Jaha. Så var det dags igen. En ny vändning i det politiska spelet.
Stefan Löfven avgick.
Det hade jag inte alls väntat mig. Det är faktiskt intressant, för egen del, att göra en liten anteckning om vad jag tror för att sedan kunna komma tillbaka och se hur rätt eller fel jag hade.
När Stefan Löfven i våras förlorade riksdagens förtroende trodde jag alltså inte att han skulle avgå, utan att han skulle utlysa nyval. För jag trodde att styrkeförhållandena var för låsta och när man då till sist gick över Vänsterpartiets röda linje och framkallade den oundvikliga regeringskrisen, ja då tänkte jag att nu blir det nyval. Det här blir ingen ny regering på det underlaget. Om Stefan själv skulle göra det eller om han alltså skulle lämpa över det till talmannen kändes som en detalj. Kanske ändå logiskt att då ge talmannen “skulden”, men…
På något sätt lyckades Stefan få nytt förtroende av de som precis förklarat att han inte hade just det. Eller han lyckades iaf få mindre än hälften emot sig. Hoppsan. När han dessutom uttalat att höstbudgeten – valbudgeten – skulle göras till kabinettsfråga! Vilket alltså innebär att frågan om extraval i praktiken skjuts upp till budgetomröstningen i december. Och ett potentiellt extraval i… mars-april? Med ett halvår kvar till det ordinarie valet? Det inser ju alla att det inte kommer hända, ingen kommer vilja ha det så. Det skulle såklart vara omöjligt för en ny regering att tillträda bara för att… ta valrörelsen i mål? På något sätt hade trollkarlen lyckats skjuta upp saker igen. Saken var biff? Måste säga att jag var ganska imponerad.
Stefan Löfven lyckas med konststycket att vara den statsminister där allt bara handlar om framtiden… och det historiska arvet. Samtidigt. Han kan inte sägas ha haft några större politiska visioner eller projekt – bortsett från att vinna och behålla makten om det nu är en vision – utan förvaltar bara det socialdemokratiska arvet. Fast samtidigt lyckas han alltid få det att handla om vad som händer härnäst. Han är lite som kungen. Nu vänder vi blad och ser framåt! Det som har varit, har varit. Och han lyckas. För det blir aldrig någon riktig uppföljning på vad som hände, vad som gjordes. Och efter alla turer är det väl ändå meningslöst/omöjligt att utkräva något ansvar då allt blir relativt?
Ta t ex januariavtalet. Ja, det dog. Inte oväntat. Men vad är kontentan, konsekvensen av det? Det var ju 73 konkreta punkter. Punkter som ganska uppenbart tillkom på begäran av olika partier. Vad hände? Vilka blev det någonting av, vilka inte? Jag väntade förgäves att någon i media skulle plocka upp den uppenbara bollen och göra bokslut. Vem vann, vem förlorade och på vilka områden? Men… ingenting. Alla var så fokuserade på spelteorin den närmaste framtiden. Här blickar vi bara framåt! I backspegeln.
Så vad hände? Stefan hade säkrat makten och fri sikt fram till valet 2022. Då väljer han att gå. Hans eget beslut. Ja, jag hade rätt i att hans saga snart var all. Men var det här tillfället? Vad innebär det?
Det innebär att socialdemokraterna ska välja en ny ordförande i november. Som hamnar i omedelbar hetluft då hen sina allra första dagar på jobbet hamnar rakt i saftiga riksdagsomröstningar. Dels om att väljas/tolereras som statsminister, dels att få igenom valårsbudgeten. Ingenting för en gröngöling. Jag – och förmodligen inte Stefan heller – kan nog inte tänka oss att det blir något oprövat kort. Här gäller alldeles säkert bara någon central minister och långtida riksdagsledamot.
Vilket helt går emot snacket om “nytt blod” och förnyelse eller vad det är. Att välja någon med visioner, men yvig och oprövad. Som typ Håkan Juholt. Det kommer inte hända. Efter debaklet med Juholt var nog inte socialdemokraterna sugna iaf, men nu blir det fullständigt omöjligt.
Dessutom finns det ju inga sådana reella kandidater. Det finns bara ett gäng som haft sin chans, men inte tagit den. Har roat mig med att, lite kvantitativt, titta historiskt. När har t ex tidigare statsministrar blivit partiledare (och statsministerkandidat)?
Stefan Löfven var 54 år.
Fredrik Reinfeldt 38 år. Göran Persson 47 år. Carl Bildt 37 år. Ingvar Carlsson 51 år. Olof Palme 42 år. Torbjörn Fälldin 45 år. Ola Ullsten 47 år. Tage Erlander 45 år.
