Viktigaste frågan i valrörelsen 2018 var inte, som vissa tror, klimatet. Eller invandringen. Eller sjukvården.
…nej, det är samma gamla fråga som dominerat svensk politik de senaste åren – för att inte säga mandatperioderna. Och vad är det för viktig sakfråga då?
Regeringsfrågan, såklart. Vem tar vem?
Sjukt tröttsamt, om ni frågar mig. Fast å andra sidan är det väl egentligen inte de inblandade, trätande tangokavaljerernas fel egentligen. Felet, skulle jag säga, ligger i reglerna för parningsdansen. Konstitutionen, eller närmare bestämt regeringsformen.
Jag tycker inte alls om den och i en obetydlig protest beslöt jag mig i år för att inte rösta i valet till riksdagen. Vad är då problemet?
ETT: GEMENSAM VALDAG
Vi börjar med det kanske enklaste. Gemensam valdag för valen till riksdag, landsting/region och kommun. Detta regleras iofs inte av regeringsformen (utan vallagen, som inte är en grundlag) och har egentligen ingenting med regeringsfrågan att göra, men det får hänga med ändå. I Sverige ska iaf dessa val hållas samma dag.
Det får som konsekvens att landsting/region och kommun hamnar i skymundan. All media och information handlar om riksplanet och inte blir det bättre av att kandidaterna på riksplanet (medvetet?) tar upp lokala/regionala frågor de egentligen inte har med att göra.
Alltså röstar väljarna i stor utsträckning i samtliga val efter vad de sett i partiledardebatten på tv. Eller… om det nu händelsevis råkar finnas någon lokal/regional fråga som blivit så stor att den tränger genom riksdagskakafonin så ska riksdagspolitikerna med samma partibeteckning straffas för att lokala företrädare fuckat upp ett sjukhus, vill gräva någon tunnel, bygga ett badhus eller liknande.
Enkel lösning: håll valen åtskilda. Olika år.
Invändningen man hört är att intresset skulle minska. Vilket är möjligt, men vad är värre? Att valdeltagandet skulle minska (marginellt?) eller att folk slentrianröstar om sånt de inte fått en chans att sätta sig in i? Eller ofta: inte ens förstått vad de röstar om?
TVÅ: PARTIVÄSENDET
I Sverige röstar man på parti. Inte person.
Man kan förvisso “personrösta” genom att kryssa en kandidat på ett partis valsedel och de invalda har personliga mandat. Men det är bara en chimär. Skulle du som ledamot/röstboskap gå emot din partiledning åker du direkt rakt ner i frysboxen och kan vara säker på att inte komma med på valbar plats nästa val. Tack och adjö!
Istället härskar partiledare/ledning i Sverige och vi har i idag bara åtta alternativ till riksdagen. Förvisso tre fler än för bara några år sen, men ändå.
Vi har väl detta system för att vi ska få starka majoriteter i församlingen och att någon – typ en partiledare/ledning – under en mandatpariod kraftfullt och oemotsagt ska kunna driva igenom vadhelst de behagar utan att behöva förhandla eller ta några hänsyn under tiden.
Spelet är ju riggat åt det hållet. Får ett parti inte över fyra procent av rösterna nationellt (eller tolv procent regionalt i en valkrets, vilket aldrig hänt) så kastas dessa åsikter i soptunnan. Likväl är själva mandatfördelningen riggad till stora partiers fördel genom den jämkade uddatalsmetoden – även om man tar sig över fyra procent så missgynnas mindre partier i fördelningen.
Det kanske funkade bättre tidigare, men i dagens läge spelar det ju inte någon roll hur högt dessa spärrar sätts (hur många åsikter man slänger i soptunnan). Kvar får man ändå kvar några mandatstarka partiledare som inte har majoritet och därmed inte kan härska obehindrat. Vilket inte verkar gå ihop med deras bild av vad politik handlar om.
Lösning: inför personval. På riktigt. Röst direkt på person, inte parti eller “person via parti”. Inga utjämningsmandat. Inga ersättare. Den eller de väljarna i en valkrets röstat på blir vald/a och inga andra. Ett mandat ska vara personligt.
Med detta slipper man fotbollslagsmentaliteten och får en bättre koppling/ansvar mellan väljare och vald. En större möjlighet till mångfald av åsikter. Man ska kunna t ex vara typ vänsterpartist och samtidigt för EU. Eller typ moderat och emot kärnkraft. Vilka absurda kombinationer, va??
Det ska som kandidat/folkvald naturligtvis inte vara förbjudet att organisera sig i partier – om man vill – men det ska inte vara grunden och – som idag – en vänstersosse i Pajala ska inte riskera att bli representerad av en högersosse från Stockholm.
