När Stefan Löfven i våras förlorade riksdagens förtroende trodde jag alltså inte att han skulle avgå, utan att han skulle utlysa nyval. För jag trodde att styrkeförhållandena var för låsta och när man då till sist gick över Vänsterpartiets röda linje och framkallade den oundvikliga regeringskrisen, ja då tänkte jag att nu blir det nyval. Det här blir ingen ny regering på det underlaget. Om Stefan själv skulle göra det eller om han alltså skulle lämpa över det till talmannen kändes som en detalj. Kanske ändå logiskt att då ge talmannen “skulden”, men…

På något sätt lyckades Stefan få nytt förtroende av de som precis förklarat att han inte hade just det. Eller han lyckades iaf få mindre än hälften emot sig. Hoppsan. När han dessutom uttalat att höstbudgeten – valbudgeten – skulle göras till kabinettsfråga! Vilket alltså innebär att frågan om extraval i praktiken skjuts upp till budgetomröstningen i december. Och ett potentiellt extraval i… mars-april? Med ett halvår kvar till det ordinarie valet? Det inser ju alla att det inte kommer hända, ingen kommer vilja ha det så. Det skulle såklart vara omöjligt för en ny regering att tillträda bara för att… ta valrörelsen i mål? På något sätt hade trollkarlen lyckats skjuta upp saker igen. Saken var biff? Måste säga att jag var ganska imponerad.

Stefan Löfven lyckas med konststycket att vara den statsminister där allt bara handlar om framtiden… och det historiska arvet. Samtidigt. Han kan inte sägas ha haft några större politiska visioner eller projekt – bortsett från att vinna och behålla makten om det nu är en vision – utan förvaltar bara det socialdemokratiska arvet. Fast samtidigt lyckas han alltid få det att handla om vad som händer härnäst. Han är lite som kungen. Nu vänder vi blad och ser framåt! Det som har varit, har varit. Och han lyckas. För det blir aldrig någon riktig uppföljning på vad som hände, vad som gjordes. Och efter alla turer är det väl ändå meningslöst/omöjligt att utkräva något ansvar då allt blir relativt?

Ta t ex januariavtalet. Ja, det dog. Inte oväntat. Men vad är kontentan, konsekvensen av det? Det var ju 73 konkreta punkter. Punkter som ganska uppenbart tillkom på begäran av olika partier. Vad hände? Vilka blev det någonting av, vilka inte? Jag väntade förgäves att någon i media skulle plocka upp den uppenbara bollen och göra bokslut. Vem vann, vem förlorade och på vilka områden? Men… ingenting. Alla var så fokuserade på spelteorin den närmaste framtiden. Här blickar vi bara framåt! I backspegeln.

Så vad hände? Stefan hade säkrat makten och fri sikt fram till valet 2022. Då väljer han att gå. Hans eget beslut. Ja, jag hade rätt i att hans saga snart var all. Men var det här tillfället? Vad innebär det?

Det innebär att socialdemokraterna ska välja en ny ordförande i november. Som hamnar i omedelbar hetluft då hen sina allra första dagar på jobbet hamnar rakt i saftiga riksdagsomröstningar. Dels om att väljas/tolereras som statsminister, dels att få igenom valårsbudgeten. Ingenting för en gröngöling. Jag – och förmodligen inte Stefan heller – kan nog inte tänka oss att det blir något oprövat kort. Här gäller alldeles säkert bara någon central minister och långtida riksdagsledamot.

Vilket helt går emot snacket om “nytt blod” och förnyelse eller vad det är. Att välja någon med visioner, men yvig och oprövad. Som typ Håkan Juholt. Det kommer inte hända. Efter debaklet med Juholt var nog inte socialdemokraterna sugna iaf, men nu blir det fullständigt omöjligt.

Dessutom finns det ju inga sådana reella kandidater. Det finns bara ett gäng som haft sin chans, men inte tagit den. Har roat mig med att, lite kvantitativt, titta historiskt. När har t ex tidigare statsministrar blivit partiledare (och statsministerkandidat)?

