Posted on

Algorithms to Live By

Impulsköp, typ förra året eller så?

Såg i någon hylla, inte data-hyllan iaf, men jag undrar var… Tycker inte data/programmeringslitteratur är så intressant. Ger mig ingenting, känns det som. Har väl stagnerat?

Det här är iaf en bok om algoritmer som inte bara riktar sig till folk som inte är programmerare. Om algoritmer och/i världen. Egentligen intressant vinkel, men när jag nu efter en evighet fick tummen ur känns det som… jag har inte tid med det här?

Har man som invigd lite koll går det lite för långsamt. Välskrivet och förmodligen intressant för någon mindre insatt, men när man hela tiden vet på vilket fiffigt sätt någonting kan lösas eller förklaras, vad som kommer om några sidor blir det lite segt.

Orkade typ 50-60 sidor i mitten…

…

Förresten… vilken känd sorteringsalgoritm är det som lurar på framsidan?

Posted on

Data Structures & Their Algorithms

Gammal bok från universitetet. Gammal som i tryckt 1991. 30 år.

Fast lika aktuell. Teoretisk datavetenskap. Det är ju sanningar som i princip aldrig blir gamla.

Förvisso kommer det ibland (men väldigt, väldigt sällan) nya rön, som förvisso inte kullkastar den gamla kunskapen – den är bevisad och oomkullrunkelig, men något som t ex visar på ett bättre sätt att göra någonting. Om det nu inte är bevisat att det inte går göras bättre…

Hursomhelst.

Vad i helvete står det? Vad är det här för hemsk notation? Hur svårt kan man göra något som inte är så svårt, egentligen? Liksom… en heap?

Vips är man redo att ändå kasta. Kanske finns en anledning till att den tydligen aldrig fick någon ytterligare upplaga, efter den första?

Men så råkar man slå upp en annan sida, läser löptexten. Åh, just ja, det här är ju intressant. Och det är rätt bra skrivet. Läser ett kapitel.

Ja, det är hemsk pseudokod – syntax. Men den får nog stanna ändå.

Posted on

Kata

(Finns – eventuellt – en poäng i slutet även för den som inte är så värst intresserad av hur man kan sortera grejer…)

Häromveckan fick jag för mig att implementera en sorteringsalgoritm från scratch, lite som en övning, dvs en liten kodsnutt som ordnar en sekvens av saker så de hamnar minst till störst.

Att göra någonting sånt är egentligen meningslöst. Det finns super-optimerade sorteringsfunktioner redo att använda i vartenda programspråk. Att implementera själv är oftast, om man inte har något speciellt problem, bara slöseri med tid.

Jag testade iaf att slänga ihop en s k quicksort. Och det gick ju alldeles utmärkt. Ett par, tre minuter och det funkade på första försöket. Oj. Att jag minns vad quicksort var ens, utan att kolla upp den eller någonting.

(Quicksort: välj ett element – ett pivotelement – från sekvensen, lägg allt som är mindre i en hög och sortera den enligt quicksort, lägg allt som är större i en hög och sortera den enligt quicksort. Resultatet är den mindre högen följt av allt som är pivotelementet eller lika följt av den större högen.)

Så jag testade att göra om det, men öh… mergesort. Jamen det minns jag ju också. Och det var också lätt. Två, tre minuter, funkade på första. Oj. Jaha. Lite förvånad.

(Mergesort: dela upp sekvensen i två högar, spelar inte så stor roll hur. Högarna kör du mergesort på. Sen tittar du om och om igen på det minsta elementet i båda högarna och plockar det minsta av de två till din resultatsekvens. Tar en hög slut innan den andra, lägg på det som är kvar till resultatet. Klart!)

Quicksort och mergesort är två väldigt bra – effektiva – sätt att sortera på (och sortera är ju någonting fundamentalt för datorer). Industristandard sen datorernas barndom. Men kanske inte den första sorteringsalgoritm man brukar få implementera som student, även om man inte ska överdriva svårighetsgraden. Förmodligen har det att göra med att de är rekursiva – dvs använder anrop till sig själva i sin definition.

Men lite nyfiken blev jag. Så jag gav mig på nybörjarnas sorteringsalgoritm. Den som alla får testa att implementera det första de gör, för att den är så enkel. Bubblesort. Den är dock väldigt ineffektiv och duger egentligen inte till så mycket annat än just nybörjarövning.

