…och man inte har något paraply kan man ta den långa vägen via Katarinaberget under Mosebacke till Slussens t-bana.
I händelse av krig kan man tydligen ge 20 000 människor skydd där nere. 200 000 kg is rymmes i isbassängerna (!) och 102 000 liter bensin i stationens tankar. Varje halva av detonationsportarna som skyddar mot luftvågor utifrån väger 25 700 kg.
osv osv
Efter ett år har man ju bott/grott in sig lite…
När någon kollega kommer förbi mitt kontor är det första de ser mina gullrankor. De allra flesta uttrycker någon sorts avundsjuka – själv sitter de ju allihopa ute i störigt kontorslandskap och vet ibland inte ens om att det fanns ett sånt här krypin.
“Åh, det är ju jättefint!” säger de och nickar mot grönskan (och fotoväggen)
Sedan, när de kommit in upptäcker de min vägg med utrivna sidor av annoterad galenskap uppsatt på baksidan av en bokhylla. Får vanligtvis nästintill den motsatta reaktionen och även om många inte säger något var det någon som undslapp sig:
“…och det var inte lika fint.”
Men vad vet väl de om konst?
Senior developer -> technical lead
Min chef och kollegorna i min lilla undergruppering är de första som får veta att någonting stort är på gång, att bollen är i rullning. Det här mejlet skickar jag 8:51. Trots att folk egentligen är på semester får jag typ 10 svar med glada tillrop under dagen. Subject “Erik ledig”:
Det verkar som vattnet gått nu i natt, men inga värkar än. Sa till Mica att vi sover vidare, ringer bb imorrn. Vet ju ungefär vad de kommer säga och jag tror det är bra om hon är utvilad (och lugn). Skulle säkert bara bli uppjagad av att ringa. ...och hon lyckades somna om! Inte jag haha. Så jag ligger här i mörkret och lyssnar på henne sova. Snart börjar det. Kommer väl åka in och sen får vi se. Blir väl igångsatta till slut om inte annat. Vill ju helst ha vår Alma i januari, men vi får se... 39h till tolvslaget. Nytt år, nytt liv. Ha det gött Erik Sent from Samsung Mobile
Mica mår bara fint. Inga värkar. Vi äter frukost i lugn och ro. Avbokar lunchen med brorsan, skojar om att “det passar inte riktigt idag”. Mica svidar om till den där randiga klänningen så jag kan ta några bilder. Det är ju kanske det sista vi ser av magen och det ska väl vara sjutton om jag inte hann dokumentera den.
Skrattar och säger “folk verkar alltid ha så jädra bråttom till förlossningen… undrar om det är vanligt att man håller på som vi?”
Har verkligen koll på bb-väskan och var alla de där sista smågrejerna är så när vi sedan ringt och fått besked om att komma in på kontroll så är det lugnt. Beställer en taxi. Tar en kvart till Danderyd. Varmt ute (runt noll).
Väl där blir Mica undersökt. Allt är bra, men det blir lite väntan. Först 20 minuter uppkopplad mot en hjärtmaskin och sen lite strul fram och tillbaka angående beräknat förlossningsdatum. Tränar lite på att döda tristess, testar den mastiga spotifylistan vi satt ihop för BB.
Hursomhelst har ju BF blivit flyttat någon dag fram och tillbaka under graviditeten. Vi har inte brytt oss nämnvärt, men beroende på vad som står i pappren – 11:e/15:e jan (fullgånget) eller 8:e jan (ej fullgånget) – så kommer de släppa hem oss igen för att vänta på värkar.
De kommer efter en del läkarjagande fram till att det sista som står är 15:e. Ring igen om två dygn om värkarna inte kommit igång. Yes! 2015 here we (=Alma) come! Tar taxi hem igen.
Går och handlar. Två stora paket bindor och pizza är beställt. Blir lite chips och annat gott också.
