Category: bok

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Citatet är Maos, från en essä 1927. Men det skulle också kunna vara en sammanfattning av Trotskijs bok Kommunismen och terrorn.

Hursomhelst.

I början av förra århundradet delade sig kommunismen-socialismen-whatever you like to call it i två huvudfåror. Dels den revolutionära, mer hårdföra kommunismen och dels den reformistiska socialdemokratiska. De hade väl ungefär samma mål, samma utopiska tanke, men vägen dit tänkte de annorlunda om.

Den kanske främste reformisten var Karl Kautsky. Marxs och Engels lärjunge som tog Das Kapital i mål med den fjärde delen om mervärdet. Kautsky hade… åsikter om revolutionen (statskuppen?) i Ryssland och utvecklingen där. Det blev polemik med Lenin och Trotskij i skrifter och böcker. Man skulle kunna säga att de inte var bästa vänner. Lenin hade tidigare svarat Kautsky med en skrift och 1921 var det Trotskijs tur att bemöta Kautskys ”Kommunismen och terrorn” från året innan. Sarkastiskt med samma titel, men med undertiteln ”Anti-Kautsky”.

Och Trotskij lägger ut texten. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg, helt enkelt. Ändamålen helgar medlen. Klasskampen – revolutionen måste stå över demokratin, som inte är mycket värd alls. Ingenting faktiskt. En borgerlig villfarelse, en farlig väg. Proletariatets diktatur måste vara just detta: diktatur. Syftar man till någonting annat än palatsrevolutioner – dvs riktiga systemskiften – kommer det göra ont. Men man kan ju inte hålla ett barn ansvarigt för den smärta och vedermödor dess födelse förorsakat dess moder? Den röda terrorn i form av politiska mord, utrensningar och dylikt, sätta skräck i och tysta motståndare – den är nödvändig. Revolutionen (som ju Trotskij menade skulle vara permanent) måste stå över allt annat, vad det nu månde vara i form av demokrati och olika friheter.

Osv.

Det är lite märkligt att läsa Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler. Att faktiskt gå till källan. Låta dem uttrycka sig själva istället för att få det uttolkat, omformulerat. Umgås med dem, direkt.

På sätt och vis kan man väl förstå Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler (tillochmed!). I deras kontext. Om man verkligen försöker. Det var en annan tid. Demokrati och olika friheter var inte någonting självklart utan alldeles nytt. Europas historia, som vi känner den, de senaste 100 åren, var ännu inte skriven. Att argumentera som de gör var väl i sammanhanget de befann sig i var väl – antar jag – inte helt otänkbart? Sådana angrepp som Trotskij eller Hitler gör t ex på parlamentarismen eller whatever, de är ju helt bisarra att tänka sig på typ DN Debatt. Idag. Men inte då?

Men ändå lever ju tankegodset kvar. Det är fortfarande rumsrent. I vissa kretsar. Mitt ex av Kommunismen och terrorn är en nyutgåva från sjuttiotalet med ett då nyskrivet förord som inte alls tar avstånd (annat än kapitel 7 och 8 om dåtidens sovjetpolitik och arbetets organisation) utan snarare propsar på att det här är något att inspireras av. Brezjnev? Pffft! Palme? Pffft! Inget mer än samtidens Kautsky!

Vänsterpartiet hade för mindre än tio år sedan en partiledare som uttryckte att klasskampen iaf ibland måste få stå över demokratin och bara efter påtryckningar slutade kalla sig kommunist (men att han ändå var leninist? Jag minns inte). Har eller iaf har haft bekanta som motsatt sig Lenin på listor över historiska bad guys utan istället kallat sig leninister och trotskijister. Som att Lenin och Trotskij var bra killar och allt skulle blivit så bra om bara inte stora stygga Stalin hade kommit och varit dum…

För mig är den här boken något av kommunismens ”smoking gun”. Javisst, syftet är säkert hedervärt, men revolutionen är… ingen middagsbjudning. Den är någonting fruktansvärt.

Tror jag börjar bli något mätt på nytestamentliga apokryfer, men för all del.

Det här är inte den bok jag är sugen på. Det är en samling – ett urval för att visa på vad som finns – av nytestamentliga apokryfer. I många fall bara utdrag. Det är texterna och inte jättemycket runtomkring. Förvisso var väl Gärtner en av de kunnigare men å andra sida apologet, men… den där ynka sidan med orientering innan varje apokryf är ju det som egentligen är intressant. Är för lat, orkar inte riktigt ta mig an sånt där utan någon att hålla ordentligt i handen.