Bubblesort var… kanske inte svår, men tog ett tag att få rätt. Märkligt. Varför är quicksort och mergesort pissenkla att implemtera om bubblesort, som ska vara pissenkel, ger mig bryderier?

(Bubblesort: gå igenom sekvensen element för element, jämför med grannen och byt plats vid behov. Upprepa tills du gått igenom hela sekvensen utan att göra något byte.)

Jaha. Fått blodad tand – och bryderier – så jag implementerade en selection sort (egentligen värdelös i praktiken) och insertion sort (som är effektiv för kortare sekvenser). Också knepigare att få till än quicksort och mergesort.

(Selectionsort: leta upp minsta elementet i sekvensen, lägg till som största elementet i din resultatsekvens. Upprepa tills du inte har något kvar att sortera.)

(Insertionsort: plocka ut nästa element i din insekvens och stoppa in det på rätt plats i en resultatsekvens som till slut innehåller alla element.)

Funderade mer varför jag upplevde de icke-rekursiva bubblesort, selectionsort och insertionsort som knepigare. Skrev ett par nya varianter där jag gjorde insertionsort eller om det var selectionsort rekursiv, dvs använde anrop till sig själv i definitionen. Gjorde om de versionerna till iterativa igen, på andra sätt.

Skrev väl 10 olika sorteringsalgoritmer på en timme. Funderade en hel del. Lärde mig en del, trots att ingenting egentligen var någonting nytt.

Jaha.

Programmerare gör såhär ibland. Tränar ibland på egentligen simpla saker. Går tillbaka till början. Varför – på riktigt! – blir det si om man gör så? Utmanar sig själv att lösa ett problem på ett annat sätt. Och ett till. Ett till. Ett till. Ett till. Ett till. Tills man inte kan lösa det på något nytt sätt. osv osv

Det kallas för kodkatas.

Kommer från det japanska ordet för form: “kata”.  Norm. Sätt att göra saker.

Inom olika kampsporter har man ju ofta en massa kända katas – sekvenser av slag och sparkar, blockeringar, kast av tänkta motståndare. För att gradera till olika bälten krävs det ofta att man kan utföra vissa förutbestämda katas på ett tillfredsställande sätt.

Programmeringen har hämtat ordet från kampsporten.

Undrar om man håller på såhär inom andra konstformer, hantverk?

En författare eller journalist, som skriver människospråk exempelvis… utmanar de sig någonsin att skriva en kort nyhetsnotis om någonting? För att sedan skriva om samma sak som en krönika? Ett rent referat? Som om Björn Ranelid hade skrivit det? Som en tweet? Utan bokstaven e? Som en haiku eller fri vers? Som någonting som skulle funka i tv?

Posted on

Julbild

För veckans show-n-tell ska man inte ta med sig någonting som börjar på en viss bokstav, utan ett ”julfoto”.

A ville bestämt ha en bild på Nötknäpparen och Råttkungen (det ovan – precis det skulle det vara), men var mer hemlighetsfull ang vad hon skulle säga om det till klassen. Undrar om de andra har koll på Nötknäpparen?

Posted on

De lönsamma

Vinster i välfärden.

Det är tydligen någonting dåligt, enligt många.

Feta rovkapitalister sliter med hånskratt vällingflaskorna ur de arma förskolebarnens händer. Ack, dessa försvarslösa lindebarn! Sen säljer de dem på svarta börsen och slussar enorma mängder skattekapital via ogenomträngliga konglomerat av skumma skalbolag vidare till oligarkbanker på Guernsey. Ibland även till Jersey. Där sitter de iaf i överdådiga marmorpalats, uppassade av harem av lyxprostituerade som har fullt sjå att hinna fylla på de hinkar av rysk kaviar som kapitalistsvinen vräker i sig när de inte är upptagna med att vaska den finaste årgångschampagnen i sina guldtoaletter. osv osv. Allt finansierat av dina skattepengar. Som alltså inte går till skolan, där eleverna istället får undervisa sig själva då ju alla pengar gått till enorma privatjets istället, som dollarmiljardärerna utan minsta tanke på klimatet flyger kors och tvärs mellan sina jakter på utrotningshotade djur i Afrika och privata kändiskonserter i Qatar, i den senaste av raden skyskrapor – byggda av slavar från Bangladesh. osv osv.

Okej, jag ska ge mig. Men det känns, möjligvis lite tillspetsat (?), som nivån på skoldebatten.