Stefan Löfven var 54 år.

Fredrik Reinfeldt 38 år. Göran Persson 47 år. Carl Bildt 37 år. Ingvar Carlsson 51 år. Olof Palme 42 år. Torbjörn Fälldin 45 år. Ola Ullsten 47 år. Tage Erlander 45 år.

Vad nu åldern har med saken att göra? Jo, jag tror att visioner, driv och ambition korrelerar med ålder. Visst, jag säger inte att man fortfarande inte kan ha dådkraft även när man blivit lite mer till åren och erfaren, men – iaf i en svensk kontext – har man inte klivit fram och tagit chansen när man är 50, vilket väl hela potentiella sossegänget typ hunnit bli – ja, då kommer man nog inte bli någon förnyare. Speciellt inte om man haft tio år med en äldre, förvaltande ledare som inte hymlat med att han bara tog jobbet av plikt. Ansvarskänsla mot partiet. Som alltid “bara” varit en övergångsfigur. Om än en skicklig sådan. Det känns som att chansen att kliva fram har funnits där, men ingen har tagit den.

De yngre namn som kunde ha funnits där nu, typ Aida Hadzialic eller Gabriel Wikström har fallit ifrån och den ende som skulle kunna sägas vara “ung” eller up-and-coming är Ardalan Shekarabi, 40 år. Det kanske beror på brist på material i partiet, men Stefan Löfven kan inte direkt sägas ha bedrivit någon plantskola med sina regeringar, vad gäller socialdemokrater dvs. De namn jag nämnt ovan och så de där typ 50-åringarna med 20 år i riksdagen som nämns i förhandssnacket är hela det “yngre” gardet.

Det är dessutom ett garde som i mångt och mycket verkar dela Stefan Löfvens rätt sliriga förhållande till makt och ansvar. När var senaste gången Morgan Johansson, Anders Ygeman eller Lena Hallengren svarade på en rak fråga utan 17 retoriska saltomortaler?

Magdalena Andersson är 54 år. Hon kommer vara dagar från 55 när/om hon väljs. Jag uppfattar inte henne som en del av skitsnackarna ovan, men var kommer hon ifrån? Hon verkar ha valt tjänstemannaspåret i livet innan hon för 10 år sedan, i normal partiledarålder, faktiskt blev politiker. För att Stefan frågade henne, gav henne en knuff i en riktning hon själv inte egentligen hade tänkt? Är hon den som kommer ge nytt liv till det sjunkande skeppet Socialdemokraterna? Som inte bara kommer hantera/skjuta vidare alla de surdegar Stefan Löfven lämnar efter sig? Är hon den som kommer lösa de gordiska knutarna med alexanderhugg? Eller kommer hon fortsätta att… förvalta (och i värsta fall fördärva)?

Vem vet? Kanske kan hon, med sin tjänstemannabakgrund, eventuellt ha mindre tendenser till “det blöta fingrets politik”? Kommer realpolitiken fortsätta?

För övrigt kan man notera att alla de andra partiledarna är typ “yngre”. Ja, förutom Ulf Kristersson då, som är 57. Men som inte heller verkar kunna ta sitt gamla maktparti vidare i opinionen. Precis som Stefan Löfven gjort historiskt dåliga val är hans 19,8% i förra valet inte något att skryta med? Förvisso bättre än Bo Lundgrens (som var 52 när han blev partiledare) magplask med 15,2% från 2002…

Egentligen är det inte konstigt att Stefan Löfven avgår efter typ 10 år. Det är ett krävande och slitsamt jobb att vara statsminister. Men tillfället? Jag skulle säga att han krattat manegen för “mer av detsamma”. Men åtminstone hann han ut innan bomberna briserade. Även om han med det då också – vad jag tror – gjort det svårt eller omöjligt till någon förnyelse…

