Category: film

42:a gatan. Inte vilken gata som helst. Säger man 42:a gatan tänker man – iaf i USA – på teater eller musikaler. Och iaf förr i tiden på smuts; prostitution, droger, trasiga/knäppa människor… vad vet jag, nuförtiden har man ju “städat upp”. Förvisso finns det väl tillräckligt längst gatan som ändå skulle satt den på kartan, det är ju mitt i smeten: FN:s huvudkvarter, Grand Central Station, New York Public Library, Chrysler Building osv osv… men musikal och smuts, det är 42:a gatan.

Och det är sedemera filmen 42nd Street – en backstagehistoria om en musikals lite smutsiga tillkomst. Eller som det skulle heta idag: metoo. Vet inte om den var absolut absolut först i genren, men den är iaf urmodern till alla sätta-upp-pjäs-filmer och banade väg för en våg av storslagna musikaler på 1930-talet, många koreograferade av Busby Berkely, mannen som på sätt och vis blev en egen genre (tänk sekvenser från ovan där dansarna bildar stjärnor eller andra mönster eller kameraåkningar in genom en korridor av kvinnoben…). Det var här allting började.

Och också slutade. Filmbranschen hade undan för undan flyttat fram gränserna för vad som var ok att visa och till sist fick moralens väktare nog. 1934, ett år efter 42:nd street infördes den så kallade Hays Code, branchens självcensur – det här är USA, där håller sig staten utanför sådant…

42:nd Street är väl på intet sätt “värst” i något avseende – den ska tillochmed vara lite nedtonad från romanförlagan som tydligen innehåller en del homosexuella förhållanden och annat – men den skulle aldrig gått att göra efter censurens införande. Den är definitivt “pre-code”.

Från en ganska vildvuxen filmflora blev året efter allting väldigt snällt, gulligt och beskedligt, med konservativa värderingar. Inga fler svordomar (speciellt inga religiösa iaf), restriktivitet vad gäller våld, vapen, skjutande osv, ingen skildring av prostitution, inga lättklädda kvinnor, ingen homosexualitet, inget flörtande mellan svarta och vita, inga skildringar av droger, inga scener med en man och kvinna tillsammans i en säng, osv osv osv Tillochmed förbjöds man visa dubbelsängar i bild! Även i ett gift pars sovrum skulle det givetvis vara två separata sängar.

Frågar du mig så la sig Hays Code som en blöt brandfilt över den amerikanska filmen under typ två decennier (sa jag att jag tycker 1930-talet är trist?). Visst, man kan göra bra film även utan en massa våld, sex och svordomar, men… varför chansa?

(angående scenen ovan så ligger alltså en av tjejerna med assisterande regissören om det inte framgår… det är därför hon och hennes två kompisar får roller, inte för att de hade snygga ben)

Svensk titel: Dystra stunder.

Kunde lika gärna hetat “Obekväm tystnad”, för det är vad det handlar om.

Varför utsätter man sig för sånt här? Plågsamt blyga människor som tafatt söker kontakt men i slutänden bara är… oförmögna. Det är en sådan fuktansvärd känslomässig misär. Den uttråkade sekreteraren med sin utvecklingsstörda syster, tråkmånsen till lärare som hon dejtar – eller iaf försöker – och den nervösa hippien hon hyrt ut sitt garage till. Alla strävar de ju egentligen efter samma sak, men deras asociala skygghet och oöverstigliga försvarsmurar gör det omöjligt.

Och det utsätter man sig för! Man genomlider allt detta trots att deras eländighet inte är ens egen. Eller… givetvis finns det en viss identifikation, jobbiga situationer och svåra känslor, men det blir för mycket. Å andra sidan kan man fråga sig varför folk utsätter sig för andra negativa känslor och stämningar. Varför ser folk t ex skräckfilmer? Det är väl lite samma sak med all den ondskan, våldet och perversionerna… varför utsätter sig folk för det? Det här är väl bara mindre blodigt, mer vardagsnära och realistiskt och faktiskt… mycket obehagligare?

Bleak moments är Mike Leighs debut och, tror jag, enda jag sett av honom. Vet inte varför det inte blivit. Hört att, även om han är den obekväma situationens filmmakare, har han tonat ned sig något. Det är så här långt han kom. Så långt någon öht kommit?

Agnès Varda dog i förrgår, 90 år gammal. Fransk film eviga krutgumma. Så går det när man vinner heders-Oscar, ligger ju lite av en förbannelse i det där. Den där juryn har många liv på sitt samvete.

