Ordsallad.
Så var det sagt; för mig är Aeneiden ordsallad. Och jag gjorde ett ordentligt försök – med vetskapen om att det inte är ett verk som man läser pärm till pärm bara sådär…
Fast kanske var jag bara övermodig? Visst, detta antika storverk bland storverk, varför inte ge sig på det i en tvåhundraårig översättning också? Om verket i sig är två tusen år gammalt är väl en arkaisk svensk tolkning bara passande?
Gudmund Jöran Adlerbeth, ursprungsmedlem av svenska akademien, var en legendarisk uttolkare av de klassiska grekiska och latinska verken. Varför annars skulle de fortfarande ha tryckts så sent som på 1970-talet?
Vad får man då med Adlerbeth? Först och främst får man den tidens språkdräkt. Förvisso är stavningen uppdaterad i mitt exemplar men man blir påmind att det hänt saker i språket. Det är inte bara en lite annorlunda (högtravande) vokabulär, grammatiken är ju… skum. Läste som av en händelse en artikel för bara någon dag sedan om när verbens pluralformer försvann från svenskan. Alltså att man böjde verben olika beroende på om det var en eller många som gjorde någonting. Jag är, men vi äro. Jag kommer, men vi komma. Just det där känns ju t ex igen från ”vi komma från pepparkakeland”; att vi sjunger så beror alltså på att ”vi” är flera. Osv. Så… svenska från förr-förr-förra sekelskiftet helt enkelt.
Sen har Adlerbeth (tydligen) ett hårt fokus på att det ska ”låta bra”. Eller så nära ursprungslatinet som möjligt. Det är daktylisk hexameter och då latinet baserade sina versfötter på lång respektive kort stavelse så ville A gärna få in det – utöver! – svenskans bas av betonad/obetonad. Kan tänka mig att det ställer till det en del. Själv bryr jag mig ju inte så mycket om rytm, har liksom ingen fallenhet för det, men lösningarna får man ändå leva med.
Vad gäller rytm och som stör mig är istället – det i episk hexameter förvisso vedertagna – greppet att ”meningar” som ibland dessutom börjar mitt i en rad fortsätter en bit på nästa.
Adlerbeth fokus på rytmen/formen gör dessutom att han kör den ryska grejen och låter personer ha lite olika namn här och där, beroende på vad som passar bäst. Venus är inte alltid Venus, utan ibland Idalia. Herkules blir ibland Alcides, Dido blir Elissa osv. För mig, som jag skulle säga är hyfsat bildad för att leva på 2000-talet, så hjälper det knappast i den enastående röra av personer, länder, gudar, städer osv som kanske var självklara runt Kristus födelse och någorlunda bekanta för den skolade 1700-talsmänniskan… (det finns ett tolvsidigt, dubbelspaltigt, namnregister i slutet)
Det blir helt enkelt för svårt. Lite talande är att första strofen citeras på baksidan med en tillhörande förklaring att det är en sorts sammanfattning av hela verket. Sedan en kort sammanfattning – på modern svensk prosa. Är inte det ett underkännande av hela verket?
Krig ock den första man jag sjunger som fördes av Ödet,
flyktad ifrån Dardaniens bygd till Italiens stränder,
oförsonligt av Juno förföljd och av himmelska krafter
kastad vitt kring länder och hav i blodiga fejder
länge beprövad, innan han grundade staden och nya
gudar åt Latien gav, från vilken latinernas släkte
stammar och Albas fäder och Rom, de murar dig kröna.
Sångmö! Säg av vad skäl och av vilken förtörnelse sårad
gudarnas drottning beslöt att störta i hopade faror
och i så hårda mödor en man, så ädel av dygder!
Brinna då vrede och hat så grymt i himmelska hjärtan?
(…)
Nåväl. Numera verkar det som att Adlerbeth förpassats till historien. Det verkar som att Ingvar Björkesons tolkningar av Homeros, Dante och Vergilius – sicket hästjobb alltså – blivit någon form av ny standard… så vem vet; någon gång kanske man vågar sig på Aeneiden igen, i Björkesons form?