Jag gillar Lena Andersson.
Hon är skarp. Oavsett om man håller med brukar hon alltid vara läsvärd. Och man får tänka till.
Känns dock som att jag har för många Lena Andersson i hyllan. En hel del oläst dessutom. Vet att jag slängde en av hennes romaner, Duck City, i en rensning för ett par år sen. Den var faktiskt inte läsvärd.
Lite det var ingången. Jag hade inget att läsa och tänkte beta av något oläst i hyllan. Jag visste inte vad jag hade lust med, egentligen, men där står några Lena Andersson?
Det är förmodligen inte bästa ingången. För det här är en krävande bok. Lena brukar inte lägga fingrarna emellan och här är hon verkligen inte insmickrande på något sätt, snarare tvärt om.
Här försöker hon borta i vad som är – enligt henne iaf – äkta och falsk liberalism.
Förstår egentligen inte till vem eller varför den här är skriven. Kanske mest Lena själv? För det känns som en rätt anspråksfull bok, som inte kommer i mål.
För hur svårt kan det vara? Uppenbarligen anser hon att äkta liberalism grundar sig i naturrätten och växer vidare genom Platon och metafysiken. Den äkta vägen är det dialektiska förnuftets väg. Rationalismen. Till skillnad från empirismen, utilitarismen, postmodernismen och andra falska avarter.
Kanske ligger det lite i tankegodsets riktning, men den blir… lite abstrakt, filosofisk. Rakt ner i Platon, Popper, Locke, Descartes. Det blir väldigt mycket lärobok av det, när det är ingången istället för något mer konkret, samtida typ identitetspolitik eller liknande (något som boken eventuellt kommer till). Speciellt i en väldigt akademisk språkskrud. Lena väjer inte från de ”svåra orden” utan verkar snarast söka dem, lite chosigt vältra sig i dem.
Måste erkänna att jag tröttnar lite, halvvägs igenom. Tycker hon gör det lite svårare än vad det kanske är. Och någonstans känns det som att hon går vilse, blandar bort korten. Eller så är det jag. Var vill hon komma? Var det verkligen det här jag var sugen på att läsa?
Jag vet inte. Ger mig nog inte supermycket, egentligen. Den är väl lite halvskrytig, chosig, att ha i hyllan med sin ambition och sitt akademiska språk, men har jag inte nog av sånt? Sånt som dessutom är betydligt kreddigare än Lena Andersson?
Tills vidare får den stå kvar i hyllan. Den får nog stå brevid… hm Wittgensteins Tractatus. Mmmm… logisk positivism i jävligt knepig förpackning… Vem vet… kanske självantänder Lena?