Posted on

Camera obscura

Jag blir så kluven.

Pratat om den tidigare, innan jag nu till sist kunnat lägga vantarna på ett exemplar och… jag älskar premissen för den här boken: Ett par okända som stört sig på vad de upplevde som dåtidens obegripliga strömningar och bestämmer sig för att bakom peudonym gissla parnassen med en likaledes obegriplig diktsamling, dock av slumpmässigt trams.

Trams som har någonting. Halsbrytande vändningar. Lekfulla formuleringar. Rytm och formexperiment. Humor. Oväntade, men pricksäkra associationer. Mångtydiga metaforer. Eller? Är det bara slump och inbillning?

Men i slutänden är det ju bara… trams? Eller? Gillar ju mycket. Många dikter har någonting. Ett frö. Fantastiska uppslag till någonting stort. Men någonstans faller det ändå platt. För att de måste göra det? Om det skulle vara bra på riktigt, om upphovsmännen skulle ansträngt sig på riktigt, haft ambitioner att göra färdigt, göra det bra… då skulle det inte sett ut såhär. Eller?

Det är lite frustrerande, men sakens natur helt enkelt.

Bjuder på några av de dikter jag tycker har någonting, ett frö:

I dessa viskande tider
när tårarna skattas högre än svetten
drog jag mig tillbaka
för att rita korsord i sanden.
Men där sprungo
små gula myror
plöjande var sin väg
till uppgiften

…

Vem ropar?

Vem är den som ropar
att han inte vill?
Vem är den som tror
att Jerikos murar finns till?

Det är inte sant att drömmaren har rätt,
det är inte rätt att synaren som sett
i skyltfönstren som speglar
höjer viljornas bud och sen går hem,
till gud.
Vem är den som ropar,
vem är den som tror?

…

Den största synden
är barnhusbarnens,
de osnutnas,
som aldrig haft en nickeldank.
Den största synden
är att vara
ingens älskling.

…

Jag såg en brevbärare,
en befodrare av ofrankerade remisser,
sovande bakruset ur sina fötter
på en trottoarservering.
Hans väska
en läderkanon,
med mässingssikte,
skinnansikte.

Vid startskottet började
mjölkhämtningsstafetten.
Förevändningsglädjen
trängdes vid disken,
prisande postgången
i de toffelbärandes kvarter.

…

Det vore bättre
att aldrig se sig om
efter flötet som ändå
aldrig sjunker.
Det vore bättre
att stilla gå och prångla ut
i alla de vitmenade gårdarna efter vägen
den slappa säckens ejakulat,
krims och krams
lyx till dans,
det som flyter upp
från bagarbarn och läroverksgossar.
Det vore bäst
att skaffa sig
en ondulering permanent,
en korsett av strutsfjädrar.

…

Spegeln

Efteråt
skrattade ditt sköte
mig rätt i ansiktet.
Efteråt
speglade din panna
i en svettig hårtest
min borttappade entrébiljett.
Efteråt
det eviga efteråt.

Hoppsan.

Det blev sex stycken.

Hade bara tänkt citera ett par, tre. De jag gillade. Men jag märker att jag ju ändå gillar det här.

Det är så random. Lekfullt. Oväntat.

Det är som att man nästan skäms, ska man se någonting, ett värde, i det här tramset?

Är det ett Rorschach-test och vad är egentligen poesi?

Posted on

Allvarligt?

Med allt (?) sagt om Gert Wingårdhs nya halvmiljardslåda… jag är böjd att hålla med vem det nu var som skrev om det typ (tror jag):

Som provokation är det ett misslyckande.

Iaf för mig. Verkar ju som att det kan framkalla hjärtattacker hos somliga och att det är fruktansvärt att placera någonting sånt på Djurgården (som att allt skräp runt omkring inte redan fanns, vad sägs om styggelsen ABBA The Museum, krafset på Beckholmen eller all annat typ av barackbebyggelse som gränsar till slum? Kommer Vasa-museet någonsin få ett skönhetspris?)

Liljevalchs tillbyggnad må likna en bunker, transformatorstation eller byggtält, men även om man inte tycker sånt är så vackert… byggnaden är väl rätt beskedlig ändå i sin relativt måttliga storlek?

Posted on

En av de här tre byggnaderna…

…kostade 570 miljoner kronor. Jag säger inte vilken, men ursprungsbudgeten var på futtiga 130 miljoner. Det är ju ingenting jämfört med t ex Östermalmshallens renoveringsnota på 1500 miljoner.

Så många sjuksköterskor på SÖS motsvarar det väl ändå inte? Konst måste väl få kosta? Även om syftet är att det ska se billigt ut?

Och om det nu inte ska se billigt ut, som ett temporärt tält eller en byggnadsplats eller transformatorstation – för det var väl målet? – varför byggde man på det där sättet då?