Folk – vissa iaf – är arga för att deras skattepengar tydligen inte går till skolverksamhet utan istället till kapitalisternas vinst.

Själv har jag lite svårt att öh… köpa det argumentet.

Det verkar som att man fastnat i ett känsloargument som nästan gränsar till den långa harangen ovan. Någonting som verkar bottna i avundsjuka och en oförmåga att förstå kapitalismen. Hur den funkar. Eller är man bara (krypto-)kommunist?

När det finns ett incitament – ja… jag menar vinst! – och konkurrens, anstränger man sig hårdare och uträttar mer för mindre. Det är inget nollsummespel och ingen planekonomisk logik där den som överträffat förväntningarna bara får en nedskuren budget som tack till nästa femårsplan – man har ju bara visat att man inte behövde de resurser man fick den här gången.

För, vad det verkar, handlar det inte så mycket om att effekten, resultatet, av det hela är dåligt. Ibland verkar någon faktiskt försöka flytta blicken/tanken från kapitalisternas marmorpalats till de stackars eleverna utan lärare. Att hatobjektet nummer ett – Internationella Engelska Skolan – minsann har lägre andel lärare med svensk lärarbehörighet. Vilket då bemöts med att de har utländska utbildningar, eller möjligtvis möjligtvis att IES har en sådan kultur och så duktiga elever att det inte är helt nödvändigt.

Hursomhelst blir det inte så mycket av varken eventuell brist på behöriga lärare eller påstådd betygsinflation. Ska man verkligen peta i det där, elever och föräldrar verkar ju faktiskt nöjda? Så man återgår till att hata det faktum (?) att… att… alla dessa miljardärsyachter, de har ju vi betalat! Och de pengarna måste ju ha tagits någonstans ifrån! Det säger sig ju självt!?

Nej till vinster i välfärden!?!? Säger sig självt?

Jag har inga som helst problem med vinster. Att mina pengar skulle gå till någon rik gubbe någonstans. Som, vad jag anbelangar, gott kan sitta och sleva i sig kaviar från morgon till kväll. Good for him. (ja, det engelska uttrycket som ju tvärtemot den vanliga svenska översättningen a la “bra för honom” inte alls handlar om missunnsamhet…)

Ja, OM gubben kan leverera någonting bättre eller iaf lika bra som jag tidigare fått för de pengar jag betalat.

Så… om man inte förstår någonting, eller håller med… vad gör man? Man läser på. Man försöker förstå. Lyssnar – ärligt – på de med andra åsikter.

Nu är det väl inte så att jag ser något direkt egenvärde i “vinster i välfärden”. Förstår bara inte riktigt vad folk är så upprörda för. Ett känslomässigt argument baserat på… avundsjuka? Om nu vinster i välfärden är någonting dåligt kan det väl inte bara vara typ därför?

Eller?

Någon som verkat kommit lite längre i sin argumentation än valfri partiledare är Marcus Larsson (och tankesmedjan Balans). Utbränd lärare. Uppenbarligen motståndare till det här med vinster i skolan. Tidigare lokalpolitiker för Miljöpartiet. Offentlig polemik med Barbara Bergström et al på debattsidorna. Skrivit ett par, tre böcker i ämnet som verkar så polulära att alla exemplar är ständigt utlånade och reserverade på biblioteken. Bra bra.

Så vad säger han då?

Egentligen säger han väl att vinster i skolan inte är det egentliga problemet. Formulerar det ungefär att det “varken är det enda eller största problemet”.

Grundproblemet är ju istället – surprise! – New Public Management. Detta synsätt som sedan början av 1990-talet gällt i det offentliga Sverige. Att offentliga organisationer ska göras ständigt effektivare mha metoder från det privata: mätbarhet och konkurrens.

Det känns faktiskt svårt att skylla på t ex Internationella Engelska Skolan, när det offentliga – politiken – agerar som de gör. Visst, de är del i spelet och del av problemet, men…

När politiken, fullt medveten om att de kommunala skolorna har ett större (och kostsammare, mer osäkert/riskfyllt) ansvar ändå bestämmer att friskolorna ska ha samma peng per elev (ja, i början var det ju 85%, men…) är det friskolornas fel?

När politiken, trots att de vet att det blir svårare och sämre för deras egna kommunala skolor, jobbar aktivt för att diverse friskolor ska etablera sig i deras kommun… är det friskolornas fel?

