Den här läste jag på tåget till Belgrad.
Att komma till Belgrad var faktiskt lite spännande. Till saken hör att jag på min resa genom Balkan har gått från en liten stad (Ljubljana) till större och större. Och – kanske därför – mer härjade av planekonomi. Ljubljana var mest mysig. Zagreb inte så mycket. Sen kom jag till Serbien. Redan vid gränsövergången började det kännas som någonting annat. Kyrilliska bokstäver. Är det ryska eller serbiska? Nu börjar det på allvar, tänkte jag.
Så medan jag sitter och läser den här utmärkta vittnesskildringen från andra världskrigets koncentrationsläger har jag, vad jag föreställer mig, livs levande folkmördare just utanför rutan, i de förfallna husen. Fördomsfullt såklart, men vibbarna var lite sådana.
Sen börjar vi närma oss Belgrad. Och tåget stannar i Novi Beograd. Nya Belgrad. Ett gigantiskt miljonprogramsområde. 200 000 har jag senare tagit rätt på att det bor där. Och när jag säger miljonprogram menar jag alla de dåliga delarna i miljonprogrammet och gånger tio. Oändliga huskroppar i flagnande grå eller brun betong. Hus på hus. Tjugo våningar höga och några hundra meter långa. Förfallna. Brutalistism så till den grad att arkitekturhögskolan, i jämförelse, liknar ett litet rött torp med vita knutar.
Jag stirrar. Trots att jag har fyra sidor kvar i boken (och den är fullkomligt lysande!) kan jag inte ta ögonen från utsikten. Vilket dilemma! Jag vill läsa klart och jag måste se staden. Kommer trots allt fram till att boken finns kvar, men åka in till Belgrad kommer jag bara göra en gång (för nu iaf). Så jag stoppar ner boken i väskan. Eller nej, jag ångrar mig. Direkt jag går av tåget måste jag ju läsa de sista sidorna, bäst att ha den till hands. Tar upp den i stolsfickan så jag har den nära.
Så stannar tåget i denna stad som luktar förfallen planekonomi och etnisk rensning. Ingen bra känsla. Tar av mig klockan som en försiktighetsåtgärd och kliver av tåget i denna – som jag tycker – onda stad. Skönt att hotellet bara ligger 2-3 kvarter bort. Tar mig genom stationen och ut. Möts av en stor gata som jag först inte förstår hur jag ska ta mig över men sen hittar ett övergångsställe.
På andra sidan kommer jag på… Boken! Kommer jag aldrig få veta hur det slutade? Eller iaf vänta två veckor, tills jag är hemma igen?
Ack!
Jag vänder, går tillbaka. Väntar på grönt. Letar upp perrongen. Tåget är kvar. Och fortfarande öppet. Boken är kvar där jag lämnade den, i stolsfickan.
ps. Min mor har sagt att hon tror jag börjar bli senil. Men det stämmer inte. Jag har bara väldigt mycket att tänka på. ds.
pps. Belgrad eller serberna är inte så dåliga/otäcka som den första känslan jag fick. ds.