Ju

Då var det dags igen.

Talmansrundor och regeringsbildning.

Förutsägbart?

Jag vet inte. Efter Löfvens besked i augusti var det förutsägbart att vi hamnade här, men frågan är vad som kommer ut av det?

Det intressanta tycker jag är Vänsterpartiet, deras roll och agerande, samt, så klart, Magdalena Andersson.

Har inte haft någon egentlig bild av vad hon är för figur. Nu har jag lyssnat dels på hennes installationstal och dels – av misstag – på pressträffen efter hon blev vald till socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande.

Installationstalet är i vanlig ordning högintressant när någon väljs till partiledare. Ett linjetal enligt en viss form där den nyvaldas riktning, ideologi ska presenteras. Vad blev det där?

Ingenting, skulle jag säga. Mellanmjölk. “Vända på varje sten” är någonting man tar med sig. Vilket inte säger så mycket. Eller allt? Att det egentligen inte är riktningen som är det centrala, utan hur väl värvet utförs, hur hårt och bra man jobbar? För det känns, i det stora hela, som att det mest handlade om att “jag är socialdemokrat, socialdemokrati är bra, socialdemokratin har vind i seglen nu”. Ingenting visionärt, drömmar och vilja.

Ta t ex det traditionsenliga kulturella avsnittet. Där hade hon valt en dikt. Svante Foersters “I detta land, kamrat”. Om att grå är den vackraste färgen. Som en gråsosse? En dikt som kanske inte var Göran Perssons lyriska signum, men som han “fått” av en talskrivare och sedan återanvänt. Och som Magdalena uppenbarligen förknippar med Göran då hon i talet sen undrar “Göran, visst är det vackert?”. Javisst, en annan del i ett installationstal är väl att nämna sina företrädare, men hur är det där med att stå på egna ben?

Enda riktigt nya och konkreta, riktningsmässigt, i talet är väl att hon vill ta tillbaka kontrollen inom skolan. Nej till vinster i välfärden! Vilket mer känns som en reaktion, ett svar på en sedan länge ställd fråga, än någonting visionärt, ett eget, fritt tänk.

Så till pressträffen efter hon valts. Som jag halkade in på av misstag när jag letade efter installationstalet, men som egentligen var mer intressant för mig som inte sett så mycket av henne. Där talade hon mycket kort om sina tre prioriteringar för att sedan svara på frågor. Hon talade fritt, utan ett talmanus. Det jag tyckte var intressant var hennes språk. För jag noterade att hon använde eller snarare missbrukade ett ord. Ett ord som jag själv ofta överanvänder.

Ju.

Det är ett intressant ord. Det är ett kort ord, ett av de kortaste vi har. Som sådant går det ofta obemärkt förbi då det dessutom i sig inte har någon egen mening utan endast fungerar i relation till någonting annat. Det har några olika funktioner och betydelser, men som jag och Magdalena oftast använder det handlar det om att betona riktigheten i vad man påstår. Att såhär ligger det ju till, det är ingenting att ens diskutera eller ifrågasätta. Ett litet, men anspråksfullt och därigenom faktiskt lite lömskt ord. Kanske inte en härskarteknik, men ibland närapå?

Kanske också ett ord som förkroppsligar den svenska socialdemokratin av idag? Inte minst regeringsbildningen? Jag har under de gångna dagarna också sett Stefan Löfvens pressträff efter att ha begärt sitt entledigande. När han då får frågor angående Vänsterpartiet och regeringsbildandet är han närmast raljant. Skrattar flera gånger. Nej, han har inte inväntat eller frågat hur (v) ställer sig till någonting. Varför skulle han göra det? Varför skulle han överhuvudtaget ha någon kontakt med dem, känns det som. För var ska de vända sig? Ingenting har förändrats, ju.

(V) har accepterat att stödja en (s)-ledd regering utan att få någonting för det och kommer så att forsätta. Ju. För var ska de annars vända sig? Kristersson och Åkesson?

Förvisso kan han ha rätt i det, även om man såklart kan motfråga sig var (s) ska vända sig annat än till (v), men det sätter också fingret på en annan fråga: är Vänsterpartiet meningslöst? Accepterar de vadsomhelst? Utan att kunna ha en egen röst, någonting att säga till om? Vad har de i sådana fall för existensberättigande?

Om så nu, vad talar för att detta isf skulle ändra sig efter det ordinarie valet?

Detta kan vara avgörande?

Den osannolika mördaren

Läste den förra våren, när Krister Petersson hade gått ut med att Palme-utredningen var nära ett avslut. Vad jag kan se har jag inte bloggat om den.

Nu iom tv-serien har jag plockat fram den igen och bläddrat lite, även om det är lika lockande att ge sig ut på nätet och det till synes botttenlösa material som finns. Både konkret utredningsmaterial i form av förhörsprotokoll osv och privatspanarnas ändlösa spekulationer.