När politiken ger friskolorna miljonbidrag och bygghjälp som inte de kommunala skolorna får… är det friskolornas fel?

När politiken tillåter friskolor att etablera sig med vilkor som gör det relativt lätt för dem att eventuellt lägga ner skolan samtidigt som det blir omöjligt för kommunen att isf överta den och därmed ger friskolan en hållhake… är det friskolornas fel?

osv

Spelplanen är inte rättvis, utan riggad. Av politikerna. Som nu skyller på friskolorna?

En del av vad Marcus skriver om kände jag ju – egentligen – till. Typ att när en ny icke-kommunal skola etableras i en kommun utarmas såklart i någon mån elevunderlaget och gör det kämpigare ekonomiskt, vilket kommer kräva mer pengar per elev till den kommunala skolan och då också till den nya icke-kommunala eftersom alla skolor ska ha samma skolpeng. Även om den icke-kommunala skolan inte har det kämpigt – snarare tvärt om.

Även om friskolorna såklart tar emot allt sånt här med öppna armar – de har väl säkerligen varit de som lobbat om det… kan man egentligen skylla på dem att politikerna är syltryggar och/eller korrupta?

Så långt problem som kommer av friskolor/icke-kommunala skolor och (negativa) effekter av att ha aktörer utanför det offentligas kontroll. Om man fortfarande funderar på just det här med vinst är det ju dock inte problem som har med just aktiebolagsformen och därmed vinstintresse att göra. Problemet är ju detsamma med skolor som drivs av stiftelser, personal- eller föräldrakooperativ eller i andra ideella former. Låt vara att aktiebolag har större incitament att expandera och alltså skapa sådana här problem?

Men givet NPM och konkurrens, kundifiering av skolan finns det ju en massa andra problem som fortfarande skulle finnas där även om det bara vore tillåtet med skolor i offentlig regi – men skolval och NPM.

Betygsinflation, t ex. Eller vikten av att bygga och försvara den enskilda skolans varumärke – och den arbetsmiljö och tystnadskultur sånt göder. Eller segregationen som följer. Eller… kanske det värsta av allt? Förpappringen. Att, när allt ska mätas och dokumenteras i det eviga kvalitets- och effektiviseringsarbetet blir skolan en plats av checklistestyrda robotar som spenderar en stor del av sin tid med att… dokumentera. Att man inte tar till vara på sina duktiga, välutbildade och framförallt omdömesgilla anställda?

Sååå….

Vinstintresse är inte det enda problemet i skolan. Och inte heller det största problemet. Ändå är det det det de pratar om, politikerna.

Hm.

Socialdemokraterna förbjöd vinster i välfärden på sin kongress, nu i november.

Det var ju vad som trumpetades ut. “Vi har beslutat om att vi vill förbjuda vinster i välfärden. Vi vill ta tillbaka kontrollen!”. Utan så mycket mer förklaring eller egentlig analys. Varesig av sossarna själv. Eller media. I den mån media analyserade sossarnas vinstförbud handlade det väl om vad det skulle betyda för maktbalansen och förhållandet till Centerpartiet. Det är iaf vad jag minns och jag följer ju iaf DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och SVT, typ…

Men vad är retorik, och vad handlar det EGENTLIGEN om?

Här är hur (s) själva kommunicerar inför sin kongress, partistyrelsens förslag angående välfärd:

https://www.socialdemokraterna.se/nyheter/nyheter/2021-09-21-valfard-partistyrelsens-forslag-infor-kongressen

Jag antar att det här vänder sig till folk som i någon mån är politiknördar. Eller varför söker man sig annars in och ganska djupt ner på deras hemsida? Hursomhelst ser jag väldigt mycket plattityder typ det här ska vara i världsklass, det där ska bli bättre, alla ska ha möjlighet att växa. Sånt som alla väl kan instämma i och ingen ifrågasätta som ambition.

Men sen tydligt: nej till vinster. Och en del annat, som inte bara är plattityder och mer konkret typ stopp för utförsäljning av akutsjukhus. Men okej…

Rätt mycket retorik ändå? Vad händer om man nördar ner sig ytterligare en nivå, till de faktiska handlingarna till kongressen? Inte bara de klatschiga sammanfattningarna? De är på 1000+ sidor styck, sex stycken till antalet. Läser man den fjärde luntan, den om välfärden innehåller den ju…

https://www.socialdemokraterna.se/download/18.58f114e917c0725de62110e/1632321646758/D_Vi%20bygger%20landet%20tryggt_2021.pdf

Läs själva vad de skriver. Kanske inte alla 1001 sidorna, det räcker gott med de typ åtta första. För mig känns det här som… lite dynamit?

