Category: Stockholm

PLU-koder och kunder. Okej.

Såg den här på Hedengrens nu i början av november. Fick mig att tänka på min personlige kassör P, som ju fyller år i november. Vi är årsbarn, men jag mindes inte exakt vilken dag han fyller (den femte, tydligen).

Blev iaf tvungen att impulsköpa. Som present. Vem köper en födelsedagspresent till sin Ica-kassör? Jag, tydligen.

Han blev glad. Rörd.

Kort sagt om Anne Carson

Ett himla ståhej om Anne Carson. Alla har läst eller håller på läsa henne. Så bäst och visst katten borde hon ha nobelpriset i litteratur? Så smart, så bildad, så finurlig och rolig. Fingrat på en del i bokhandlarna, men inget har lockat. Ny-klassisist som hon är? Professor i klassisk grekisk litteratur och allt vad det är. Nåväl. Femtiotalet små betraktelser i ett enda stycke om ditt och datt, som alla börjar med överskriften “Kort sagt om (…)”. Jaha. Vad fan är det frågan om? Ord. Jag fattar… Inte. Ett. Skit. Det är bokstavligen bara ord på ett papper. Vad handlar det om? Vad vill hon förmedla? Vad betyder det ens? Är hon allvarlig? Ironisk? Vad? Jag är färdig. Om man nu efter Munro och Glück de senaste tio ska ge nobelpriset till en nordamerikansk kvinna, ge det inte till Carson. Ge det till… Lydia Davis? Vem som helst faktiskt, bara inte Anne Carson.

Det här slog inte alls an samma strängar hos mig.

Faktiskt inte alls.

Sen reflekterade jag att detta är tidigare. 1995.

Svart som silver och Annabel Lee är hans två senaste. 2008 och 2014.

Även om jag tycker de två liknar varandra har jag förstått att han ständigt utvecklats och förändrats under åren.

Såg en intervju med Kobra-Kristofer. Gjord precis efter den så kallade trilogin, där bl a Det förlorade ordet ingår. De pratar om den och att han nu är klar med den.

Kobra-Kristofer: När du nästa gång producerar någonting, kommer det vara annorlunda då?

Bruno K: Ja, det kommer det vara.

Kobra-Kristofer: …vet du hur?

Bruno K: Det kommer bli mycket, mycket bättre.

…

Jag frös (deklamerad av Bruno K himself nedan) är från Det förlorade ordet.

Bruno K. Rockpoeten? Ja, kanske. På något sätt känns det som att det handlar om mer än hans poserande på scenen. Rockstjärne-manéren. Versraderna är som gitarriff. Korta, lakoniska. Utan skiljetecken, men likväl en sorts semikolon mellan raderna. En sorts inbyggda konstpauser. Bara halvt självständiga. Så kommer en till, halvt förväntat, och bygger på. Utvecklar. Som gitarriff. Ett par tre enkla, distade noter. Paus. Några noter till. Kanske samma som innan, kanske en snarlik variant. Paus. Ju längre paus, desto tyngre sound. Ytterligare några noter innan en paus till och så någonting kort som knyter ihop med nästa varv. Enkelt men… tungt.

Aldrig man byggde en tron åt mig ville att jag skulle sitta där ta emot gåvor och lyssna till hyllningar men först skulle bevisas att jag var jag och ingen annan eftersom jag var svår att hitta drog sökandet ut på tiden <… 8-10 verser med olika människor som kliver fram och påstår att de sett honom, känt honom hela livet, vet var han håller hus, de vet minsann vem han är, men alla har de motstridiga bilder och historier …> ni har missförstått allt sa en tonårsflicka han har bara skrivit en enda dikt och den handlar om förlorad kärlek jag vet var han är jag vet vem ni söker han var det enda som fångade min blick en dag när jag såg ut över det här stela livlösa landskapet han var den där grenen som fortfarande vajade där den försvunna fågeln suttit och ni kan fortsätta ni kan fortsätta att bygga er tron han kommer aldrig att sitta där aldrig

Bruno K. Öijer.

Svartklädd, poserande estradpoet med omöjligt hår, chosigt “svår”?

Min ingång blev en liten enkel, oskuldsfull dikt jag såg någonstans. Om en liten skolpojke (skoltjej). Ett simpelt stycke kortprosa med en twist?

Läste för A. Hon gillade.

Fantasin

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

Så enkelt, men så svårt?