Igår såg jag (vi) om Le bonheur. Det är min favorit-Varda. Den är så kall och klinisk och krossande på samma gång. Och vacker.

Dess engelska titel är för övrigt “Happiness” – obestämd form. På svenska heter den “Min lycka” – vems lycka, kan man undra? Såg nu att svensk titel i Finland är “Lyckliga stunder” …vilket osökt leder tankarna till en annan jävligt jävligt bra film. (stay tuned)

Borde se mer Varda, har ett par osedda man “borde” ha sett. Vagabond bl a. Och den där dokumentären hon blev Oscarsnominerad för så sent som i fjol…

Är egentligen inte överdrivet förtjust i 1930-talet.

Det hände någonting med filmen i slutet av 20-talet, när ljudfilmen kom. Eftersom kamerorna iaf till en början väsnades för mycket för att samtidigt ta upp ljud fick man ta till diverse tricks, typ som att placera den i ett ljudisolerat bås. osv. (tekniska övergången är för övrigt humoristiskt skildrad i Singing in the Rain – från 1955 om mitt minne inte sviker mig).

Resultatet blev att filmen gick från någonting rörligt och lekfullt till någonting statiskt och tråkigt. Vilket inte bara har med det rent tekniska, utan att med talet kommer inte bara långa långa tirader av varm luft utan en annan syn på vad film var; någonting mer “realistiskt” eller “dokumenterande” och mindre uttrycksfullt, konstnärligt.

Holiday, eller “En friare i socitén” som den heter på svenska, har väl mycket av allt det här, det är en filmatisering av en pjäs (sånt blir sällan “filmiskt”) och skulle kunna väl klassas som screwball… men ändå… Det är någonting med den här filmade pjäsen. Är nog svårt att förstå hur subversivt provocerande det här väl var i depressionens 30-tal… bara idén att sluta jobba och ta permanent semester. Befängt!

För övrigt… Katharine Hepburn.

Min ofullbordade topp-100 innehåller filmer av lite varierande karaktär. Folk som litar på Kanal 5 eller TV3 för sitt filmutbud skulle säkert tycka det är olidligt pretentiöst, trots ett visst inslag av s k populärkultur. Andra, de där riktiga hardcore-Cinematek-avantgardist-nördarna skulle kanske tycka det var enkelspårigt med så mycket amerikansk och svensk film, så stor del kanoniserade klassiker.

Hursomhelst, klart längst (speltid på 1440 minuter!) och svårast att se är The Clock. Jag har en tanke att se om allt på listan under året, men utan någon vältajmad utlandsresa är omtitt av The Clock förmodligen bara att glömma.

The Clock är en film ihopklippt från andra filmer. Den är 24 timmar lång och innehåller sekvenser från förmodligen tusentals filmer, sekvenser med klockor i bild. Och alltihop är klippt så att alla dessa klockor visar rätt tid om filmen – som sig bör – startas vid rätt tidpunkt.

Det är helt enkelt en filmisk klocka. En klocka som kopplar ihop hela filmhistorien. Gunnar Björnstrand i någon svensk buskis från 1940-talet kan t ex kolla sin klocka (13 minuter i 5) samtidigt som han pratar i telefon med – klipp – en hårdkokt snut i 2000-talets Hongkong. I bakgrunden på polisstationen en klocka som visar… 13 minuter i 5.

Fast det är ju inte bara filmhistorien som kopplas ihop med sig självt, ett band skapas även med verkligheten utanför filmen. När nu filmen visas, händer inte så ofta, så brukar det vara på en biograf centralt någonstans där man kan komma och gå (vem orkar 24 timmar?). Vilket ger möjlighet till interaktion.

Såg den själv (av en slump! hade aldrig hört talas om den innan) i London för några år sen och det var en upplevelse att titta in efter frukost, som en paus i shoppingrundan och typ sent innan man går och lägger sig (kanske mitt i natten). Vad händer i filmens värld olika tider på dygnet? Det är rätt olika, men jag kan avslöja så mycket som att minuterna innan tolvslaget var rätt intensiva med alla bomber som ska desarmeras jämfört med folk som ska hem från festen lite senare timme senare eller allt detta håglöst omkringflackande i städer på småtimmarna eller alla väckarklockor som ringer i vad som tycks en evighets evighet på morgonen. osv

Undrar om jag någonsin kommer få tillfälle att se detta mästerverk igen? Minns att jag kollade upp möjligheterna förra året och att jag kom fram till att den visades iaf 4-5 ggr på olika ställen på rimligt avstånd (huvudstäder i Europa).

Man kan ju alltid hoppas…