När någon kollega kommer förbi mitt kontor är det första de ser mina gullrankor. De allra flesta uttrycker någon sorts avundsjuka – själv sitter de ju allihopa ute i störigt kontorslandskap och vet ibland inte ens om att det fanns ett sånt här krypin.
“Åh, det är ju jättefint!” säger de och nickar mot grönskan (och fotoväggen)
Sedan, när de kommit in upptäcker de min vägg med utrivna sidor av annoterad galenskap uppsatt på baksidan av en bokhylla. Får vanligtvis nästintill den motsatta reaktionen och även om många inte säger något var det någon som undslapp sig:
“…och det var inte lika fint.”
Men vad vet väl de om konst?