Är NPM med detta… dött?

Det känns som att sossarna läst Marcus Larsson. Och lite Jonna Bornemark? Eller ja jo, det har de ju säkert, får man anta, men deras problemformulering och analys är ju kanske inte unik, så… jag menar att de är på samma sida i diskursen.

Jag babblar.

Som vanligt?

Kanske dags att runda av.

Läs Marcus Larsson.

Och läs vad sossarna skriver och menar, när man skalat bort den värsta plakatretoriken.

Posted on

Stad, land och makt

Halv nio får jag besked om att läkarbesöket är inställt.

Även läkare kan bli sjuka, tydligen.

Jag skulle följt A till hennes årliga hörselkontroll på Huddinge sjukhus. Äsch! Det känns surt. A blir besviken, hon hade ju sett fram emot en halv “pappadag”. Jag är också besviken, av samma anledning. Men jag är bättre på att hantera det, haha.

Ja ja. Det blir ingen vab – som man ju kan ta för att följa sitt barn till läkarbesök. Istället, för att mildra besvikelsen lite, kör vi en andrafrukost på ett av kaféerna på torget. Och så till skolan, trots att vi frånvaroanmält. Ja ja. Vi sparar dagen till senare.

Huddinge sjukhus.

Huddinge. Det är jättelångt bort. Helt bisarrt egentligen. Det tar oss 25 minuter med tvärbanan och pendeltåg (pendeltåg!). Inklusive byte. Men sen tillkommer rulltrappan upp upp upp till Södertörns högskola och promenaden genom sjukhusområdet osv. Man behöver ju kanske 45 minuter. Jovisst, det är femminuterstrafik osv, men ändå. Om besöket är 10:40 kändes det inte som någon vits att lämna på skolan 08:00. Och då besöket kan ta 1,5-2 timmar och sen ska man luncha någonstans och… ja, det är ingen vits att lämna på fritids (skolan har hunnit sluta) vid 14. För strax därefter kommer ju ändå morfar och hämtar…

Bla bla bla.

Poängen är att det är bekvämt att bo i Stockholm. Inne i stan dvs. Allt finns – normalt sett – inom typ 10 minuter. Dessutom är ju vi som bor här medelklassiga kontorsråttor och hemmajobbare med flexibla tider (ja, i princip är det ju så). Det här med vab eller inte, eller hur man löser det, det är inte direkt något jätteproblem även om man kan gnälla om “livspusslet”.

Hursomhelst såg jag första intervjun med vår nya finansminister i Aktuellt häromdagen.

Han är 50 år, vit, och bor i Solna.

Jag vet. Det är kanske lite off, men enligt Google Maps skulle han ändå kunna cykla till finansdepartementet på Jakobsgatan på 28 minuter. Det tror jag inte han gör, jag tror han tar betald taxi eller mer troligt säpobil. Vilket enligt Google Maps tar 13 minuter.

TV-ankarets första fråga var om det skulle gå att regera på oppositionens budget. Finansministern gick direkt i clinch och spenderade ett antal minuter med att tjafsa och slå fast att det här med sänkt bensinskatt för 50 öre litern – ja, hur (om!) det skulle gå till, det var högst oklart. Det fanns ju redan någon utredning som pågick och innan den var färdig så… och det ena och det andra. Men visst, det var väl ungefär rimligt att de skulle överväga att göra som Sverigedemokraterna ville och sänka skatten med 50 öre. Kanske. Fast hur skulle det bli med klimatmålen då?

Jag tror det här säger ganska mycket.

Av regeringens 23 statsråd bor åtta i Stockholms stad (ja, alltså Södermalm, Östermalm, Vasastan, Södermalm igen, Enskede, Norrmalm osv). Promenera till riksdagen eller sitt lilla departementskansli? Kan inte alla det? Annars kan man väl ta tunnelbanan?

Ytterligare sju bor i Stockholms län. Fyra bor t ex i statsministerns Nacka (varav två av de tre s k “norrbottningarna”).