Vad nu åldern har med saken att göra? Jo, jag tror att visioner, driv och ambition korrelerar med ålder. Visst, jag säger inte att man fortfarande inte kan ha dådkraft även när man blivit lite mer till åren och erfaren, men – iaf i en svensk kontext – har man inte klivit fram och tagit chansen när man är 50, vilket väl hela potentiella sossegänget typ hunnit bli – ja, då kommer man nog inte bli någon förnyare. Speciellt inte om man haft tio år med en äldre, förvaltande ledare som inte hymlat med att han bara tog jobbet av plikt. Ansvarskänsla mot partiet. Som alltid “bara” varit en övergångsfigur. Om än en skicklig sådan. Det känns som att chansen att kliva fram har funnits där, men ingen har tagit den.
De yngre namn som kunde ha funnits där nu, typ Aida Hadzialic eller Gabriel Wikström har fallit ifrån och den ende som skulle kunna sägas vara “ung” eller up-and-coming är Ardalan Shekarabi, 40 år. Det kanske beror på brist på material i partiet, men Stefan Löfven kan inte direkt sägas ha bedrivit någon plantskola med sina regeringar, vad gäller socialdemokrater dvs. De namn jag nämnt ovan och så de där typ 50-åringarna med 20 år i riksdagen som nämns i förhandssnacket är hela det “yngre” gardet.
Det är dessutom ett garde som i mångt och mycket verkar dela Stefan Löfvens rätt sliriga förhållande till makt och ansvar. När var senaste gången Morgan Johansson, Anders Ygeman eller Lena Hallengren svarade på en rak fråga utan 17 retoriska saltomortaler?
Magdalena Andersson är 54 år. Hon kommer vara dagar från 55 när/om hon väljs. Jag uppfattar inte henne som en del av skitsnackarna ovan, men var kommer hon ifrån? Hon verkar ha valt tjänstemannaspåret i livet innan hon för 10 år sedan, i normal partiledarålder, faktiskt blev politiker. För att Stefan frågade henne, gav henne en knuff i en riktning hon själv inte egentligen hade tänkt? Är hon den som kommer ge nytt liv till det sjunkande skeppet Socialdemokraterna? Som inte bara kommer hantera/skjuta vidare alla de surdegar Stefan Löfven lämnar efter sig? Är hon den som kommer lösa de gordiska knutarna med alexanderhugg? Eller kommer hon fortsätta att… förvalta (och i värsta fall fördärva)?
Vem vet? Kanske kan hon, med sin tjänstemannabakgrund, eventuellt ha mindre tendenser till “det blöta fingrets politik”? Kommer realpolitiken fortsätta?
För övrigt kan man notera att alla de andra partiledarna är typ “yngre”. Ja, förutom Ulf Kristersson då, som är 57. Men som inte heller verkar kunna ta sitt gamla maktparti vidare i opinionen. Precis som Stefan Löfven gjort historiskt dåliga val är hans 19,8% i förra valet inte något att skryta med? Förvisso bättre än Bo Lundgrens (som var 52 när han blev partiledare) magplask med 15,2% från 2002…
Egentligen är det inte konstigt att Stefan Löfven avgår efter typ 10 år. Det är ett krävande och slitsamt jobb att vara statsminister. Men tillfället? Jag skulle säga att han krattat manegen för “mer av detsamma”. Men åtminstone hann han ut innan bomberna briserade. Även om han med det då också – vad jag tror – gjort det svårt eller omöjligt till någon förnyelse…
Men vad var alternativet? Vänta till efter det ordinarie valet? Ja. Men vad skulle det ha inneburit? Skulle det verkligen finnas några bättre alternativ än dagens 50-ish-gäng (“bunkergänget”?). Vem vet, kanske inte. Men det skulle definitivt underlätta för alla potentiella Hadzialicor och Juholtare…
Förresten ska det i ärlighetens namn tilläggas att Juholt var hela 49 när han valdes. Han ville som sagt någonting, men hade han verkligen haft ambitionerna, skulle han väl ha varit med, som 45-åring, i snacket redan när Mona Sahlin valdes? Nu hade han väl egentligen inte de ambitionerna som krävdes, vad gäller att se om sitt hus och bygga nätverk och allt vad det kan vara, men då gick det som det gick också?
Mona Sahlin, ja. Min personliga favorit (eller inte). Påläggskalven som föll på eget grepp som 40-åring för att få en ny chans som 50. Det slutade i ett – med den tidens mått mätt – katastrofval för sossarna. Ett riktigt fiasko.