Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – Vad betyder den?

Utgiven 1963 av FN:s informationskontor för de nordiska länderna.

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

En av de smalaste/kortaste publikationer jag äger, men också en av de finaste och viktigaste.

Plockade fram och läste med anledning av Polismyndighetens sjabbel med pass och id-kort.

Man ska inte vara för drastisk; att väntetiden för identitetshandlingar är ett halvår är förvisso orimligt men kan och ska kanske inte jämföras med Berlinmuren.

Men!

När det kommer till kritan handlar det inte bara om det här så kallade ”lyxproblemet” om att inte fritt kunna åka och bada någonstans på semestern (artikel 13 – rätten till fri rörlighet), utan även rätten till sin person (artikel 6 – rätten att erkännas juridiskt).

Alla har t ex inte körkort (annars är man inte människa!?) och numera är det ju Polisen som sköter inte bara pass utan även de nationella id-korten (bankerna har om jag förstått det rätt slutat att utfärda sina id-kort osv). Ja, man kan ju få legitimation utfärdad via Skatteverket, men den godtas ju inte överallt då den saknar SIS-märkning?

Det här är ganska grundläggande. Förvisso finns väl artikel 6 inte främst för att jag ska kunna hämta mina paket på posten, utan för att jag ska kunna åtnjuta mer basala rättigheter, typ artikel 3-4-5 (liv, frihet, säkerhet, skydd från slaveri, tortyr och förnedring). Eller som en grund för t ex artikel 21 – att jag har rätt att delta i det politiska, t ex rösta i höstens allmänna val.

Men!

Jag har ju även rätt till det som stipuleras i artikel 22-23-24-25. Som är av mer ekonomisk natur.

…och även om det i sammanhanget kanske känns fjuttigt, så… jag har – som människa – rätt att kunna hämta mina Schenkerpaket?!

Maus

Köpt i Berlin i höstas. Kändes naturligt. Är det någonstans man ska impulsköpa denna klassiker är det väl där.

Råkade öppna den nu en söndag efter lunch och vipps hade det gått ett par timmar och jag hade läst den.

Är märkligt. Det är ju – egentligen – samma fruktansvärda vittneshistoria man hört allt för många gånger, men som man kanske behöver återkomma till då och då. Och när det är såhär bra gjort…

Berlin, ja… Jag undrar hur mycket man skulle ramla över Natt klockan tolv på dagen eller Djurfarmen eller Ivan Denisovich eller Andningsgunga eller Zinkpojkar eller nått sånt där – i Moskva?

Aldrig varit i Moskva, men jag har fått intrycket att det är mer segerparader för att hycklandes hylla ”det stora fosterländska kriget” osv än – likt i Berlin – minnesmärken, museer och annat (typ kultur!) för att istället varna för och inte glömma all skit man ställt till med både före, under och efter detsamma.

Och då kanske det blir som det blir?

Det perfekta plåstret

Bokrea!

Jag och A ställde klockan och shoppade loss på Akademibokhandeln innan skolan. Ett event!

På lunchen var jag förbi Aspuddens bokhandel där jag hittade bl a denna.

På kvällen hade vi bokkväll där vi låg i sängen och läste tillsammans. Samma bok och olika.

Hursomhelst… känner sorts gemenskap med Oscarson och hennes text. Det känns som någonting jag skulle landa i om jag någonsin skulle få för mig att skriva typ en bok. Om jag bara var smartare, hade någonting att säga och var lite bättre på att skriva. Men annars så…

Den ende och hans egendom

”Historiens farligaste bok” såg jag att någon kallade den, Max Stirners magnum opus från 1848.

Jag vet inte. Ett subversivt portalverk eller urkälla eller vad man säger för nihilismen, anarkismen, existentialismen, den dialektiska egoismen och allt det där… Stirner går längre än någon annan?

Farlig?

Kanske på samma sätt som Mein Kampf skulle vara farlig. Som det står på omslaget ”om underdåningheten upphörde vore det slut med herraväldet”.

Vilket är en intressant tankelek, men som både Stirner (och för all del Marx…) är inne på ersätter man lätt bara ett ok med ett annat? Och hur troligt är det att t ex moralen och allt annat någonsin skulle upphöra i en liten rökpuff?

Är individualanarkismen någonting att oroa sig för, liksom?

(Umgåtts ett tag med den nu, bl a ett par timmar i en soffa på bibliotekets barnavdelning, men kommer säkerligen aldrig ta mig an den ”på riktigt”. Trots ett för sammanhanget enkelt och klart språk – tack Nikanor Teratologen för den utmärkta, nya översättningen – är det en text med ett riktigt bråddjup…)

Dödsängel

Om ingenting. Och allting.

Läste Stig Larssons recension i Expressen. Tycker alltid det är så lustigt att Stig Larsson skriver för en kvällstidning. Hursomhelst kan man lita på honom. Har aldrig blivit besviken av en bok han rekommenderat.

Lånade den på biblioteket, men det känns som jag kanske kommer köpa den ändå nu? Ja, det kommer jag. Idiotiskt, men jag vill ha ett exemplar. För den här var… ja, den var.

Att gå i kylan

I november 1974 får Werner Herzog besked om att Lotte Eisner ligger för döden i Paris.

Det får inte ske, inte nu, den tyska filmen skulle inte klara sig utan henne, vi får inte tillåta att det sker… är Herzogs svar.

Så han ger sig av, till fots, från München mot Paris. Fast förvissad om att hon skulle förbli vid liv om han kom till fots. Dessutom ville han vara ensam med sig själv.

