Häromdagen stannade jag till vid ett ljudkonstverk på Odenplan.
Där på sitt-trappan läste Stina Ekblads omisskännliga stämma dödsrunor – levnadsteckningar – av okända, icke namngivna personer. Föddes där och där, läroverket, sportfiske ett stort intresse, vidareutbildade sig till arbetsledare i Västerås, var företaget trogen hela sitt liv, gjorde många resor tillsammans med sin älskade make, engagerade sig i nykterhetsrörelsen, osv osv osv.
Tropismer är något liknande, men från ett annat håll. Det lilla, inte det stora.
Korta betraktelser – anonyma beskrivningar av mänskliga tillstånd, sinnesstämningar. Två sidor var om någon som hjälper någon annan över gatan, någon som apatiskt verkar skräckslagen hemma i lägenheten, någon som jagar runt, runt på stan efter ett till synes ouppnåeligt klädesplagg, någon som fylls av förakt för allt som inte når upp till hennes intellektuella nivå, någon som försöker komma loss från en pratglad äldre släkting, osv osv osv.
Första meningen:
De tycktes välla fram överallt, utsprungna ur den ljumma, litet fuktiga luften, de rann sakta, liksom sipprade ur väggarna, ur de inhägnande träden, ur bänkarna, ur de smutsiga trottoarerna och torgen.