Tredje biblioteket idag.
(Vi måste ju hinna med någon bokhandel också…)
Tredje biblioteket idag.
(Vi måste ju hinna med någon bokhandel också…)
…att vara boktokig och bo på en mindre ort. En Akademibokhandel i centralorten och ett (förmodligen ganska bra?) kommunalt bibliotek.
Inte odumt.
…eller att bo i samma hus som en bokhandel och samma stad som Bokslukaren, Hedengrens, Söderbokhandeln, Rönnells, Serieboden, SF-bokhandeln, Aspuddens bokhandel, Comics Heaven, Serieteket, Rum för barn, Stockholms Stadsbibliotek, Södermalms barnbokhandel och ett otal andra bibliotek, antikvariat och bokhandlar…
Att bo i en stad med riktiga tempel för bokstavstroende.
A sa att om hennes sommarord inte redan hade varit ”humla” så skulle det varit ”bokpromenad”. (ja, alltså när man promenerar lite slumpvis genom staden och ramlar in en kortis på bokställe efter bokställe).
Häromdagen stannade jag till vid ett ljudkonstverk på Odenplan.
Där på sitt-trappan läste Stina Ekblads omisskännliga stämma dödsrunor – levnadsteckningar – av okända, icke namngivna personer. Föddes där och där, läroverket, sportfiske ett stort intresse, vidareutbildade sig till arbetsledare i Västerås, var företaget trogen hela sitt liv, gjorde många resor tillsammans med sin älskade make, engagerade sig i nykterhetsrörelsen, osv osv osv.
Tropismer är något liknande, men från ett annat håll. Det lilla, inte det stora.
Korta betraktelser – anonyma beskrivningar av mänskliga tillstånd, sinnesstämningar. Två sidor var om någon som hjälper någon annan över gatan, någon som apatiskt verkar skräckslagen hemma i lägenheten, någon som jagar runt, runt på stan efter ett till synes ouppnåeligt klädesplagg, någon som fylls av förakt för allt som inte når upp till hennes intellektuella nivå, någon som försöker komma loss från en pratglad äldre släkting, osv osv osv.
Första meningen:
De tycktes välla fram överallt, utsprungna ur den ljumma, litet fuktiga luften, de rann sakta, liksom sipprade ur väggarna, ur de inhägnande träden, ur bänkarna, ur de smutsiga trottoarerna och torgen.
Det var då ett jävla tjat om denna Lena…
Kom iaf på att jag glömde ”första meningen” för mina båda nylästa Lena-böcker. So here goes:
Låt mig inleda med mordet på Olof Palme.
…och:
När jag första gången såg fotot av den här parkbänken slogs jag av två saker utöver verkets skeva skönhet och bänkens sorgsenhet inför sin felplacering.
Första är Om falsk och äkta liberalism (andra Egentligheter). Första är intressant då den inte speglar boken särskilt väl, varken språkligt eller innehållsmässigt. Någonstans brukar väl första meningen säga en del?
Hursomhelst tycks böckerna höra ihop.
Egentligheter, som kom 2-3 år innan, är ju en analys av Dan Wolgers konstnärsskap, men också ett tillfälle för Lena att lägga ut sin egen text om världens och tingens beskaffenhet. För någonstans är de besjälade, av samma uppfattning och deras beröringspunkter också anledningen till att boken överhuvudtaget kom till stånd.
Det är på sätt och vis den ontologiska konkretisering jag efterlyste när jag babblade om Om falsk…, som sedan epistemologiskt, metafysiskt utvecklas och fördjupas i den senare boken.
Konst och filosofi…
Som jag var inne på så har jag förköpt mig lite på Lena Andersson. Eller… ja. Det finns annat här i bok-livet så jag funderade på ett litet… Lena-moratorium.
Men det fick bli ett litet avbrott i avbrottet när det handlade om Dan Volgers i DN:s artikelserie ”Kulturchocken” (varje lördag under hela sommaren tar de upp något verk som provocerat). Hade ju stått och fingrat på och varit sugen på Egentligheter: Lena Andersson om Dan Volgers.
Vi diskuterade iaf Volgers under en frukost här i veckan – vilket pris kan man sätta på en defekt leksak? Blir den mer eller mindre värd för att den likt Kaninis är nött, inpyrd och fått en ny nos? Faktiskt bröts tabut med inga böcker vid matbordet och JAG lyckades kleta dit en marmeladfläck på boken som alldeles nyss var i typ nyskick.
Vad är den värd nu?
TVÅ ex av Månen tur och retur, del 1??? Måste väl blivit fel i datan? Men nej, så kan det bli när man är riktigt läsnödig ibland.
Fantastiskt med bibliotek!
Senaste veckorna har vi hunnit vara på: Hornstulls bibliotek, Norra Djurgårdsstadens bibliotek, Stadsbiblioteket, Serieteket/ Kulturbiblioteket och Tranströmmerbiblioteket… och lånat… vadå?
Tintin!
Jag gillar Lena Andersson.
Hon är skarp. Oavsett om man håller med brukar hon alltid vara läsvärd. Och man får tänka till.
Känns dock som att jag har för många Lena Andersson i hyllan. En hel del oläst dessutom. Vet att jag slängde en av hennes romaner, Duck City, i en rensning för ett par år sen. Den var faktiskt inte läsvärd.
Lite det var ingången. Jag hade inget att läsa och tänkte beta av något oläst i hyllan. Jag visste inte vad jag hade lust med, egentligen, men där står några Lena Andersson?
Det är förmodligen inte bästa ingången. För det här är en krävande bok. Lena brukar inte lägga fingrarna emellan och här är hon verkligen inte insmickrande på något sätt, snarare tvärt om.