En stackare med utländsk bakgrund (!) bor utanför Stockholms län, i Knivsta, med nästan en timme till jobbet. Om han skulle ta pendeltåget, vilket jag inte tror han gör. Han är iaf ung, bara 43 år, så om några år kanske han också har råd att flytta in till stan?

Övriga sju bor inte i Stockholmsregionen. Iaf hälften av dem bor väl dock i vad man skulle kunna kalla någon form av “större” stad, typ centralt i Lund, Kalmar, Växjö. Tre bor i mindre samhällen: Borlänge, Hallsberg och Haparanda. Det är civilministern som bor i Haparanda. Ni vet, statsrådet med ansvar för det här med kommuner och regioner och sånt trams man håller på med utanför Stockholm. Det är väl passande? Undrar vad hon kommer åstadkomma på 9 månader? Nytt statsråd, definitivt yngst med sina 33 år och förmodligen inte alls med i den inre kärnan av 55-åringar… och sen måste hon dessutom också åka hem till Långtbortsomfan också, istället för nätverka med de andra här i stan?

Endast ett statsråd bor på vad jag skulle kalla landsbygden. På riktigt. Landsbygdsministern bor faktiskt utanför Åre. En timme och tjugo minuter med bil till Östersund. Att det fortfarande finns sådana människor… otroligt.

Jag – som förvisso inte själv har koll – undrar lite om det här gänget har koll på vad som händer i Sverige. Ni vet… utanför tullarna?

Visst, som statsråd kan och bör man ju åka runt i landet. Göra små studiebesök ibland. Snabbt in och ut en timme på ett äldreboende någonstans långt bort dit ens delegation åkt över dagen (ja, man kanske inte behöver vara där HELA dagen, men…). Så man inte tappar markkontakten.

Men när det kommer till kritan…? när det handlar om sånt som t ex bensinskatten? Sånt som jag inbillar mig betyder någonting för folk utanför tullarna… brinner man då för de frågorna? Eller blir det akademiskt? När det stöts och blöts på departementen i Stockholms innerstad? Fulla med andra medelklassmänniskor från… Stockholm?

Inser man inte ens att – om man gör någonting sånt till en stridsfråga som man tänker slåss mot med näbbar och klor – att det kan uppfattas som att man aktivt motarbetar… resten av Sverige? Okej, man måste kanske tjafsa för att man vill ge sken av att det spelar roll vem som lagt budgeten (åh nej… SVERIGEDEMOKRATERNA!?!?!!?), men tjafsar man om det här… hur ser det då ut?

Damned if you do, damned if you don’t?

Såg i Stockholmstidningen DN idag att Stockholms handelskammare gjort en utredning som visade att stora grupper människor med samhällskritiska yrken (typ brandmän, undersköterskor, barnskötare, poliser) inte längre har råd att bo i Stockholms stad. Många inte heller i Stockholms län. Visst, många av Stockholmssjukhusen, exempelvis, hyr tydligen ut möblerade rum a 13-14 kvadrat till sina sjuksköterskor för att de ska kunna bo här, men räknas det… egentligen? Låter ju som en form av tjänstehjon? Bopriserna här är för höga för någon med en “vanlig” lön, konstaterar Handelskammaren, som verkar se det som ett problem. För jo, även en medelklassråtta i Stockholm behöver väl t ex någon som kan ta hand om deras barn eller någon som kan torka dem i rumpan när de bli gamla? Så därmed är det ett problem?

Om regeringen tycker att det här är ett problem vet jag inte. Det borde iaf inte vara någonting nytt… men ett problem som är svårt att ta tag i utan att stöta sig med medelklassväljarna?

Jo jo.

Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning från nu i november samlar vänsterblocket V+S+MP bara 42 procent av väljarna (9+29+4).

Högerblocket SD+KD+M+L samlar ungefär hälften, 50 procent (19+5+23+3).

Den breda mitten, dvs Centerpartiet, samlar 8 procent. Många verkar räkna dem till de rödgröna, fast med så mycket tjafs och framsläppande av högerblockets budgetar (sic: plural) känns det svårt att räkna dit dem. Det verkar ju inte som att de vill ha någonting med varandra att göra. Om de får välja…

Avrundningsfel i siffrorna, ja, men vem bryr sig i det här sammanhanget? Tre partier som hänger på fyraprocentsspärren eller är parkerade under. Mycket kan såklart hända, men nog verkar det som en rejäl uppförsbacke för regeringen och vänsterblocket? Om högerblocket – i princip – bara försvarar sina siffror har vi ett maktskifte om nio månader?