Ett konstmuseum är speciellt. Det blir en speciell fasad när man har ett hus som typ kräver (eller ja, det är ju att föredra iaf) rum utan ljusinsläpp.

Visst, man kan ju t ex insistera på ett väldigt dyrt och komplicerat tak med lanterniner så att man kan inbilla sig att de plastfilmstäckta (?) fönstren inte skulle kunna ha varit led-paneler istället… så att man inte kan ha t ex restaurang/shop/whatever högst upp. Ja, alltså de rum där man faktiskt vill ha fönster, ljusinsläpp och utsikt.

Fast lägger man inte de rummen i bottenvåningen så får man inte till den där häftiga byggnadstälts-estetiken man ju vill ha?

Posted on

Tumstock

Arkitekter (ja, modernistiska iaf) älskar att visa upp de råa materialen. Är som en fetisch, nästan lika tvångsmässigt som att med panoramafönster ”leka med gränsen mellan inne och ute”.

Ibland gör man det bara som man skulle gjort om man egentligen skulle haft på riktiga ytskikt. Brutalism, typ. Man ser brädorna från gjutformen i betongväggen osv.

Ibland gör man som på Instagram. Lägger på en massa filter och fixar och trixar, men låtsas som ingenting. Typ som Liljevalchs plus, där grejen är att det ska se ut så enkelt och rent, trots att det är skitsvårt och förmodligen mycket, mycket dyrare än att t ex för ett tak bara använda metallbalkar som man klär in i sandsten eller marmor eller whatever. Det är typ en snoppmätartävling. Kolla vad jag kan göra, hur mycket pengar jag bränt, jag kan göra något avskalat som ser billigt ut till superdyrt, jag kan minsann vaska ett tak!

Jag vet inte vad Gert Wingårdh tycker om att en byggjobbare tappade en tumstock i gjortformen för sitt svindyra betongtak och nu är en del av det – titta noga? (det var inte med mening, jag frågade en vakt) Förmodligen är han så tråkig att han grämer sig att det nu inte är perfekt. Att de skitfula (eller åtminstone opassande?) lampor han valt inte får vara i fred…?

Posted on

Bubblor

Nästan allt är nästan perfekt gjutet, men det finns något enstaka ställe de helt lyckats fullt ut med att göra sina betongväggar så kliniskt släta och trista som Gert ville ha dem…

Posted on

Trubbel

Nere i bottenplan var det tydligen en gjutform som sprack och man var tvungen att tugga i sig att väggen fick lite liv för att hålla sin tajta budget…

Posted on

En skruv lös

Det här med finish… man har ju, tydligen, varit supernoga med betongen och, vad jag förstått, är det ett riktigt praktverk betong-gubbarna åstadkommit.

Tittar man på allt det andra känns det lite… meeh? Skeva plåtar och/eller som inte riktigt går ihop. Skruvar som verkar idragna på en höft, en del hårt så plåt och annat vikt sig, en del så det nätt och jämnt sitter, en del småsnett och på vissa håll bara hål utan skruv…

Det är rätt långt från den attention to detail man kan se t ex på Nils Ericson-terminalen i Göteborg…

(ett avsnitt av Arkitekturens pärlor ägnades åt den och gamle ordföranden för skönhetsrådet Martin Rörby, helt salig, visade hur man tagit sig tid att dra alla skruvskallar så skårorna är åt samma håll. Gick faktiskt förbi och kollade bara på dessa skruvar en gång…)

Posted on

Dagens outfit

Inget paraply idag. Smart? Blöt som en hund.

Kan inte säga att man känner sig jättevälkommen till skolan som förälder.

Rent generellt är det ju tveksamt hur det här med information via it funkar i förskola/skolmiljö. Man plöjer ju ner miljarder i någon misslyckad upphandling – Skolplattformen – som även några år efter lansering är så rudimentär, buggig och dålig att man undrar var pengarna tagit vägen. Ofta går det ju inte ens att logga in. Ge mig (eller vilken utvecklare som helst) ett par månader och jag skulle kunnat gjort något bättre helt själv – en person. Ernst-Hugo Järegårds överläkare i tv-serien riket dyker upp i mitt huvud, när han skäller ut ”danskjävlarna”:

”Finns ordet budgetansvar överhuvudtaget på ett språk? Va?!?”

Inte för att det är de lokala förskolorna/skolornas fel, men när de sen har på sig att få ut valuta för miljarderna och ”all kommunikation ska gå via Skolplattformen” blir det lite kämpigt.

Lägg till gdpr som gör att det mesta ska vara hemligt och att få titta på en klasslista eller vad som helst är svårare än att få access till än USA:s kärnvapenkoder…

Och slutligen: covid. Som gör att man inte får vistas i lokalerna – knappt ens se dem – och schasas ut som hundar. Man börjar ju vara van situationen från förskolan, men där visste man ju sen tidigare hur allt funkade.

