Hemma med A, som är lite hostig.
Istället för SO och värdegrund i skolan blev det någonting på samma tema (men mycket bättre?): vi fick bevittna ett historiskt politiskt och demokratiskt ögonblick och genombrott.
Omröstningen i riksdagen som gav oss Sveriges första kvinnliga statsminister.
Och det var väl på tiden?
Inte för att det är så mycket bättre någon annanstans. Tycker man hör så mycket om att vi t ex är sist ut i Norden med en kvinna som regeringschef osv, men sånt är väl mest bara slump och marginaler?
Visst, Gro Harlem Brundtland, men ta t ex Finland. Som är inne på sin tredje kvinnliga regeringschef (ja, de hade en kvinnlig statschef 2000 till 2012 – märk väl en demokratiskt utsedd president, kvinnliga monarker och despoter har vi väl alla haft för många av), men… de är alltså världsbäst tillsammans med Nya Zeeland som också är inne på sin tredje.
Deras första valdes 2003, men fick avgå två månader senare efter en skandal. Deras andra tog över posten 2010, men förlorade valet ett år senare… Deras tredje (och nu sittande) var inte statsministerkandidat i valet 2019, men fick ta över efter politiska kriser…
Sååå mycket bättre är de väl ändå inte? Hade slumpen fallit lite annorlunda hade väl vi också nu kunnat haft inte bara en utan två eller tre kvinnor som regeringschef. Mona Sahlin har haft två bra chanser, 1995 och 2010, men det räcker inte bara med att ha snippa om man dessutom är en fuck-up… Anna Lindh var av Göran Persson påtänkt kronprinsessa och hade förmodligen tagit över sossarna 2004 om hon inte haft oturen att bli mördad…?
Ser på nätet en statistisk sammanställning, år för år, med ”countries where the highest position of executive power was held by a woman”. Först 2009 nådde den siffran 10. Vilket är för bedrövligt. I ett genusperspektiv är vi alla fuck-ups?
Men idag är bättre än igår.