Jaha.
“Regeringskris”.
Så… “oväntat”.
Det stora problemet i svensk politik är fortsatt partiväsendet. Det skapar uppenbart stora låsningar, även om man likt Socialdemokraterna kanske inte ska överdriva de faktiska konsekvenserna av en “regeringskris” (eller som sossarna säger: “politisk kris”). Skrev om det dagen efter valet och när jag nu läser det ganska långa inlägget igen (länk) kan jag ju inte annat än hålla med mig själv. Herregud vilken klok människa.
Så… vad har hänt sedan sist? Regeringen föll, till slut, då januariavtalets inbyggda motsättning realiserades. Egentligen är väl ingen förvånad? Ett avtal som endast kunde gå igenom med Vänsterpartiets passiva stöd, under uttrycklig förutsättning att två av sjuttiotre punkter aldrig skulle komma på fråga.
Minns att vissa förfasades över januariavtalet, när det presenterades. Egentligen från båda håll, men speciellt att Socialdemokraterna sålt sin själ med vissa av punkterna i januariavtalet. Minns att jag sa att “Vänta bara, sossarna är smartare och mer politiskt slipade än så”. Att bara för att man kommer överens – må så vara i ett uttryckligt och skriftligt avtal, med tidtabeller osv – om ett program för en mandatperiod betyder det inte att det kommer bli så. Att saker kan och kommer förhalas, utredas och omarbetas tills… sossarna i mångt och mycket fått sitt (visst, det blev ingen familjevecka osv, men…) och de andras frågor… ja, för dem bidde det bara en tumme.
Kanske inte förutsåg på exakt vilket sätt januariavtalet skulle sluta, att Centern och Liberalerna med berått mod skulle köra in i den bergvägg som Vänsterpartiet utgjorde redan från första början. Men utfallet blev väl detsamma? Det blev inga marknadshyror, det blev ingen reformerad arbetsrätt osv. Förvisso fick ju sossarna tugga i sig att regera lite på oppositionens budget och så, men i det stora hela är de fortfarande ohotade mästare på det politiska spelet?
Så vad ligger framför oss?
Stefan Löfven avgick som (“ordinarie”) statsminister igår. Det hade jag inte väntat mig. Mitt stalltips var nyval direkt (där han ju kunnat sitta kvar ytterligare några månader med starkare mandat) och att han, egentligen oavsett hur nyvalet utföll, sedan skulle avgå. Inte bara som statsminister, utan även partiordförande.
För någonstans tror jag att hans politiska saga snart är all. Han har ju alltid varit en fruktansvärt svag politiker vad gäller retorik, debatter och kommunikation rent generellt och den – kortsiktiga – fingertoppskänslan. Men, med facit i hand, en oerhört slug, långsiktig strateg (om det nu är hans förtjänst eller kretsen runtomkring?) Trots att Socialdemokraterna under hans era bara förlorat, förlorat och förlorat har han söndrat och lurat oppositionen och nu regerat i sju år.
Val förloras, från början dödsdömda decemberöverenskommelser och januariavtal havererar. Sannerligen en pyrrhussegrarnas furste. En politisk illusionist vars låda under högljudda plågor gång på gång brinner upp bara för att likt fågel Fenix återuppstå – oskadd – i andra änden av scenen… och allt kan börja om igen?
Men hur långt kan man (han) faktiskt ta detta? Jag undrar om inte gränsen snart är nådd? För Löfven iaf? Och vad är planen nu? Att fem i tolv med en klädsam ovillighet låta en svag höger (armkrokad med fascister!) få svarte petter-rodret och därigenom som opposition kanske inte kunna vinna nästa val, men iaf kunna förlora lite mindre?
Vad gäller partiväsendet verkar det, trots allt, stå starkt. Om än kanske inte lika starkt som tidigare? Har nu i dagarna hört flera kommentatorer på tv nämna ordet “samtalsriksdag” som någonting potentiellt – ett ord som inte har en enda träff på google. Dessutom har ju knapptryckarna – efter en överenskommelse mellan partierna – under pandemin reducerats från 349 till 55. Utan att någon reagerat, eller att det ändrat någonting…
Spelet går vidare?