Jag gillar Palmemordet. Eller… såklart fel, jag gillar Palmeutredningen. Gåtan. Som vi förmodligen aldrig kommer få något definitivt svar på. Och jag gillar den här boken. Hypotesen Skandiamannen.

För jag har väl kommit fram till samma slutsats som Thomas Petterson och Krister Petersson: 35 år efter mordet med den undermåliga utredningen och så många både vittnen och potentiella gärningsmän som nu är borta så går det inte komma runt Stig Engström. Han är, i dagens läge, inte den osannolika utan den sannolika…ste mördaren.

Han befann sig uppenbarligen på platsen. Han verkar ha gjort iakttagelser som bara gärningsmannen kunde ha gjort. Det verkar inte som att hans historia… historier stämmer med de andra vittnena som blev kvar på mordplatsen. Det verkar onekligen som det är han (med den karaktäristiska handlovsväskan osv) som vittnena uppe på Brunkebergsåsen sett.

Ungefär så.

Det märkliga är väl snarast… hade han verkligen motiv? Hade han verkligen medel vad gäller tillgång till vapen? Kanske? Det verkar dock betydligt tunnare, även om Thomas Pettersson gräver efter och iaf halvpekar på, antyder något. Att det fanns en möjlighet. Om än i vissa varianter verkar det rätt konspiratoriskt med CIA och Stay behind och allt vad det är. Skulle de på något sätt varit delaktiga i mordet på Sveriges statsminister? På riktigt? Ok, visst, i vissa kommunistiska bananrepubliker osv, men det västerländska och i praktiken allierade Sverige? Men visst, det är väl iaf en tanke… kanske inte ett USA-beordrat mord på en statsminister, men en väg till varför en ”instabil, korpulent grafiker” skulle kunna springa runt med en revolver i en handlovsväska?

Men Engström var alltså där, till skillnad från andra möjliga gärningsmän det spekuleras om.

Visst, den betydligt mindre kände Christer Andersson (även kallad ”GH”) passar betydligt bättre. Han hade motiv då han pga politiska beslut förmodligen förlorat stora aktiepengar (allt?) just den dagen. Han hatade Palme rent allmänt, hade några år tidigare skjutit sönder sin tv, ryktesvis pga Palme i tv. Han bodde vid Odenplan, bara 20 minuters gångväg från mordplatsen, rörde sig rent generellt i området. Hade sitt favoritfik och stammisställe mitt emot Dekorima. Han ägde den enda icke provskjutna S&W .357-revolvern (dessutom med rätt sorts ammunition); han svarade först aldrig på polisens förfrågningar och ljög senare uppenbarligen om att han sålt den till en för honom okänd knarklangare på Café Opera. Han ljög om sitt eventuella alibi (att han legat hemma, sjuk i influensa). Han stämde bra in på den gärningsmannaprofil som senare gjordes. Osv.

Men det finns inga bevis för att Andersson var i närheten av mordplatsen. Engström var bevisligen där. Hata slumpen?

Sen är det ju, trots allt, svårt att veta vad som faktiskt stämmer. Vittnena är ju, såklart, motstridiga, men även omständigheter och betydelsen av hårda fakta som Engströms beryktade utpasseringstid ifrågasätts ju. T ex av Leif GW Persson. Som avfärdar det hela med att Engström stämplade ut 23:19 (ingen sekundangivelse i stämpelklockan), dvs förmodligen typ 23:19:30, pratade enligt väktarna i porten ”ett par minuter” med dem och sen hade 59 meter (typ 40 sekunder med rask promenad) fram till mordplatsen. Vilket skulle innebära typ 23:21:40 i bästa fall. 10 sekunder efter mordet.

Men 23:19 skulle väl faktiskt kunna innebära inte bara 23:19:00 (hata slumpen?) på stämpelklockan utan faktiskt typ 23:18:00? Enligt förhör med stämpelklockansvarige på Skandia pratade ju han och Engström tre gånger dagen efter mordet och kom då fram till att utpasseringen var stämplad 23:20 men att klockan gick en minut före, dvs 23:19. Ok, men tydligen efter kontroll mot Fröken Ur. Vilket ju skulle kunna betyda upp till 2 minuter beroende på hur kontrollen gick till? Säg att stämpelklockan är ”x minuter och 59 sekunder” samtidigt som Fröken ur rapporterar ”x-1 minuter och 0 sekunder”? Det är en diff på 119 sekunder? Och Engström uppgav ju själv under samtalet med klockansvarige att han INTE pratat med väktarna, som alltså senare ”oberoende” av varandra uppgett i förhör att de pratat med Engström. Som alltså var pratglad och ofta stannade och småpratade så det var ingen stor grej att minnas?

