Att gå i kylan

I november 1974 får Werner Herzog besked om att Lotte Eisner ligger för döden i Paris.

Det får inte ske, inte nu, den tyska filmen skulle inte klara sig utan henne, vi får inte tillåta att det sker… är Herzogs svar.

Så han ger sig av, till fots, från München mot Paris. Fast förvissad om att hon skulle förbli vid liv om han kom till fots. Dessutom ville han vara ensam med sig själv.

Det här är hans dagboksanteckningar.

Ja, ni hör ju. Det är som en Herzogfilm. En envis man med en fix idé. Ensam mot Gud, ungefär.

Hals över huvud, tre veckor genom en snöstorm och rent bedrövligt väder mot Paris. Kläderna på kroppen, ett par ej ingångna kängor och en sjömanssäck på ryggen. Kompass och en karta över centrala Bayern, typ (?!). Sover i sommarstugor och annat han bryter sig in i längs vägen. Eller under en gran, kryper upp på höloft eller om någon vänlig människa ger honom husrum. Äter mandariner, dricker mjölk och öl. När han nu inte som ett djur släcker törsten i vattendrag och kärr.

Då och då flyter de verkliga, fysiska vedermödorna ihop med fantasin, den inre resan. Han skriver dock inte så värst mycket om Lotte Eisner… Vid något tillfälle undrar han om hon fortfarande lever, en annan gång får han hennes nya nummer av en vän han pratar med på telefon. Från något postkontor.

Men någon sorts bearbetning är det ju. Att späka sig. En underlig pilgrimsfärd. Ett sorts magiskt tänkande. Att liksom offra sig för henne genom att ålägga sig själv detta?

Herzog är en unik naturkraft. Undrar om jag känner någon annan nyfiknare, friare filmskapare.

Kompromisslös är ju ett ord man ofta använder i sådana här sammanhang, men det är väl lite grejen, jag undrar om Herzog förstår det ordet. Eller hur han (och hans verk) uppfattas. Har fått intrycket att han bara är, gör. Med helt andra perspektiv. Motsatsen till chosig.

Som hela den här vandringen. Eller, som exempel, att han verkar helt obrydd om att det finns en gräns mellan Tyskland och Frankrike. Speciellt på den tiden, innan Schengen. Byarnas namn byter bara språk och – förvisso – någonstans mot slutet nämner han språkförbistringen i ett möte med ett par poliser.

Själv skulle jag ju gjort iaf någon liten notering om övergången eller haft funderingar om hur sånt där funkar; är det okej att bara knalla rakt över gränsen?

Men jag är inte som Herzog. Det är ingen?

Ja, förresten… Hur gick det då? Jo… han hann fram. Eisner levde nästan tio år till och tysk film gick in i en ny guldålder.