Det här är hans dagboksanteckningar.

Ja, ni hör ju. Det är som en Herzogfilm. En envis man med en fix idé. Ensam mot Gud, ungefär.

Hals över huvud, tre veckor genom en snöstorm och rent bedrövligt väder mot Paris. Kläderna på kroppen, ett par ej ingångna kängor och en sjömanssäck på ryggen. Kompass och en karta över centrala Bayern, typ (?!). Sover i sommarstugor och annat han bryter sig in i längs vägen. Eller under en gran, kryper upp på höloft eller om någon vänlig människa ger honom husrum. Äter mandariner, dricker mjölk och öl. När han nu inte som ett djur släcker törsten i vattendrag och kärr.

Då och då flyter de verkliga, fysiska vedermödorna ihop med fantasin, den inre resan. Han skriver dock inte så värst mycket om Lotte Eisner… Vid något tillfälle undrar han om hon fortfarande lever, en annan gång får han hennes nya nummer av en vän han pratar med på telefon. Från något postkontor.

Men någon sorts bearbetning är det ju. Att späka sig. En underlig pilgrimsfärd. Ett sorts magiskt tänkande. Att liksom offra sig för henne genom att ålägga sig själv detta?

Herzog är en unik naturkraft. Undrar om jag känner någon annan nyfiknare, friare filmskapare.

Kompromisslös är ju ett ord man ofta använder i sådana här sammanhang, men det är väl lite grejen, jag undrar om Herzog förstår det ordet. Eller hur han (och hans verk) uppfattas. Har fått intrycket att han bara är, gör. Med helt andra perspektiv. Motsatsen till chosig.

Som hela den här vandringen. Eller, som exempel, att han verkar helt obrydd om att det finns en gräns mellan Tyskland och Frankrike. Speciellt på den tiden, innan Schengen. Byarnas namn byter bara språk och – förvisso – någonstans mot slutet nämner han språkförbistringen i ett möte med ett par poliser.

Själv skulle jag ju gjort iaf någon liten notering om övergången eller haft funderingar om hur sånt där funkar; är det okej att bara knalla rakt över gränsen?

Men jag är inte som Herzog. Det är ingen?

Ja, förresten… Hur gick det då? Jo… han hann fram. Eisner levde nästan tio år till och tysk film gick in i en ny guldålder.

Algorithms to Live By

Impulsköp, typ förra året eller så?

Såg i någon hylla, inte data-hyllan iaf, men jag undrar var… Tycker inte data/programmeringslitteratur är så intressant. Ger mig ingenting, känns det som. Har väl stagnerat?

Det här är iaf en bok om algoritmer som inte bara riktar sig till folk som inte är programmerare. Om algoritmer och/i världen. Egentligen intressant vinkel, men när jag nu efter en evighet fick tummen ur känns det som… jag har inte tid med det här?

Har man som invigd lite koll går det lite för långsamt. Välskrivet och förmodligen intressant för någon mindre insatt, men när man hela tiden vet på vilket fiffigt sätt någonting kan lösas eller förklaras, vad som kommer om några sidor blir det lite segt.

Orkade typ 50-60 sidor i mitten…

Förresten… vilken känd sorteringsalgoritm är det som lurar på framsidan?

Data Structures & Their Algorithms

Gammal bok från universitetet. Gammal som i tryckt 1991. 30 år.

Fast lika aktuell. Teoretisk datavetenskap. Det är ju sanningar som i princip aldrig blir gamla.

Förvisso kommer det ibland (men väldigt, väldigt sällan) nya rön, som förvisso inte kullkastar den gamla kunskapen – den är bevisad och oomkullrunkelig, men något som t ex visar på ett bättre sätt att göra någonting. Om det nu inte är bevisat att det inte går göras bättre…

Hursomhelst.

Vad i helvete står det? Vad är det här för hemsk notation? Hur svårt kan man göra något som inte är så svårt, egentligen? Liksom… en heap?

Vips är man redo att ändå kasta. Kanske finns en anledning till att den tydligen aldrig fick någon ytterligare upplaga, efter den första?

Men så råkar man slå upp en annan sida, läser löptexten. Åh, just ja, det här är ju intressant. Och det är rätt bra skrivet. Läser ett kapitel.

Ja, det är hemsk pseudokod – syntax. Men den får nog stanna ändå.

Vänligen bygg inga berg

PLU-koder och kunder. Okej.

Såg den här på Hedengrens nu i början av november. Fick mig att tänka på min personlige kassör P, som ju fyller år i november. Vi är årsbarn, men jag mindes inte exakt vilken dag han fyller (den femte, tydligen).

Blev iaf tvungen att impulsköpa. Som present. Vem köper en födelsedagspresent till sin Ica-kassör? Jag, tydligen.

Han blev glad. Rörd.

Dolda gudar

Nobelpris, augustpris, bokfis. Who cares, egentligen?

Nåja.

Den här godingen vann tydligen ikväll. Eller, tekniskt sett, igår.

Kom ut i september. Fick upp ögonen via Aspuddens bokhandel (bäst utanför tullarna!). Love at first sight. Omedelbart habegär.

Blev augustnominerad i oktober. Gjorde slag i saken samma dag. Tillsammans med Orkansäsong. Som att jag tänkte att nu… nu jävlar måste man passa på innan den är slutsåld? Eller att jag inte har annat att läsa först? Haha.

Så vinnare ikväll, i november. Jaha jaho. Fortfarande jävligt sugen. Fortfarande knappt öppnat. Men när ska man ha tid med allt?

Snart?

I natt?

Galenskap.