Och hur är det egentligen med den EXAKTA mordtiden? Om jag förstår det rätt är det man har att första larmsamtalet av taxichauffören Hans Johansson på plats loggades 23:22:20? Det pratas om 23:21:30 plus minus 10 sekunder? Hur säker är man på det?

Nog borde väl Engström allt haft tid på sig?

Det finns hursomhelst ingen hejd på hur man kan gräva ner sig i detaljer även i de mest konkreta saker man har, t ex när Engström kom ut på Sveavägen. Det tar aldrig slut på hur djupt ner i kaninhålet man kan gräva sig. Men Engström är det ”bästa” som finns, konkret och iaf typ bevisligen på brottsplatsen. Man kommer inte runt honom som den mest sannolike mördaren. Som måste förklaras på något sätt som just nu, med de fakta vi har, inte riktigt går ihop. Även om det såklart inte behöver vara han ändå.

Jaha. Serien då?

Har bara sett halva än. Och jag gillar den, delvis. Till viss del är det spännande att se en dramatisering av det hela, till viss del motsvarar ju t ex inte Robert Gustafssons karaktär den bild jag fått av Stig Engström. En supersocial men missförstådd och misslyckad Elton John snarare än det där buttra mobboffret? Och var det verkligen sådär machograbbigt på polisen? Ständigt skumt med neddragna persienner och snutar som missbrukar tuggummi? Ok att Hans Holmér var inkompetent, men det där är ju mest en karikatyr?

Nike Free Run

189 gram i storlek 44,5 är godkänt.

Som referens är både mina Vivo Barefoot One och mina gamla Nike Free Run Flyknit 2018 (som håller på falla i bitar) strax över 200.

Adidas Superstar i läder 445.

Nike Flyknit Racing, ett oanvänt par (röda): 186. Ett använt par (turkosa): 183. 3 gram sula bortnött?

Vibram Fivefingers 181. (ja, använda…)

0,5 – 2,5 – 6,75

Ett himla meckel att resa ibland.

Spanska FCS kanske inte är riktigt lika jobbig som USA:s ESTA, men nästan. Aja baja om inte namnet i passet överensstämmer med namnet i formuläret och namnet i ditt DCC. Och allt i tre exemplar då vi är tre stycken.

På plussidan så kan man ju postnumret till lägenheten vi hyrt och sittplatserna i planet och… utantill. Och man hann ju upptäcka – bara timmar innan boarding – att ens DCC hade gått ut. Som tur är gick det att förnya på studs…

Orkansäsong

Hur ska man beskriva det här? Thomas Bernhard möter helvetet i en Mexikansk håla?

Liket av den mystiska och föraktade figuren Häxan flyter upp i en bevattningskanal i utkanten av en Mexikansk by. Fyra bybors historier vävs ihop om det som hänt.

Det är ett vindlande, smutsigt språk som ringlar sig fram över sidorna i en till synes ändlös mardröm. Det är fattigdom, våld, vidskepelse, machokultur och snusk i en svindlande tröstlöshet.

Språket liknar Bernhards i sina oändliga meningar som bara fortsätter och fortsätter. Mer direkt då det är mer av ett flöde än nivåer, men samtidigt utbrodering på utbrodering. Både omslutande och rasande. Som en torktumlare. I den narrativa ekonomins namn hade så mycket kunnat strykas ner, men å andra sidan är det också grejen: att det är någonting som känns bottenlöst. Som bara pågår. Konstant. Hos den ena värre än den andra, alltihop förbundet av den där skiten som det inte verkar finnas något slut av.

Spalta upp, stryk ner och förlora kärnan?

Men visst blir man på sätt och vis trött där mitt ute på floden? Less. Får en känsla av att… vad är det här? Räcker det inte nu?

Allvarligt talat: livet, hur fan gör man?

Köpte den här i våras eller vad det var. Läste en sida i butiken och blev nyfiken. Tror tillochmed att jag skrev något blogginlägg om att jag saknade att gå i affärer där jag nämnde bl a den.

Sen blev den liggande. Man har ju så mycket som bara ligger och den initiala nyfikenheten förbyttes snabbt i en känsla av ”men jaha, det här är ju lite Bullens brevfilmer?”. Folk som ställer frågor om kärlek, ångest, tröst osv och så Bob Hansson som svarar… någonting egentligen inte så märkvärdigt.

Ganska… menlös? Meningslös?

Satte mig nu, en söndag, framför bokhyllan och tänkte rensa lite. Det behövs, den svämmar över.

Sååå…. Bob Hansson? Tar upp den igen, läser ett par sidor. Han är ju lite rolig och lite sådär sunt förnuft-klok på samma gång i sitt hobby-psykologiserande. Man får sig väl någon liten tankeställare – som dock ändå inte leder någonstans?

Does it spark joy? skulle Marie Kondo frågat. Undrar vad Bob Hansson svarat?

