Jan Myrdal dog idag.
Har inget förhållande till honom, höll jag på säga. Men det har man väl ändå, när man tänker efter.
Inte läst någonting han skrivit, förutom några av hans sentida debattartiklar. Grälsjuka och sådär viktigpettrigt onödigt ”intellektuella”.
Sen läste jag Pol Pots leende nu i våras som ju handlar om honom. Eller om Pol Pot snarare och en del om hur/varför Jan svalde khmerernas sagobild och inte kan erkänna det.
Fast jag har ju sett hans film, Myglaren. Faktiskt en fantastisk film, om sossig byråkrati för byråkratins skull. Med Christer Strömholm i huvudrollen.
Karriär, hans enda roman under 70-talet, står här i bokhyllan. Den har jag stulit från ett konferensrum på van der Nootska (där den hade mer funktion av dekor/inredning än bok). Bläddrat i den, men inte läst. Förrän nu. Om inte nu så aldrig, så jag gav mig i kast med Sveriges största skeptiker(?) han som ständigt skulle vara motvalls.
På sätt och vis är det lite samma som Myglaren; några politiska/byråkratiska högdjur som lever för sin egen sak. Formen är rätt lik Myglaren också; mer situation än framåtsyftande narrativ, mycket evighetslånga brev som de här gubbarna skriver till varandra med olika politiska funderingar.
Känns rätt daterad och kanske ingenting man rekommenderar, men ändå ett lite spännande bygge. Fast det räcker gott med 70-80 sidor – valfritt lite här och där… det händer ju liksom ändå ingenting, det rör sig inte.