Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det
“Till förberedelse
Före lektyren bör man kvickt ta ett ljummet bad och vila sig en halvtimme, varefter man iförd aftonklädsel besöker en renommerad restaurang och intar följande middag:
Portugistiska ostron (Pfälzer 1920)
Hors d’œuvres variés
Foreller i smör
Sparris, sauce vin
Poulet (Chambertin)
Gratinerad blomkål
Pommes frites
Sallad
Omelette soufflée
Camembert
Persikor, vindruvor
Pumpernickel från Nürnberg (Lanson brut 1911)
Cafe nature
Chartreuse jaune
Kaffe och likör får emellertid bara intas på restaurang om man kan sitta ostört. Annars bör man uppsöka en stillsam hörna på ett kafé eller i en bar och samtidigt beställa en Grand Marnier, Ruban rouge samt en Cerises jubilé som man låter stå orörda tills dess tecknet till förtärande gives. Därefter tänder man sitt favoritrökverk och påbörjar läsningen. Efter varje fragment gör man ett uppehåll på tre minuter, dricker och röker. Efter vart och ett av de sex avsnitten lägger man ifrån sig boken under fem minuter och blickar upp i taket.
(…)
Den som handlar mot dessa föreskrivna förberedelser kommer att förminska bokens verkan så till den grad att dess syfte att en gång för alla luckra upp och göra läsaren till den han i grunden är förfelas.
Om uppluckringen skulle inträda kommer denna handbok att utgöra det första äventyret och hädanefter leda från det ena till det andra, från stad till stad och land till land. Den som dras till sådana utflykter får inte missunna sig denna lektyr eller de föreskrivna förberedelserna: en kraftfull genomströmning av kropp och hjärna stärker alltid lusten till nya dåd.
(Det kan nämnas att dryckesmängden inte föreskrivits för att inte irritera kraftigare drinkare. Det är dock inte tillrådigt att beställa mer än en halv flaska av varje vin – och av varje bör kyparen få ett glas.)”
Efter en dag rännandes på stadens gator och torg – varvid bland annat denna volym inhandlades – hamnade jag på en hamburgerrestaurang. Under inmundigandet av en “Grand de Luxe Cheese’n’Bacon – stora menyn” plus två serveringar smältost halvskummade jag denna udda pärla. Till efterrätt en “handgjord lyxshake”.
Undrar om det duger? Det ingick trots allt strips i menyn.
Skulle jag – lämnandes ett spår av springnotor, duperade bekantskaper och bedragna damer – börja svindla mig ner på kontinenten vet ni alltså vad det beror på.
Egenmäktigt förfarande
Åt middag på Kvarnen med min mor innan jag drog ut i Europa. Jag hade köpt några böcker att läsa på resan som jag visade henne. Egenmäktigt förfarande hade hon läst (som alla andra, känns det) och tyckte mycket om. Så nämnde hon att hon sett en intervju med Lena – författarinnan. Att Lena hade rodnat hela tiden – för att den var självbiografisk. Sen sa hon inte så mycket mer.
Vilket väl var bra. För när jag läser den – på en parkbänk i Krakow – märker jag ju efter ett tag vem det handlar om. Att det måste vara en nyckelroman. För både föremålet för alteregots kärlek och en del bifigurer är så träffande beskrivna att det inte kan vara på annat sätt. Hade jag vetat det innan hade nog upplevelsen blivit lite annorlunda.
Så jag kan förstå att Lena rodnade. Såklart för att hon lämnar ut sig själv. För den här boken handlar ju om hennes egna (eller alteregots) upplevelser. Men även för att hon lämnar ut någon annan, förvisso lätt maskerad. Som framställs i vad man skulle kunna tycka lite dålig dager även om det uppenbart är subjektivt och förmodligen förvrängt, under en mani.
Men oavsett detta så är den ett litet mästerverk. Sådant innehåll och sådant hantverk. Så skarpt, så precist. Hon skriver sådär som man känner att man aldrig själv skulle kunna. Det är så vackert och ofta så enkelt. Även om de finns där också behöver inte vara några ovanliga eller “svåra” ord, men sätter ihop dem på ett så fantastiskt sätt. En briljans utan att briljera.
Litteraturkritikern
Att svenska författare översätts till andra språk och säljer bra internationellt, det är ingenting nytt. Ibland känns det som att var man än tittar så står det GW, Åsa Larsson eller Läckberg i bestsellerhyllorna utomlands.
Det känns faktiskt som jag ramlat på ett antal för mig okända svenskar på det sättet (nä, jag läser nästan aldrig deckare så min koll är rätt dålig). För där står de: centralt och iögonfallande placerade, med namn som låter märkligt… svenska.
Nåväl.
Slumpmässig bokhandel/café i Bratislava. Första bokbordet innanför dörren ligger några travar med Jonas Jonasson på tjeckiska och slovakiska.
Ingenting märkligt med det. Men tittar man närmare, på baksidan, vad får man se? Hur säljer de in boken? Med citat från…
Lasse Berghagen.
