Upp i vanlig tid, för en gångs skull ungefär samtidigt som Mica. Ut genom dören 08:03, som vanligt.
På tåget till stan hamnar jag mellan två boktjejer. Pendlar mellan att tjuvläsa till vänster – Texter om politik och estetik (Jaques Rancière) – och till höger – Det du inte såg (Patrik Sjöberg). Akademiska evighetsmeningar med poststrukturalistiska resonemang och en spökskriven, lättläst självbiografi från idrottens rock-n-roll-kille nr ett. Maximal kontrast i allt – språk, form, innehåll, whatever. Tanken svindlar.
Handlar frukost på Coop på Centralen. Provocerar genom att inte väja för de idioter som går åt “fel håll” i gången mot tbanan (den som mamma fortfarande kallar ryssgången för att det enligt uppgift någon gång på 60-talet ska ha stått ryska gatumusikanter där). När jag kommer fram till spärrarna och ska dra kortet märker jag att visakortet är borta. Idag när sista pengarna – nästan 50 semesterdagar – från gamla jobbet dundrat in. Har aldrig haft så mycket pengar på kortet.
Skyndar mig tillbaka – åt fel håll – till Coop. Nästan framme hugger en tjej tag i mig, vill fotografera mig. Inte nu! Tillbaka på Coop får jag tag på en anställd. Han ber om leg så han kan han kolla om de har fått in någonting. Som alla andra blir han imponerad av min Secrid-korthållare som jag hittade i en designbutik i Amsterdam. Vet inte hur många som kommenterat den, den har verkligen imponansfaktor. De har fått in kortet. Skönt.
Tillbaka till fototjejen. Haglöfs lanserar tydligen strax en ny generation av sina Tight-ryggsäckar. I reklamkampanjen ska de ha bilder på Tight ute i verkligheten, ute i livet. En mosaik med bilder av säckar i alla möjliga situationer. Bland annat min säck, tydligen.
Väl på jobbet är det lite olika småbestyr och jag hinner äta min inhandlade frukost (yoghurt, müsli och juice) innan devops-mötet 09:30. Lite uppföljning och planering innan vi spenderar en lång stund att snacka skit om buildbot. Även om det är intressant att hålla sig up-to-date och i loopen känns det som jag har viktigare/bättre saker att göra än devops. Och de klarar sig utan mig. Ska involvera mig mindre i framtiden.
Innan nästa möte – det veckovisa statusmötet 10:30 – hinner vi med en snabb fika. Det är “hotellfrukost” på jobbet idag och det blir några lyxiga mackor och en croissant som andrafrukost. På mötet tittar cheferna på nivåerna ovanför vår lilla enhet förbi. De har förhandsinfo inför personalmötet på torsdag, om hur det går med den till synes eviga omorganisationen. Som alltid är vår enhet ganska kaxig. Vi är rebellerna bland byråkraterna, den fyrkantiga klossen i det runda hålet. Men också den enhet som fungerar bäst – av en anledning. Som alltid står vi upp emot dumheterna.
Så även nu och när storchefen pratar om mjukvaruutveckling i termer av tillverkning – vilket visar att man ingenting förstår – känner jag mig nödgad till att förklara ungefär detta. Varför och varför det betyder någonting. Egentligen en indirekt idiotförklaring. Men någonting alla i rummet utom de två cheferna från ovan förstår och håller med om. Som Sun Tzu lär så ska man ska välja sina strider, men ibland behöver sanningen sägas.
Efter mötet skulle jag egentligen tagit en lunchrunda med en kollega. Men hon har fått förhinder (något möte) och jag drar ut själv. Tur det, för idag vankas det fart som hon inte skulle hängt med i. Delvis planerat (inför halvmaran), delvis drivet av stämningen på statusmötet. 5k i 4:30-tempo. 22 minuter och 30 sekunder, prick. 13,3km/h. Wo-fucking-ho! Känns riktigt bra inför Berlin. Nu är det bara soffhäng och massor av pasta som saknas.
Pasta i form av en Gooh-låda blir lunch. Lite trist, men man överlever. Eftermiddagen spenderas som den lilla projektledare man delvis är. Koordinerar, delegerar, gör inte så mycket riktigt jobb. Men får bort en massa trams. Imorgon kommer det bli tid för riktigt arbete. Att koda.
Går hem lite tidigare, strax efter fem. Synkar ganska bra med Mica som fastnat i något sorts “busskaos” i Backlura. Någon har kastat sten på en buss, tydligen.