Sjunker ner framför tv:n och Mad Men resten av dagen. Inte alls dumt.
“Man skakar lite på lådan och så hoppar pjäserna runt lite” – ungefär så beskrev vår vd vårens omorganisation. Underförstått: man ritar om organisationsboxarna lite, men skillnaden är inte så stor.
Efter att i vintras slagits ihop med vårt beställarbolag har vi under våren omorganiserat lite i bolaget. Enheterna gjordes om till avdelningar, som i sin tur delades upp i enheter. Eller någonting i den stilen. Både teknik- och verksamhetsdelen för gruppen jag jobbar i hamnade nu i samma enhet. Eller avdelning. Fast olika enheter. Typ. Fast ingen bryr sig – vi jobbar ju på precis samma sätt som tidigare.
Hursomhelst skulle omorganisationen krönas med att flytta runt folk även fysiskt. Avdelningarna skulle sitta tillsammans. Även om man inte hade ett smack med varann att göra. Så till stora protester slängdes vi ut från vårt älskade projektrum. Vårt hem. Ut i ett kontorslandskap (jag skulle kalla det korridor), uppblandade med andra. Placeringen gjord och bestämd av någon som inte har en aning om vem som jobbar med vem osv. Det är så man bygger en grupp. Ordnar kunskapsöverföring. Eller kanske bara får medarbetarna störtförbannade när de stup i kvarten blir störda av telefonsamtal, skitsnack, förbipasserande och annat de inte har ett smack att göra med. Bryter upp de sociala strukturer som finns iom att man inte vågar småsnacka som tidigare.
Jag har iaf sökt nytt jobb. Skulle på intervju nu i veckan.
Men som en händelse hittade jag en liten undangömd vrå sent en dag när jag vankade runt i de tomma lokalerna. Längst in i ett projektrum, bakom en bokhylla, så fanns det en liten alkov. Med fönster. En liten avskärmad hörna jag förvisso sett förr – när kundtjänst hade den som sin egna lilla fikahörna – men så gömd från allfartsvägarna att man inte tänker på den.
Och det var ingen som satt där.
Nu har jag alltså, i princip, eget kontor. Enda på hela bygget. Lungt och skönt. Ett ställe där man faktiskt kan få någonting gjort. Och känna som sitt egna lilla krypin.
Det här med att byta jobb känns inte lika angeläget längre.
Hittade häromdagen en offert från ett tryckeri på intranätet. 1790 kronor för 150 namnskyltar. Ex moms, ex frakt. (och ex plasthållare).
I samma katalog även en pdf med instruktion hur dessa skulle monteras (stickas in i en speciell plasthållare) och sättas upp på ens skrivbord (hakas upp på en list). Plus ytterligare en powerpoint med monteringsritning, där någon ritat upp – arkitektstil med måttlinjer och allt – ett skrivbord med tillhörande namnskylt.
Visst är det praktiskt att kunna se vem som sitter var, men till saken hör:
Hade inte sett den, men när en bekant fick höra hur våra offentliga medel används tipsade han om American Psycho. Same same but different. Vet förresten inte om det är avsiktligt av filmmakarna, men lägg märke till att acquisitions är felstavat. Och antingen har typsnittet väldigt skum kerning eller så har de glömt ett mellanslag mellan “&” och “Pierce”…
Upp i vanlig tid, för en gångs skull ungefär samtidigt som Mica. Ut genom dören 08:03, som vanligt.
På tåget till stan hamnar jag mellan två boktjejer. Pendlar mellan att tjuvläsa till vänster – Texter om politik och estetik (Jaques Rancière) – och till höger – Det du inte såg (Patrik Sjöberg). Akademiska evighetsmeningar med poststrukturalistiska resonemang och en spökskriven, lättläst självbiografi från idrottens rock-n-roll-kille nr ett. Maximal kontrast i allt – språk, form, innehåll, whatever. Tanken svindlar.