Är förresten skitsnygg utan sitt omslag. Pärmar av grå kartong, grovt klippta, och till det en rygg typ av enkel vit tejp. Anspråkslös?

Kommunismen och terrorn

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Citatet är Maos, från en essä 1927. Men det skulle också kunna vara en sammanfattning av Trotskijs bok Kommunismen och terrorn.

Hursomhelst.

I början av förra århundradet delade sig kommunismen-socialismen-whatever you like to call it i två huvudfåror. Dels den revolutionära, mer hårdföra kommunismen och dels den reformistiska socialdemokratiska. De hade väl ungefär samma mål, samma utopiska tanke, men vägen dit tänkte de annorlunda om.

Den kanske främste reformisten var Karl Kautsky. Marxs och Engels lärjunge som tog Das Kapital i mål med den fjärde delen om mervärdet. Kautsky hade… åsikter om revolutionen (statskuppen?) i Ryssland och utvecklingen där. Det blev polemik med Lenin och Trotskij i skrifter och böcker. Man skulle kunna säga att de inte var bästa vänner. Lenin hade tidigare svarat Kautsky med en skrift och 1921 var det Trotskijs tur att bemöta Kautskys ”Kommunismen och terrorn” från året innan. Sarkastiskt med samma titel, men med undertiteln ”Anti-Kautsky”.

Och Trotskij lägger ut texten. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg, helt enkelt. Ändamålen helgar medlen. Klasskampen – revolutionen måste stå över demokratin, som inte är mycket värd alls. Ingenting faktiskt. En borgerlig villfarelse, en farlig väg. Proletariatets diktatur måste vara just detta: diktatur. Syftar man till någonting annat än palatsrevolutioner – dvs riktiga systemskiften – kommer det göra ont. Men man kan ju inte hålla ett barn ansvarigt för den smärta och vedermödor dess födelse förorsakat dess moder? Den röda terrorn i form av politiska mord, utrensningar och dylikt, sätta skräck i och tysta motståndare – den är nödvändig. Revolutionen (som ju Trotskij menade skulle vara permanent) måste stå över allt annat, vad det nu månde vara i form av demokrati och olika friheter.

Osv.

Det är lite märkligt att läsa Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler. Att faktiskt gå till källan. Låta dem uttrycka sig själva istället för att få det uttolkat, omformulerat. Umgås med dem, direkt.

På sätt och vis kan man väl förstå Trotskij. Eller Lenin. Eller Hitler (tillochmed!). I deras kontext. Om man verkligen försöker. Det var en annan tid. Demokrati och olika friheter var inte någonting självklart utan alldeles nytt. Europas historia, som vi känner den, de senaste 100 åren, var ännu inte skriven. Att argumentera som de gör var väl i sammanhanget de befann sig i var väl – antar jag – inte helt otänkbart? Sådana angrepp som Trotskij eller Hitler gör t ex på parlamentarismen eller whatever, de är ju helt bisarra att tänka sig på typ DN Debatt. Idag. Men inte då?

Men ändå lever ju tankegodset kvar. Det är fortfarande rumsrent. I vissa kretsar. Mitt ex av Kommunismen och terrorn är en nyutgåva från sjuttiotalet med ett då nyskrivet förord som inte alls tar avstånd (annat än kapitel 7 och 8 om dåtidens sovjetpolitik och arbetets organisation) utan snarare propsar på att det här är något att inspireras av. Brezjnev? Pffft! Palme? Pffft! Inget mer än samtidens Kautsky!

Vänsterpartiet hade för mindre än tio år sedan en partiledare som uttryckte att klasskampen iaf ibland måste få stå över demokratin och bara efter påtryckningar slutade kalla sig kommunist (men att han ändå var leninist? Jag minns inte). Har eller iaf har haft bekanta som motsatt sig Lenin på listor över historiska bad guys utan istället kallat sig leninister och trotskijister. Som att Lenin och Trotskij var bra killar och allt skulle blivit så bra om bara inte stora stygga Stalin hade kommit och varit dum…

För mig är den här boken något av kommunismens ”smoking gun”. Javisst, syftet är säkert hedervärt, men revolutionen är… ingen middagsbjudning. Den är någonting fruktansvärt.

Eureka

Ibland fattar jag inte var A får allt ifrån. Som i morse när hon gick på toaletten efter mig. Nu på eftermiddagen städade jag undan någon serietidning hon lämnat efter sig…

Utvecklingssamtal

Första utvecklingssamtalet. Digitalt såklart. Med barn.

A ritade av mig under mötet.

Läraren berättade att hon hade tappat rösten under högläsningen förra veckan. Det gick bara inte att fortsätta. Då hade A frågat om inte hon kunde få läsa istället? Och det fick hon, så hon hade suttit framme i frökens kateder och läst för hela klassen, med inlevelse och allt.