Det som jag skulle vilja läsa mer om – ja, hela texten finns här, men… – är Thomasevangeliet. Mer analys och perspektiv, hur det förhåller sig till de kanoniska evangelierna (speciellt de synoptiska). Kan Thomas tillochmed vara någon sorts version av Q-källan? Det skulle jag vilja läsa mer om.

Ja, alltså…

De synoptiska evangelierna är Markus, Matteus och Lukas som i hög grad överlappar varandra. För Markus finns 75% även i de två andra och ytterligare 20% av Markus tas upp i Matteus; det är inte så mycket material som är unikt för bara Markus, som är det kortaste evangeliet. Matteus och Lukas innehåller utöver det som är gemensamt för alla tre typ hälften unikt material och hälften som även finns i det andra evangeliet (Matteus i Lukas och Lukas i Matteus).

Förr trodde man att Markus och Lukas delvis baserade sig på Matteus och att Matteus skrevs först, det är därför det kommer först i NT. Numera tror man (de flesta forskare iaf) att Markus skrevs först och att Matteus och Lukas baserade sig på Markus. Och att Matteus och Lukas dessutom använde en annan källa, Q-källan (från tyskans Quelle) eftersom de har så mycket gemensamt. Man tror att denna Q kan vara ett evangelium som inte är så mycket en levnadsbeskrivning utan snarare en samling Jesusord (det är det Lukas och Matteus har gemensamt?). Och… det är precis detta Thomasevangeliet är. Dessutom kan man – vissa forskare iaf, men inte alla – placera det väldigt tidigt.

Så jo…

Det känns som jag börjar bli färdig med nytestamentliga apokryfer (evangelier) för den här gången, men sånt där runt den förmodade Q-källan (tvåkällshypotesen är väl inte den enda, men…), Thomasevangeliet och allt sånt är ju ändå lite spännande.

Boktips på det, någon?

Evangeliet enligt Maria (Magdalena)

Påträffat – inhandlat i Kairo av en tysk – 1896. Ursprungligen upphittad i någon avlägsen egyptisk ny sägs det. Först översatt (från koptiska) 1955. Denna bok utgiven 2020 (första svenska översättning?).

Paul Linjamaa lägger verkligen ut texten. Så till den grad att det känns som att evangeliet nästan bara är en bisak. Det är intressant, men kan ibland bli lite mycket. Är det en bok om Maria Magdalena, textfragmentet eller filosofiska strömningar just före och runt vår tideräknings början?

Det här med Maria Magdalena som person följer lite samma mönster som Judas känns det. Någon som föll djupare och djupare i onåd allteftersom tiden gick. I MM:s fall från att vara ganska uppburen till en sköka och prostituerad. Förmodligen sammanfallande med att kristendomen blev statsreligion på 300-talet. Och iom det kvinnans ställning inom kristendomen?

Att dessa två evangelier inte blev kanoniserade har, skulle jag tro, kanske inte så mycket med vilka personer de porträtterar utan vilken världsbild de förmedlar. För det är väl det som är grejen. De innehåller ju inga levnadsteckningar av Jesus osv, men saker som Jesus skulle anförtrott sina närmaste apostlar…

Impulslån. Stod och fingrade i poesihyllan på g: Gren, Glück, Greider och vad det nu var. Gustafsson, förstås. Läste två-tre sidor mitt i. Något om ett bibliotek med jättemånga (18?) våningar och kom att tänka på det eventuellt verkliga biblioteket i Austin i Gustafssons Tennisspelarna.

A drog mig plötsligt i armen. Hon var färdig, så jag lånade boken och vi gick hem.

Och lite så var det. Utan att vara någon Gustafsson-expert känns det mycket som att han brer ut sig själv över sidorna. Allt med en förevändning om en notis om en mördad flicka som han vill ge en röst åt. Gott så. Det är sällsamt att stiga ner i Gustafsson och hans funderingar en stund. Vad det nu har med den där mördade och våldtagna flickan att göra, …egentligen?

Augustprisnominerad 2006.

Judasevangeliet.

Omnämnt och avfärdat som kätterskt år 180 av Irenæus. Hittat (gravplundrat) i Egyptens torra ökensand 1978. På svarta marknaden i början av 1980-talet – hastigt bevittnat av forskare – men av girighet förpassat till fuktigt bankfack och förruttnelse. Slutligen lossköpt av en mecenat 2001 och tillgängliggjord för forskare. Första översättningen på modernt språk (kodexen är på koptiska) publicerad 2006.

Tycker sånt här är spännande. Jesus. Vad som blev. Vad som kunde ha blivit. Vad som egentligen var. Som vi aldrig kommer få reda på – vilket väl är det enda som är riktigt säkert. Varför det blev och utvecklades som det gjorde. Historien och myten är minst lika mycket Paulus, Petrus och Jakob (Jesus bror alltså) och alla andra apostlar som huvudpersonen själv. Eller för den delen bifigurer som Judas.