Handlar frukost på Coop på Centralen. Provocerar genom att inte väja för de idioter som går åt “fel håll” i gången mot tbanan (den som mamma fortfarande kallar ryssgången för att det enligt uppgift någon gång på 60-talet ska ha stått ryska gatumusikanter där). När jag kommer fram till spärrarna och ska dra kortet märker jag att visakortet är borta. Idag när sista pengarna – nästan 50 semesterdagar – från gamla jobbet dundrat in. Har aldrig haft så mycket pengar på kortet.
Skyndar mig tillbaka – åt fel håll – till Coop. Nästan framme hugger en tjej tag i mig, vill fotografera mig. Inte nu! Tillbaka på Coop får jag tag på en anställd. Han ber om leg så han kan han kolla om de har fått in någonting. Som alla andra blir han imponerad av min Secrid-korthållare som jag hittade i en designbutik i Amsterdam. Vet inte hur många som kommenterat den, den har verkligen imponansfaktor. De har fått in kortet. Skönt.
Tillbaka till fototjejen. Haglöfs lanserar tydligen strax en ny generation av sina Tight-ryggsäckar. I reklamkampanjen ska de ha bilder på Tight ute i verkligheten, ute i livet. En mosaik med bilder av säckar i alla möjliga situationer. Bland annat min säck, tydligen.
Väl på jobbet är det lite olika småbestyr och jag hinner äta min inhandlade frukost (yoghurt, müsli och juice) innan devops-mötet 09:30. Lite uppföljning och planering innan vi spenderar en lång stund att snacka skit om buildbot. Även om det är intressant att hålla sig up-to-date och i loopen känns det som jag har viktigare/bättre saker att göra än devops. Och de klarar sig utan mig. Ska involvera mig mindre i framtiden.
Innan nästa möte – det veckovisa statusmötet 10:30 – hinner vi med en snabb fika. Det är “hotellfrukost” på jobbet idag och det blir några lyxiga mackor och en croissant som andrafrukost. På mötet tittar cheferna på nivåerna ovanför vår lilla enhet förbi. De har förhandsinfo inför personalmötet på torsdag, om hur det går med den till synes eviga omorganisationen. Som alltid är vår enhet ganska kaxig. Vi är rebellerna bland byråkraterna, den fyrkantiga klossen i det runda hålet. Men också den enhet som fungerar bäst – av en anledning. Som alltid står vi upp emot dumheterna.
Så även nu och när storchefen pratar om mjukvaruutveckling i termer av tillverkning – vilket visar att man ingenting förstår – känner jag mig nödgad till att förklara ungefär detta. Varför och varför det betyder någonting. Egentligen en indirekt idiotförklaring. Men någonting alla i rummet utom de två cheferna från ovan förstår och håller med om. Som Sun Tzu lär så ska man ska välja sina strider, men ibland behöver sanningen sägas.
Efter mötet skulle jag egentligen tagit en lunchrunda med en kollega. Men hon har fått förhinder (något möte) och jag drar ut själv. Tur det, för idag vankas det fart som hon inte skulle hängt med i. Delvis planerat (inför halvmaran), delvis drivet av stämningen på statusmötet. 5k i 4:30-tempo. 22 minuter och 30 sekunder, prick. 13,3km/h. Wo-fucking-ho! Känns riktigt bra inför Berlin. Nu är det bara soffhäng och massor av pasta som saknas.
Pasta i form av en Gooh-låda blir lunch. Lite trist, men man överlever. Eftermiddagen spenderas som den lilla projektledare man delvis är. Koordinerar, delegerar, gör inte så mycket riktigt jobb. Men får bort en massa trams. Imorgon kommer det bli tid för riktigt arbete. Att koda.
Går hem lite tidigare, strax efter fem. Synkar ganska bra med Mica som fastnat i något sorts “busskaos” i Backlura. Någon har kastat sten på en buss, tydligen.
