En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.
Citatet är Maos, från en essä 1927. Men det skulle också kunna vara en sammanfattning av Trotskijs bok Kommunismen och terrorn.
Hursomhelst.
I början av förra århundradet delade sig kommunismen-socialismen-whatever you like to call it i två huvudfåror. Dels den revolutionära, mer hårdföra kommunismen och dels den reformistiska socialdemokratiska. De hade väl ungefär samma mål, samma utopiska tanke, men vägen dit tänkte de annorlunda om.
Den kanske främste reformisten var Karl Kautsky. Marxs och Engels lärjunge som tog Das Kapital i mål med den fjärde delen om mervärdet. Kautsky hade… åsikter om revolutionen (statskuppen?) i Ryssland och utvecklingen där. Det blev polemik med Lenin och Trotskij i skrifter och böcker. Man skulle kunna säga att de inte var bästa vänner. Lenin hade tidigare svarat Kautsky med en skrift och 1921 var det Trotskijs tur att bemöta Kautskys ”Kommunismen och terrorn” från året innan. Sarkastiskt med samma titel, men med undertiteln ”Anti-Kautsky”.
Och Trotskij lägger ut texten. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg, helt enkelt. Ändamålen helgar medlen. Klasskampen – revolutionen måste stå över demokratin, som inte är mycket värd alls. Ingenting faktiskt. En borgerlig villfarelse, en farlig väg. Proletariatets diktatur måste vara just detta: diktatur. Syftar man till någonting annat än palatsrevolutioner – dvs riktiga systemskiften – kommer det göra ont. Men man kan ju inte hålla ett barn ansvarigt för den smärta och vedermödor dess födelse förorsakat dess moder? Den röda terrorn i form av politiska mord, utrensningar och dylikt, sätta skräck i och tysta motståndare – den är nödvändig. Revolutionen (som ju Trotskij menade skulle vara permanent) måste stå över allt annat, vad det nu månde vara i form av demokrati och olika friheter.
Osv.
Det är lite märkligt att läsa Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler. Att faktiskt gå till källan. Låta dem uttrycka sig själva istället för att få det uttolkat, omformulerat. Umgås med dem, direkt.
På sätt och vis kan man väl förstå Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler (tillochmed!). I deras kontext. Om man verkligen försöker. Det var en annan tid. Demokrati och olika friheter var inte någonting självklart utan alldeles nytt. Europas historia, som vi känner den, de senaste 100 åren, var ännu inte skriven. Att argumentera som de gör var väl i sammanhanget de befann sig i var väl – antar jag – inte helt otänkbart? Sådana angrepp som Trotskij eller Hitler gör t ex på parlamentarismen eller whatever, de är ju helt bisarra att tänka sig på typ DN Debatt. Idag. Men inte då?
Men ändå lever ju tankegodset kvar. Det är fortfarande rumsrent. I vissa kretsar. Mitt ex av Kommunismen och terrorn är en nyutgåva från sjuttiotalet med ett då nyskrivet förord som inte alls tar avstånd (annat än kapitel 7 och 8 om dåtidens sovjetpolitik och arbetets organisation) utan snarare propsar på att det här är något att inspireras av. Brezjnev? Pffft! Palme? Pffft! Inget mer än samtidens Kautsky!
Vänsterpartiet hade för mindre än tio år sedan en partiledare som uttryckte att klasskampen iaf ibland måste få stå över demokratin och bara efter påtryckningar slutade kalla sig kommunist (men att han ändå var leninist? Jag minns inte). Har eller iaf har haft bekanta som motsatt sig Lenin på listor över historiska bad guys utan istället kallat sig leninister och trotskijister. Som att Lenin och Trotskij var bra killar och allt skulle blivit så bra om bara inte stora stygga Stalin hade kommit och varit dum…
För mig är den här boken något av kommunismens ”smoking gun”. Javisst, syftet är säkert hedervärt, men revolutionen är… ingen middagsbjudning. Den är någonting fruktansvärt.