För övrigt behöver ju inte personval betyda enmansvalkretsar typ Storbritannien eller USA, där man ju i praktiken har lokala (valkrets-) spärrar på 50% och de problem man då får med proportionalitet. Behåll valkretsarna ungefär som de ser ut idag (typ län) med ett antal mandat per valkrets och låt en kandidat få mandat (makt) efter röstfördelningen. Dvs låt en folkvald typ förfoga över mer än en stol i riksdagskammaren om hen fått motsvarande röstantal i sin valkrets.
Konsekvenserna blir att man slipper att all politik handlar om 5-8 storpåvar med storhetsvansinne och samarbetsproblem. Istället får man folkvalda med reell makt (till skillnad från dagens röstboskap), en starkare koppling till sina väljare, större möjlighet till fler åsikter osv. Baksidorna kan potentiellt bli ett något större fokus på person och karaktär jämfört med sak, men det är väl rätt litet problem jämfört med dagens huvudlösa fotbollslag.
Och risken för kaos när allt ska kohandlas? Det verkar ju iaf som att länder med personval av olika sort funkar mycket bättre – vad gäller möjlighet att kunna skapa (tillfälliga) majoriteter och få saker gjorda – än den polska riksdag vi har idag i Sverige. Kanske är det enklare för politikerna om man bara behöver vinna en valrörelse typ var fjärde år för att sedan kunna segla genom mandatperioden i ensamt majestät… vad vet jag, men är det poängen? Att politikerna ska kunna luta sig tillbaka?
Sen så kommer ju personval såklart aldrig hända då partierna inte skulle släppa sin makt frivilligt.
TRE: PARLAMENTARISMEN
Parlamentarismen, ja. För er som sov på SO-lektionerna: ett statsskick som typ defineras av att folket väljer parlamentet – den lagstiftande makten – som sedan i sin tur väljer regering – den verkställande makten.
Lagstiftning och verkställande sitter mer eller mindre ihop, typ. Här i Sverige så väljer vi ju inte regering. Men det kan man ju lätt få känslan av under en valrörelse och i praktiken gör vi ju ändå det genom att vi väljer riksdag som sedan väljer regering.
Är regeringen folkvalda politiker eller tjänstemän? I praktiken politiker då det gängse är att statsministern som väljs av riksdagen och de regeringsråd som sedan väljs av statsministern – att de är folkvalda ledamöter i riksdagen. Eftersom de har tillräckligt med regeringens praktiska göromål kan de inte fullfölja sitt åtagande i riksdagen och ersätts då i riksdagen med någon annan från samma parti. För alla i partiet tycker ju likadant och exakt vem som sitter på stolen spelar inte så stor roll.
För att fortsätta den linjen så väljer sedan regeringen i sin tur EU-kommissionär (ja, i praktiken är det så). Dvs Sveriges representant i EU:s regering. Folkvald? Tjänsteman? Var det någon som sa viskleken?
Hursomhelst. Ska man, som parlamentaristisk demokrati, ha personval till sin lagstiftande församling så krockar det med att välja regering från densamma. De personerna är ju valda dit för att de är de och har just sina åsikter osv. Man kan inte, med röstboskapslogik bara ersätta med någon annan. Eller man kan, man det går emot principen.
Så vad är lösningen?
Alternativen synes vara fyllnadsval av ledamöter som tjänstgör i regeringen. Vilket känns märkligt. Först välja riksdag och sedan direkt efter fyllnadsvälja.
Eller så kan man låtsas som att det lagstiftande arbetet inte är så betyngande (handlar ju – trots allt – om mer än att bara trycka på knappen i några omröstningar??) och bara låta bli att ersätta. Riksdags-regeringsmänniskor får jobba dubbelt? Ändå två enkla jobb.
Ett annat alternativ man kan tänka sig är att riksdagen väljer en regering som – helst – inte består av folkvalda riksdagsledamöter. Vilket mer tydligt skulle innebära tjänstemän.
Vanligast ändå verkar vara att man skippar parlamentarismen och istället låter folket välja regering (oftast “president”) direkt. Vilket väl låter som det rimligaste. När man ändå håller på skulle man ju kunna avskaffa vår pinsamma historiska rest med en statschef som inte är folkvald utan född till det. Som sitter där för att påminna om vårt despotiska förflutna. Som en varning kanske? Eller om det var något om att påminna om en söt barnsaga. Eller för att avleda folket med skvallertidningar. Jag glömmer vilket. Oavsett vad, barnsaga eller envåldshärskare etc så tycker jag inte att det hör hemma i ett modernt, demokratiskt lands statsskick.
FYRA: FÖRFATTNINGSDOMSTOL
Som en bonus slänger jag in frågan om en riktig författningsdomstol eller motsvarande. I Sverige har vi bara det tandlösa lagrådet. Även om det i dagsläget, trots allt, verkar funka hyfsat med utformningen av nya lagar och hur regeringen utövar sin verkställande makt känns det som en bra grej att ha. Man vet aldrig när man kommer behöva lite mer “checks and balances” och när man väl gör det… då är det för sent.