Men vad var alternativet? Vänta till efter det ordinarie valet? Ja. Men vad skulle det ha inneburit? Skulle det verkligen finnas några bättre alternativ än dagens 50-ish-gäng (“bunkergänget”?). Vem vet, kanske inte. Men det skulle definitivt underlätta för alla potentiella Hadzialicor och Juholtare…

Förresten ska det i ärlighetens namn tilläggas att Juholt var hela 49 när han valdes. Han ville som sagt någonting, men hade han verkligen haft ambitionerna, skulle han väl ha varit med, som 45-åring, i snacket redan när Mona Sahlin valdes? Nu hade han väl egentligen inte de ambitionerna som krävdes, vad gäller att se om sitt hus och bygga nätverk och allt vad det kan vara, men då gick det som det gick också?

Mona Sahlin, ja. Min personliga favorit (eller inte). Påläggskalven som föll på eget grepp som 40-åring för att få en ny chans som 50. Det slutade i ett – med den tidens mått mätt – katastrofval för sossarna. Ett riktigt fiasko.

Ursäkta, men vi bryter sändningen för ett viktigt meddelande (saxat från “Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna”):

Första sidan, andra punkten:

I de sakfrågor som omfattas av överenskommelsen kommer Centerpartiet och Liberalerna fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter. Det innebär också att de ingående partierna i de sakfrågor som dokumentet omfattar inte ensidigt samverkar med andra partier i riksdagen. Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Slut citat från den sakpolitiska överenskommelsen. Nu fortsätter ordinarie program.

(…för övrigt tycker jag, tvärtemot diverse andra förståsigpåare, att det verkar funka alldeles utmärkt utan regering… landet finns fortfarande kvar och har inte fallit ner i kaotisk anarki. Bortsett från lokalt på Helgeandsholmen dårå, ett evigt kackel från en motvillig parningsdans där ingen verkar kunna stå ut med tanken på att ens befinna sig i samma sandlåda som någon annan… vilket måste minutrapporteras i media. Tröttsamt?)

Viktigaste frågan i valrörelsen 2018 var inte, som vissa tror, klimatet. Eller invandringen. Eller sjukvården.

…nej, det är samma gamla fråga som dominerat svensk politik de senaste åren – för att inte säga mandatperioderna. Och vad är det för viktig sakfråga då?

Regeringsfrågan, såklart. Vem tar vem?

Sjukt tröttsamt, om ni frågar mig. Fast å andra sidan är det väl egentligen inte de inblandade, trätande tangokavaljerernas fel egentligen. Felet, skulle jag säga, ligger i reglerna för parningsdansen. Konstitutionen, eller närmare bestämt regeringsformen.

Jag tycker inte alls om den och i en obetydlig protest beslöt jag mig i år för att inte rösta i valet till riksdagen. Vad är då problemet?

ETT: GEMENSAM VALDAG

Vi börjar med det kanske enklaste. Gemensam valdag för valen till riksdag, landsting/region och kommun. Detta regleras iofs inte av regeringsformen (utan vallagen, som inte är en grundlag) och har egentligen ingenting med regeringsfrågan att göra, men det får hänga med ändå. I Sverige ska iaf dessa val hållas samma dag.

Det får som konsekvens att landsting/region och kommun hamnar i skymundan. All media och information handlar om riksplanet och inte blir det bättre av att kandidaterna på riksplanet (medvetet?) tar upp lokala/regionala frågor de egentligen inte har med att göra.

Alltså röstar väljarna i stor utsträckning i samtliga val efter vad de sett i partiledardebatten på tv. Eller… om det nu händelsevis råkar finnas någon lokal/regional fråga som blivit så stor att den tränger genom riksdagskakafonin så ska riksdagspolitikerna med samma partibeteckning straffas för att lokala företrädare fuckat upp ett sjukhus, vill gräva någon tunnel, bygga ett badhus eller liknande.

Enkel lösning: håll valen åtskilda. Olika år.