Givet detta ger ju inte texter – jag menar evangeliefragmentet och inte boken – som dessa i sig inte särskilt mycket. Man behöver en hel del kött på benen för att kunna ta till sig de här sakerna ordentligt. Men då, som här med Jörgen Magnussons eminenta hjälp, blir det riktigt intressant. (förresten fascinerande i sammanhanget att Jörgen är blind!)

Tar med mig två saker. Dels – den eventuella, ingenting är ju någonting definitivt när det gäller Bibeln – nyanseringen av Judas Iskariot. Förtjänar han verkligen sin plats i brevid Benedict Arnold och Vidkun Quisling? Eller brevid… jag menar framför. Judas är ju förrädarnas förrädare, ett begrepp i sig själv. Men mer än det en ingång till gnosticismen. Hade – och har – alldeles för dålig koll. Lite kittlande med vad som kunde ha varit?

Spontant impulslån, Hornstulls bibliotek.

Spenderar för mycket tid i Cb- (bibelutgåvor) och Cc-hyllorna (exegetik)?

Hursomhelst. Kul med ”omöjliga” bibelställen. Bibeln är ju vad den är, omöjlig hela den, så det finns ju en hel del att ta av. Såg att författaren (Leif Carlsson, doktor i teologi) tydligen skrivit ett par böcker till på samma tema: Jag fattar fortfarande ingenting, Jag fattar ändå ingenting, …

Behållningen är urvalet av bibelställen. Försöken till förklaringar – eller snarare bortförklaringar – tycker jag ger mindre. Går någonting inte ihop kan man alltid hävda att det är menat symboliskt. Eller ironiskt. Eller att det står fel.

Är betydligt mer road av t ex Criswell eller andra bokstavstroende, där Skriften är Guds ”verbalinspirerade” ord. Ofelbar. Vilket såklart blir problematiskt. För oavsett vilka mirakel Gud kan utföra eller ologiskheter vi bara inte är ämnade att förstå men ändå ingår i Guds avsiktliga plan osv är vissa knutar omöjliga att lösa för den som inte kan ta det minsta lilla avstånd från texten… och när de då ändå försöker… det är underhållning.

Leif ger upp för lätt. Ta som exempel det här enkla problemet med att folket i Genesis blev orimligt gamla? 900 år och mer. Det går väl att ha lite mer fantasi än att det är ”symboliskt” och att alla dessa män egentligen är släkter. Att Noa och Abraham och alla de andra inte levde längre än normalt – att siffrorna inte ska ses bokstavligt, att de bara ska ses som symboler för liv och död – men att deras sammantagna släkter med massor av generationer fanns så många år och att det är vad som avses…?

Herregud? I en religiös skrift med mirakel hit och dit är det väl ingenting att tjafsa om att människor på den tiden – av olika anledningar – blev orimligt många år. Hur det nu gick till med att… de var övermänniskor, att människosläktet sedan dess rent fysiskt sjangserat, att Gud gjorde det så, att åren var kortare, att… vadsomhelst. Tusen bibelrimliga förklaringar. En enkel icke-fråga, en mindre detalj i sammanhanget?

Som ett annat exempel, ta placeringen rökelsealtaret i uppenbarelsetältet. Ett litet altare i trä. Beskrivet som en halvmeter i kvadrat, en meter högt. Guldringar i sidorna så det ska kunna bäras med stänger. Flyttas alltså. Var stod det egentligen? I andra mosebok står en sak: framför förhänget till det allra heligaste (det innersta rummet). I hebreerbrevet uppges att det stod inne i det allra heligaste.

För att citera Dire Straits: ”Two men say they’re Jesus, one of them must be wrong?”?

Det här flyttbara altaret kan ju inte ha stått på båda ställena? En självmotsägelse? Bibeln måste ju ha fel? Och enligt Leif är det fel i hebreerbrevet. Jaha. Är inte det ett tecken på dålig fantasi? Svag tro? Om sådana saker tillhör de ”problematiska” med Bibeln, vad är då inte problematiskt?

En annan frågeställning: går det att överleva tre dagar i magen på en fisk? Nej, säger Leif. Om berättelsen om Jona ska uppfattas som bokstavlig skulle det krävts ett rejält mirakel, resonerar han (Whuut? I Bibeln?). Eller, som Leif uttrycker det: ”En annan möjlighet är att vi återigen har att göra med en symbolisk skildring.”

Jag fattar ingenting.