Med nio månader till valet… är det då läge för regeringen att ta strid mot landsbygden? Mot det “vanligt folk” som man tappat till Sverigedemokraterna och andra? Okej att man förmodligen har 08-skygglapparna på, men vad tror man, spelteoretiskt, att man har att vinna?

Eller är sossarna bara ute efter att göra vad de tycker är “the right thing” (50 öre till klimatet är viktigare än 50 öre till landsbygden)? …och bryr sig inte alls hur det slår i väljarströmmar och vad det betyder för att behålla makten?

Det skulle vara första gången?

Jag tycker mig skönja ett maktskifte vid horisonten. Om nu inte vågmästaren från Den breda mitten ™ blir kvar.

Posted on

Nätverksrekrytering

Jahopp. Det gick ju bra till slut.

Vi fick en regering.

Och tur är väl det, för Stefan Löfven proklamerade ju, som vanligt, att svenska folket vill ha en regering, svenska folket kräver en regering och allt vad det var. Och en övergångsregering är ju – även om det inte står i lagboken – helt bakbunden och även om den uppenbarligen ibland fattar beslut även i svåra och kontroversiella frågor a la Cementa och vad det nu kan vara så kan den ju inte göra det. Den gör inte det. Svenska folket vill ha en riktig regering. En riktig regering med mandat, som är fri. Fri att regera på oppositionens budget.

Är förresten intressant att förklara för en sexåring att “Nej, även om jag sa det i morse, så blev det inte för första gången en kvinna som bestämmer i Sverige? Varför inte? Jadu…”

Hursomhelst.

Jobbar ju i rekryteringsbranchen och vi har t ex verktyg för s k nätverksrekrytering. Dvs att istället för att gå ut med annonser osv så letar man i de egna kretsarna och försöker få medarbetare att tipsa om lämpliga kandidater… Det ska inte alls vara någon fara för inavel, brist på mångfald och förstärkande av den monokultur man kanske redan har. Nä, just det. Så blir det ju inte om man bara plockar in folk man redan känner.

Så… men… när någon glatt utbrast att vi nu för första gången fått en transperson som statsråd och könsfördelningen uppenbarligen är helt jämn i regeringen och oj vilket steg framåt för mångfalden klickar det till i skeptikern som redan blivit triggad av det där med nätverksrekrytering.

För regeringsbildning är ju en extrem form av nätverksrekrytering. På bara ett par, tre dagar ska du som statsminister snyta ur dig en regering med ett tjugotal säkerhetskollade människor. Då går man, såklart, till de man redan känner, eller?

Så hur blir det då om den som rekryterar – statsministern – är 54 år, vit heterosexuell kvinna med “svensk” bakgrund från Stockholm? Vilka får de mest prominenta posterna?

Finansminister? 50 år. Vit, heterosexuell man med “svensk” bakgrund. Från Stockholm.

Utrikesminister? 59 år. Vit, heterosexuell kvinna med “svensk” bakgrund. Från Stockholm. Jajo, hon kanske ursprungligen är från Skåne, men hon har vad jag kan se bott här i Enskede ett antal år iaf…?

Justitie- och inrikesminister? 51 år. Vit, heterosexuell man med “svensk” bakgrund. Från Lund (!). Är/var (?) tillsammans med klimat- och miljöministern.

Socialminister? 47 år. Vit, heterosexuell kvinna med “svensk” bakgrund. Från Kalmar (!). Kalmar kan tyckas anmärkningsvärt, men kan det ha något att göra med att vårdområdet är inmutat av Kalmar? Iaf på SKR och Inera som ju är politiskt styrda hade vi exempelvis ständigt olika VD och ordföranden från… Kalmar. Det pratades om det.

Näringsminister? 56 år. Vit, heterosexuell man med “svensk” bakgrund. Från Stockholm. Ja, någon kan invända att han här och var uppges vara från Kronoberg, men vad jag kan se så uppger han själv att han flyttade till Stockholm när han var 20. Cirka 1985 dvs.

Försvarsminister? 62 år. Vit, heterosexuell man med “svensk” bakgrund. Från Dalarna (!).