Invändningen man hört är att intresset skulle minska. Vilket är möjligt, men vad är värre? Att valdeltagandet skulle minska (marginellt?) eller att folk slentrianröstar om sånt de inte fått en chans att sätta sig in i? Eller ofta: inte ens förstått vad de röstar om?

TVÅ: PARTIVÄSENDET

I Sverige röstar man på parti. Inte person.

Man kan förvisso “personrösta” genom att kryssa en kandidat på ett partis valsedel och de invalda har personliga mandat. Men det är bara en chimär. Skulle du som ledamot/röstboskap gå emot din partiledning åker du direkt rakt ner i frysboxen och kan vara säker på att inte komma med på valbar plats nästa val. Tack och adjö!

Istället härskar partiledare/ledning i Sverige och vi har i idag bara åtta alternativ till riksdagen. Förvisso tre fler än för bara några år sen, men ändå.

Vi har väl detta system för att vi ska få starka majoriteter i församlingen och att någon – typ en partiledare/ledning – under en mandatpariod kraftfullt och oemotsagt ska kunna driva igenom vadhelst de behagar utan att behöva förhandla eller ta några hänsyn under tiden.

Spelet är ju riggat åt det hållet. Får ett parti inte över fyra procent av rösterna nationellt (eller tolv procent regionalt i en valkrets, vilket aldrig hänt) så kastas dessa åsikter i soptunnan. Likväl är själva mandatfördelningen riggad till stora partiers fördel genom den jämkade uddatalsmetoden – även om man tar sig över fyra procent så missgynnas mindre partier i fördelningen.

Det kanske funkade bättre tidigare, men i dagens läge spelar det ju inte någon roll hur högt dessa spärrar sätts (hur många åsikter man slänger i soptunnan). Kvar får man ändå kvar några mandatstarka partiledare som inte har majoritet och därmed inte kan härska obehindrat. Vilket inte verkar gå ihop med deras bild av vad politik handlar om.

Lösning: inför personval. På riktigt. Röst direkt på person, inte parti eller “person via parti”. Inga utjämningsmandat. Inga ersättare. Den eller de väljarna i en valkrets röstat på blir vald/a och inga andra. Ett mandat ska vara personligt.

Med detta slipper man fotbollslagsmentaliteten och får en bättre koppling/ansvar mellan väljare och vald. En större möjlighet till mångfald av åsikter. Man ska kunna t ex vara typ vänsterpartist och samtidigt för EU. Eller typ moderat och emot kärnkraft. Vilka absurda kombinationer, va??

Det ska som kandidat/folkvald naturligtvis inte vara förbjudet att organisera sig i partier – om man vill – men det ska inte vara grunden och – som idag – en vänstersosse i Pajala ska inte riskera att bli representerad av en högersosse från Stockholm.

För övrigt behöver ju inte personval betyda enmansvalkretsar typ Storbritannien eller USA, där man ju i praktiken har lokala (valkrets-) spärrar på 50% och de problem man då får med proportionalitet. Behåll valkretsarna ungefär som de ser ut idag (typ län) med ett antal mandat per valkrets och låt en kandidat få mandat (makt) efter röstfördelningen. Dvs låt en folkvald typ förfoga över mer än en stol i riksdagskammaren om hen fått motsvarande röstantal i sin valkrets.

Konsekvenserna blir att man slipper att all politik handlar om 5-8 storpåvar med storhetsvansinne och samarbetsproblem. Istället får man folkvalda med reell makt (till skillnad från dagens röstboskap), en starkare koppling till sina väljare, större möjlighet till fler åsikter osv. Baksidorna kan potentiellt bli ett något större fokus på person och karaktär jämfört med sak, men det är väl rätt litet problem jämfört med dagens huvudlösa fotbollslag.