Här försöker hon borta i vad som är – enligt henne iaf – äkta och falsk liberalism.
Förstår egentligen inte till vem eller varför den här är skriven. Kanske mest Lena själv? För det känns som en rätt anspråksfull bok, som inte kommer i mål.
För hur svårt kan det vara? Uppenbarligen anser hon att äkta liberalism grundar sig i naturrätten och växer vidare genom Platon och metafysiken. Den äkta vägen är det dialektiska förnuftets väg. Rationalismen. Till skillnad från empirismen, utilitarismen, postmodernismen och andra falska avarter.
Kanske ligger det lite i tankegodsets riktning, men den blir… lite abstrakt, filosofisk. Rakt ner i Platon, Popper, Locke, Descartes. Det blir väldigt mycket lärobok av det, när det är ingången istället för något mer konkret, samtida typ identitetspolitik eller liknande (något som boken eventuellt kommer till). Speciellt i en väldigt akademisk språkskrud. Lena väjer inte från de ”svåra orden” utan verkar snarast söka dem, lite chosigt vältra sig i dem.
Måste erkänna att jag tröttnar lite, halvvägs igenom. Tycker hon gör det lite svårare än vad det kanske är. Och någonstans känns det som att hon går vilse, blandar bort korten. Eller så är det jag. Var vill hon komma? Var det verkligen det här jag var sugen på att läsa?
Jag vet inte. Ger mig nog inte supermycket, egentligen. Den är väl lite halvskrytig, chosig, att ha i hyllan med sin ambition och sitt akademiska språk, men har jag inte nog av sånt? Sånt som dessutom är betydligt kreddigare än Lena Andersson?
Tills vidare får den stå kvar i hyllan. Den får nog stå brevid… hm Wittgensteins Tractatus. Mmmm… logisk positivism i jävligt knepig förpackning… Vem vet… kanske självantänder Lena?
Anstöt. Thomas Bernhard.
Ja, jävlar alltså. Vad ska man säga? Var börjar man, var slutar man?
Ett dygn i en österrikisk landsbygdsläkares värv. Med sig på sin färd har han sin tjugoettårige son som får bevittna sin fars besynnerliga patienter. Höra hur de (eller fadern) lägger ut texten om sina bisarra, tragiska liv.
För denna kringflackande verksamhet verkar handla mer om det mentala, själsliga där man liksom biktar sig. För även om fadern såklart också lägger om krymplingens förband och vad det är måste ju en oändlig tid gå åt att dryfta olika familjehemligheter och barndomsminnen.
Historier som är svarta som natten.
Det slår mig att detta, en dalgång strax bortom Graz, är trakten där världens näst mest kände österrikare – Arnold Schwarzenegger – växte upp och att dessa historier förmodligen inte ligger långt efter hans filmer i antal dödsfall. Må så vara bara något enstaka (!) dråp eller mord, men icke desto fler självspillare.
Det är så påvert, så tragiskt och ingen går fri. Även läkarfamiljens dystra bakgrund med den suicidala systern och mamman som omkom i någon märklig olycka diskuteras med någon patient. Eller om mamman tog livet av sig, jag minns inte, tog ett tag att läsa boken och allt flyter ihop. Iaf för mig blir det specifika ganska ointressant. Det finns såklart skillnader mellan de olika livsödena – någon har totalt avskärmat sig från omvärlden medans någon annan är väldigt utlevande osv – men någonstans, efter någon vecka, flyter om inte allt så väldigt mycket ihop för mig till en homogen klump. En klump som främst är Bernhard och hans stil och tankegods än de individuella karaktärerna.
Så det ältas och ältas och ingenting verkar vara för pinsamt eller skamligt att dras upp, även om det till syvende och sist säkert handlar om skuld och även om ingen – trots allt babbel – verkar ha någon vidare kontakt eller relation med någon annan. Läkarpappan drar sig t ex inte för att berätta om familjen och sonen mitt framför näsan på densamma.
Till sist blir det dock nog för mig. När far och son efter hundra sidor har tagit sig till vad man på tvspelsspråk skulle kalla bokens ”slutboss” börjar jag bli mätt. Ovanligtvis för Bernhard – som ju i sitt strömmande språk knappt har stycken – kommer här något sorts kapitelbreak: ”FURSTEN”. (då vet man att någonting är på gång!) Denne uppenbart vansinnige figur, högt uppe i sin borg ovan alla andra, breder i en nedsättande, över hundrasidig monolog verkligen ut sig och iaf jag får någonstans svårt att hålla intresset uppe efter de första 30 sidorna om ett par arbetssökande som han just intervjuat.
Vad allt detta, t ex de arbetssökande, har med ”storyn”, om det nu finns någon story, att göra blir mer och mer tveksamt. Eller, det har ju allt att göra med storyn då det inte finns någon egentlig story utan bara en stor klump av Thomas Bernhard. Thomas Bernhards ältande, som hur fantastiskt det än är, ibland kan bli lite mycket. Man vet liksom vad han vill ha sagt, han har redan sagt det om och om igen, och även om flödet, stilen, rytmen, är fantastiskt och man ibland inte vill att det ska ta slut… så…
Det är vansinne.
Första meningen:
Den 26:e körde min far redan klockan två på morgonen till en lärare i Salla, som han påträffade döende och snart lämnade som död och for sedan i riktning mot Hüllberg, för att där behandla ett barn, som i våras föll i ett svinkar med sjudande vatten och nu var utskriven från sjukhuset och sedan några veckor hemma hos sina föräldrar igen.