Utbildningsminister? 62 år. Vit, heterosexuell kvinna med “svensk” bakgrund. Från Stockholm. Förvisso född i Mora och därför räknas hon väl tillsammans med försvarsministern som att vi har två (?) statsråd från Dalarna… men om hon bor här, gick gymnasiet i Bromma, sen Stockholms universitet, jobb i Huddinge osv? Det låter ju ganska lite som en kulla och ganska mycket som en 08:a?

Klimat- och miljöminister? 46 år. Vit, heterosexuell kvinna med “svensk” bakgrund. Från Stockholm. Eller ja, det står att hon är från Göteborg och hon verkar ha gjort facklig karriär osv där så hon kanske är mer icke-08:a än vissa, men tydligen bor hon iaf sedan ett antal år på Värmdö? Och riksdagsplats för Stockholms stad? Är/var (?) tillsammans med justitie- och inrikesministern.

Integrations och migrationsminister, idrottsminister? 51 år. Vit, heterosexuell man man “svensk” bakgrund. Från Stockholm.

Ja, det var väl den mer prominenta halvan av regeringen. Mångfald?

I den andra halvan finns ju t ex sådana som finansmarknadsministern, en kompis från Handelshögskolan och senare statsapparaten (bl a Anderssons statssekreterare under de sju åren som finansminister). En del som är typ 55, pursvenska och från Stockholm (eller som uppges vara någonannanstans ifrån även om de gjort karriär och bott här i typ 20 år).

Men även en del folk inte är det. Javisst, transpersonen, exempelvis… är ju tyvärr inte bara trans, utan även 51 år, “svensk” och från Stockholmsområdet (Södertälje-Haninge-Nynäshamn…). Men iallafall: tre norrbottniniska statsråd (!). Eller? Ett av dem verkar förvisso ha varit kommunalråd i Anderssons hemkommun Nacka de senaste åtta åren? Gör inte det honom till 08:a? Fast man kanske bara ska sluta gräva? För man kan väl inte ha t ex en civilminister eller landsbygdsminister från Stockholm? Och Andersson har ju, trots allt, lyckats få in inte bara en utan två (!) 80-talister i regeringen.

Det ser ju bra ut. Ett par unga bönder, som alibi.

Nätverksrekrytering.

Jahopp.

Posted on

Tjoget

December. Måndag. Mörkt, kallt och jävligt. Tjorpen hos morfar. En liten bit mat på väg hem från jobbet? Ja tack!

Friterad squid? Mmm

Posted on

Det var dags

Hemma med A, som är lite hostig.

Istället för SO och värdegrund i skolan blev det någonting på samma tema (men mycket bättre?): vi fick bevittna ett historiskt politiskt och demokratiskt ögonblick och genombrott.

Omröstningen i riksdagen som gav oss Sveriges första kvinnliga statsminister.

Och det var väl på tiden?

Inte för att det är så mycket bättre någon annanstans. Tycker man hör så mycket om att vi t ex är sist ut i Norden med en kvinna som regeringschef osv, men sånt är väl mest bara slump och marginaler?

Visst, Gro Harlem Brundtland, men ta t ex Finland. Som är inne på sin tredje kvinnliga regeringschef (ja, de hade en kvinnlig statschef 2000 till 2012 – märk väl en demokratiskt utsedd president, kvinnliga monarker och despoter har vi väl alla haft för många av), men… de är alltså världsbäst tillsammans med Nya Zeeland som också är inne på sin tredje.

Deras första valdes 2003, men fick avgå två månader senare efter en skandal. Deras andra tog över posten 2010, men förlorade valet ett år senare… Deras tredje (och nu sittande) var inte statsministerkandidat i valet 2019, men fick ta över efter politiska kriser…

Sååå mycket bättre är de väl ändå inte? Hade slumpen fallit lite annorlunda hade väl vi också nu kunnat haft inte bara en utan två eller tre kvinnor som regeringschef. Mona Sahlin har haft två bra chanser, 1995 och 2010, men det räcker inte bara med att ha snippa om man dessutom är en fuck-up… Anna Lindh var av Göran Persson påtänkt kronprinsessa och hade förmodligen tagit över sossarna 2004 om hon inte haft oturen att bli mördad…?

Ser på nätet en statistisk sammanställning, år för år, med ”countries where the highest position of executive power was held by a woman”. Först 2009 nådde den siffran 10. Vilket är för bedrövligt. I ett genusperspektiv är vi alla fuck-ups?

Men idag är bättre än igår.