Och risken för kaos när allt ska kohandlas? Det verkar ju iaf som att länder med personval av olika sort funkar mycket bättre – vad gäller möjlighet att kunna skapa (tillfälliga) majoriteter och få saker gjorda – än den polska riksdag vi har idag i Sverige. Kanske är det enklare för politikerna om man bara behöver vinna en valrörelse typ var fjärde år för att sedan kunna segla genom mandatperioden i ensamt majestät… vad vet jag, men är det poängen? Att politikerna ska kunna luta sig tillbaka?

Sen så kommer ju personval såklart aldrig hända då partierna inte skulle släppa sin makt frivilligt.

TRE: PARLAMENTARISMEN

Parlamentarismen, ja. För er som sov på SO-lektionerna: ett statsskick som typ defineras av att folket väljer parlamentet – den lagstiftande makten – som sedan i sin tur väljer regering – den verkställande makten.

Lagstiftning och verkställande sitter mer eller mindre ihop, typ. Här i Sverige så väljer vi ju inte regering. Men det kan man ju lätt få känslan av under en valrörelse och i praktiken gör vi ju ändå det genom att vi väljer riksdag som sedan väljer regering.

Är regeringen folkvalda politiker eller tjänstemän? I praktiken politiker då det gängse är att statsministern som väljs av riksdagen och de regeringsråd som sedan väljs av statsministern – att de är folkvalda ledamöter i riksdagen. Eftersom de har tillräckligt med regeringens praktiska göromål kan de inte fullfölja sitt åtagande i riksdagen och ersätts då i riksdagen med någon annan från samma parti. För alla i partiet tycker ju likadant och exakt vem som sitter på stolen spelar inte så stor roll.

För att fortsätta den linjen så väljer sedan regeringen i sin tur EU-kommissionär (ja, i praktiken är det så). Dvs Sveriges representant i EU:s regering. Folkvald? Tjänsteman? Var det någon som sa viskleken?

Hursomhelst. Ska man, som parlamentaristisk demokrati, ha personval till sin lagstiftande församling så krockar det med att välja regering från densamma. De personerna är ju valda dit för att de är de och har just sina åsikter osv. Man kan inte, med röstboskapslogik bara ersätta med någon annan. Eller man kan, man det går emot principen.

Så vad är lösningen?

Alternativen synes vara fyllnadsval av ledamöter som tjänstgör i regeringen. Vilket känns märkligt. Först välja riksdag och sedan direkt efter fyllnadsvälja.

Eller så kan man låtsas som att det lagstiftande arbetet inte är så betyngande (handlar ju – trots allt – om mer än att bara trycka på knappen i några omröstningar??) och bara låta bli att ersätta. Riksdags-regeringsmänniskor får jobba dubbelt? Ändå två enkla jobb.

Ett annat alternativ man kan tänka sig är att riksdagen väljer en regering som – helst – inte består av folkvalda riksdagsledamöter. Vilket mer tydligt skulle innebära tjänstemän.

Vanligast ändå verkar vara att man skippar parlamentarismen och istället låter folket välja regering (oftast “president”) direkt. Vilket väl låter som det rimligaste. När man ändå håller på skulle man ju kunna avskaffa vår pinsamma historiska rest med en statschef som inte är folkvald utan född till det. Som sitter där för att påminna om vårt despotiska förflutna. Som en varning kanske? Eller om det var något om att påminna om en söt barnsaga. Eller för att avleda folket med skvallertidningar. Jag glömmer vilket. Oavsett vad, barnsaga eller envåldshärskare etc så tycker jag inte att det hör hemma i ett modernt, demokratiskt lands statsskick.

FYRA: FÖRFATTNINGSDOMSTOL

Som en bonus slänger jag in frågan om en riktig författningsdomstol eller motsvarande. I Sverige har vi bara det tandlösa lagrådet. Även om det i dagsläget, trots allt, verkar funka hyfsat med utformningen av nya lagar och hur regeringen utövar sin verkställande makt känns det som en bra grej att ha. Man vet aldrig när man kommer behöva lite mer “checks and balances” och när man väl gör det… då är det för sent.