Hade ingen aning, men tydligen är han alltså stor i Tjeckien. Som litteraturkritiker. Föreställer mig hur snacket går i Prag:
“Du… vad hette den där nya som skulle vara så bra…? Du vet… som Lasse hissade till skyarna?”
Eastern Europe
Varför köpte jag den här?
Tusen sidor och väger ett kilo. Minst.
Jag VET ju att guideböcker man inte kan ta med sig på stan är värdelösa.
Och ändå.
Läste inte en sida innan den till sist avpolletterades i Bukarest. Hade förvisso nytta av den två gånger då jag använde kartorna för att hitta till hotell. Men det hade väl löst sig på något annat sätt ändå…
Upprorsmakaren
Den här letade jag, men hittade inte, på Akademibokhandeln Mästersamuelsgatan i Stockholm.
Fanns istället på Akademibokhandeln (Stockmann) i Helsingfors.
Vet inte vilken bokhandel det säger mest om, men jag har alltid tyckt den i Helsingfors är väldigt trevlig.
Mannen utan öde
Den här läste jag på tåget till Belgrad.
Att komma till Belgrad var faktiskt lite spännande. Till saken hör att jag på min resa genom Balkan har gått från en liten stad (Ljubljana) till större och större. Och – kanske därför – mer härjade av planekonomi. Ljubljana var mest mysig. Zagreb inte så mycket. Sen kom jag till Serbien. Redan vid gränsövergången började det kännas som någonting annat. Kyrilliska bokstäver. Är det ryska eller serbiska? Nu börjar det på allvar, tänkte jag.
Så medan jag sitter och läser den här utmärkta vittnesskildringen från andra världskrigets koncentrationsläger har jag, vad jag föreställer mig, livs levande folkmördare just utanför rutan, i de förfallna husen. Fördomsfullt såklart, men vibbarna var lite sådana.
Sen börjar vi närma oss Belgrad. Och tåget stannar i Novi Beograd. Nya Belgrad. Ett gigantiskt miljonprogramsområde. 200 000 har jag senare tagit rätt på att det bor där. Och när jag säger miljonprogram menar jag alla de dåliga delarna i miljonprogrammet och gånger tio. Oändliga huskroppar i flagnande grå eller brun betong. Hus på hus. Tjugo våningar höga och några hundra meter långa. Förfallna. Brutalistism så till den grad att arkitekturhögskolan, i jämförelse, liknar ett litet rött torp med vita knutar.
Jag stirrar. Trots att jag har fyra sidor kvar i boken (och den är fullkomligt lysande!) kan jag inte ta ögonen från utsikten. Vilket dilemma! Jag vill läsa klart och jag måste se staden. Kommer trots allt fram till att boken finns kvar, men åka in till Belgrad kommer jag bara göra en gång (för nu iaf). Så jag stoppar ner boken i väskan. Eller nej, jag ångrar mig. Direkt jag går av tåget måste jag ju läsa de sista sidorna, bäst att ha den till hands. Tar upp den i stolsfickan så jag har den nära.
Så stannar tåget i denna stad som luktar förfallen planekonomi och etnisk rensning. Ingen bra känsla. Tar av mig klockan som en försiktighetsåtgärd och kliver av tåget i denna – som jag tycker – onda stad. Skönt att hotellet bara ligger 2-3 kvarter bort. Tar mig genom stationen och ut. Möts av en stor gata som jag först inte förstår hur jag ska ta mig över men sen hittar ett övergångsställe.
På andra sidan kommer jag på… Boken! Kommer jag aldrig få veta hur det slutade? Eller iaf vänta två veckor, tills jag är hemma igen?
Ack!
Jag vänder, går tillbaka. Väntar på grönt. Letar upp perrongen. Tåget är kvar. Och fortfarande öppet. Boken är kvar där jag lämnade den, i stolsfickan.
ps. Min mor har sagt att hon tror jag börjar bli senil. Men det stämmer inte. Jag har bara väldigt mycket att tänka på. ds.
pps. Belgrad eller serberna är inte så dåliga/otäcka som den första känslan jag fick. ds.
The Art of War
Master Sun said:
War is
A grave affair of state;
It is a place
Of life and death,
A road
To survival and extinction,
A matter
To be pondered carefully.
Anne Franks dagbok
Den senaste tiden har jag umgåtts med en ung tjej om morgnarna. Vi har träffats en kvart om dagen, på väg till jobbet. Och varje morgon har hon förbluffat och gripit tag i mig med sin skärpa, sin kraft och sitt språk.
Jag känner att jag måste åka och hälsa på henne igen, nu när jag känner henne.
(…till er som läst henne någon gång för länge sen kan jag tipsa om att hon nu på 2000-talet till sist finns oavkortad; hennes pappa strök ner den ursprungliga utgåvan med nästan en tredjedel. Vilket man kan förstå, av olika skäl. Om inte annat för att det på den tiden kanske inte riktigt passade sig med en 13-14-15-årig tjej som skriver om sexualitet och hur svårt hon har för sin mor. Som någon sa så blir hon i o m det mer komplex, mer tonårstjej och människa än bara en symbol eller legend)
Pyonyang
Dit har jag länge velat åka. Vem vet, en dag kanske?