Det känns ju inte helt optimalt när man ska behöva stå ute i regnet och i någon sorts improviserad frågestund fråga om t ex man får ha barnet på fritids (typ ”Det skulle ni ju ha mailat om, om ni behövde innan skolstart? …eller ja, Skolplattformen då, men…” ”Ja, men skolan har ju börjat?” ”Nej, det här är inskolningen, SKOLSTARTEN är på torsdag, vet ni inte det?”) eller var man ska hämta eller lämna eller vad de menar med den där blanketten/avtalet om ”lån av digital enhet” (Vad är tanken? Att de ska springa runt med plattor överallt? Eller att det är precis som en bänk eller stol, som de ju också lånar, och som heller aldrig ska lämna klassrummet? Varför har de då inte papper om ”lån av fysisk arbetsyta med tillhörande sittanordning”?).

Osv.

Men de gör ju så gott de kan och även om man som förälder känner sig lite utschasad och utestängd tror jag de har koll på själva verksamheten. Så jag är inte orolig eller så, men man är där som på nåder och det är lite frustrerande… Man får väl välja sina strider mot väderkvarnarna. Och låta skolan göra sitt jobb utan att bli allt för rättshaveristisk medelklasspappa-som-ska-bråka-och-lägga-sig-i-och-ställa-krav-på-allt.

Och ja, jo… jag tror A har vuxit några cm sedan innan skolsta… uhm… inskolningen började. Stolthetscentimeter lärde jag mig just att det heter. Vilket bra ord! Hon – och hennes bästa kompisar – är enormt pepp och tycker det är superroligt med skolan. Idag ska de få testa fritids också. Wheeee!

Men outfiten då?

Jo, en annan – okänd – pappa tyckte jag hade en cool tshirt och undrade var jag hade köpt den osv. Precis som – samma tröja – en spårvagnsförare gjorde förra året. Brukar skoja med M att han ropade ut det i högtalarna, vilket inte är helt sant, men han lämnade iallafall sin hytt och kom fram till mig.

Jag har, som en kollega sa ”a good tshirt game”.

Nu i sommar blev jag stannad på väg till badet av en lirare som tog bild på en annan av mina t-shirts (”Juan Pablo Jorge & Gringo”) som han skulle skicka till någon han kände i Buenos Aires och blabla – men jag hade inte tid att lyssna riktigt, A drog i mig.

En annan gång i somras blev jag stoppad i självaste Hornstull – hippaste stället i Stockholm – av en skäggig typ som sa till A att ”din pappa har en riktigt häftig tshirt” (”Ingmar Bergman” med Iron Maiden-font).

En fjärde tshirt (”this t-shirt intentionally left blank”) triggade vår argentinske kypare på en restaurang för några veckor sedan.

Osv.

Regnjackan (Tretorn) har jag fått från min sambo. Skitsnygg, om jag får säga det själv (ja, jackan också)

Byxor (Vidda Pro) från Fjällräven. Sköna. G-1000. Torkar fort.

Skorna (Boston) är specialbeställda i Adidas shop vid Hötorget. Lyckades dessutom få dem till halva (?) priset efter en leveransmiss. Torkar något mindre fort, men ändå ok för löpardojor.

Jag är allt himla fräsig!

Posted on

Sånt jag berättar för Allah

Tonårsflicka i fattig, nordafrikansk by säljer sig för yoghurt. Blir gravid och därmed påkommen och fördriven. Till början aningslös drivs hon vidare ner i smutsen.

En rasande monolog med/till Allah från en kroppsligen – profant – komprometterad tjej. Fysiskt, men inte i anden. På något sätt, skulle jag säga, behåller hon sin själsliga integritet. Hon är en syndare, men behåller ändå sitt band till gud, trots att hon inte lever som man ska.

Trots att hon är en stor syndare och förkastlig behåller hon någonstans sin moraliska kompass. Och det är inte direkt en bikt, för hon ber inte om ursäkt eller förlåtelse på det sättet. Hon är ju bara en obildad, fördriven, prostituerad herdejänta, men hon ber inte om ursäkt för sig eller sina handlingar utan ser vad som egentligen är rätt och vad som är fel i världen. Istället står hon – iaf i sin monolog – upp för sig och ber de andra, sina torskar och plågoandar att fara åt…

Mäktigt, lättläst (vilket enkelt, direkt, rakt språk!), aktuellt. Och definitivt barnförbjudet. Ändå tackar jag A för tipset; såg den nyutkomna serieromanen baserad på boken på ett serieantikvariat vi var på. Inplastad, så jag har inte ens bläddrat i den, men titeln och den lättklädda kvinnan på omslaget fick mig att kolla upp vad det rörde sig om. Kan för övrigt inte tänka mig att det funkar alls lika bra i bildform? Vill man se allt det där… grafiskt?

Första meningen:

Tafafilt är döden och ändå föddes jag där.