Halv nio får jag besked om att läkarbesöket är inställt.
Även läkare kan bli sjuka, tydligen.
Jag skulle följt A till hennes årliga hörselkontroll på Huddinge sjukhus. Äsch! Det känns surt. A blir besviken, hon hade ju sett fram emot en halv “pappadag”. Jag är också besviken, av samma anledning. Men jag är bättre på att hantera det, haha.
Ja ja. Det blir ingen vab – som man ju kan ta för att följa sitt barn till läkarbesök. Istället, för att mildra besvikelsen lite, kör vi en andrafrukost på ett av kaféerna på torget. Och så till skolan, trots att vi frånvaroanmält. Ja ja. Vi sparar dagen till senare.
Huddinge sjukhus.
Huddinge. Det är jättelångt bort. Helt bisarrt egentligen. Det tar oss 25 minuter med tvärbanan och pendeltåg (pendeltåg!). Inklusive byte. Men sen tillkommer rulltrappan upp upp upp till Södertörns högskola och promenaden genom sjukhusområdet osv. Man behöver ju kanske 45 minuter. Jovisst, det är femminuterstrafik osv, men ändå. Om besöket är 10:40 kändes det inte som någon vits att lämna på skolan 08:00. Och då besöket kan ta 1,5-2 timmar och sen ska man luncha någonstans och… ja, det är ingen vits att lämna på fritids (skolan har hunnit sluta) vid 14. För strax därefter kommer ju ändå morfar och hämtar…
Bla bla bla.
Poängen är att det är bekvämt att bo i Stockholm. Inne i stan dvs. Allt finns – normalt sett – inom typ 10 minuter. Dessutom är ju vi som bor här medelklassiga kontorsråttor och hemmajobbare med flexibla tider (ja, i princip är det ju så). Det här med vab eller inte, eller hur man löser det, det är inte direkt något jätteproblem även om man kan gnälla om “livspusslet”.
Hursomhelst såg jag första intervjun med vår nya finansminister i Aktuellt häromdagen.
Han är 50 år, vit, och bor i Solna.
Jag vet. Det är kanske lite off, men enligt Google Maps skulle han ändå kunna cykla till finansdepartementet på Jakobsgatan på 28 minuter. Det tror jag inte han gör, jag tror han tar betald taxi eller mer troligt säpobil. Vilket enligt Google Maps tar 13 minuter.
TV-ankarets första fråga var om det skulle gå att regera på oppositionens budget. Finansministern gick direkt i clinch och spenderade ett antal minuter med att tjafsa och slå fast att det här med sänkt bensinskatt för 50 öre litern – ja, hur (om!) det skulle gå till, det var högst oklart. Det fanns ju redan någon utredning som pågick och innan den var färdig så… och det ena och det andra. Men visst, det var väl ungefär rimligt att de skulle överväga att göra som Sverigedemokraterna ville och sänka skatten med 50 öre. Kanske. Fast hur skulle det bli med klimatmålen då?
Jag tror det här säger ganska mycket.
Av regeringens 23 statsråd bor åtta i Stockholms stad (ja, alltså Södermalm, Östermalm, Vasastan, Södermalm igen, Enskede, Norrmalm osv). Promenera till riksdagen eller sitt lilla departementskansli? Kan inte alla det? Annars kan man väl ta tunnelbanan?
Ytterligare sju bor i Stockholms län. Fyra bor t ex i statsministerns Nacka (varav två av de tre s k “norrbottningarna”).
En stackare med utländsk bakgrund (!) bor utanför Stockholms län, i Knivsta, med nästan en timme till jobbet. Om han skulle ta pendeltåget, vilket jag inte tror han gör. Han är iaf ung, bara 43 år, så om några år kanske han också har råd att flytta in till stan?
Övriga sju bor inte i Stockholmsregionen. Iaf hälften av dem bor väl dock i vad man skulle kunna kalla någon form av “större” stad, typ centralt i Lund, Kalmar, Växjö. Tre bor i mindre samhällen: Borlänge, Hallsberg och Haparanda. Det är civilministern som bor i Haparanda. Ni vet, statsrådet med ansvar för det här med kommuner och regioner och sånt trams man håller på med utanför Stockholm. Det är väl passande? Undrar vad hon kommer åstadkomma på 9 månader? Nytt statsråd, definitivt yngst med sina 33 år och förmodligen inte alls med i den inre kärnan av 55-åringar… och sen måste hon dessutom också åka hem till Långtbortsomfan också, istället för nätverka med de andra här i stan?
Endast ett statsråd bor på vad jag skulle kalla landsbygden. På riktigt. Landsbygdsministern bor faktiskt utanför Åre. En timme och tjugo minuter med bil till Östersund. Att det fortfarande finns sådana människor… otroligt.
Jag – som förvisso inte själv har koll – undrar lite om det här gänget har koll på vad som händer i Sverige. Ni vet… utanför tullarna?
Visst, som statsråd kan och bör man ju åka runt i landet. Göra små studiebesök ibland. Snabbt in och ut en timme på ett äldreboende någonstans långt bort dit ens delegation åkt över dagen (ja, man kanske inte behöver vara där HELA dagen, men…). Så man inte tappar markkontakten.
Men när det kommer till kritan…? när det handlar om sånt som t ex bensinskatten? Sånt som jag inbillar mig betyder någonting för folk utanför tullarna… brinner man då för de frågorna? Eller blir det akademiskt? När det stöts och blöts på departementen i Stockholms innerstad? Fulla med andra medelklassmänniskor från… Stockholm?
Inser man inte ens att – om man gör någonting sånt till en stridsfråga som man tänker slåss mot med näbbar och klor – att det kan uppfattas som att man aktivt motarbetar… resten av Sverige? Okej, man måste kanske tjafsa för att man vill ge sken av att det spelar roll vem som lagt budgeten (åh nej… SVERIGEDEMOKRATERNA!?!?!!?), men tjafsar man om det här… hur ser det då ut?
Damned if you do, damned if you don’t?
Såg i Stockholmstidningen DN idag att Stockholms handelskammare gjort en utredning som visade att stora grupper människor med samhällskritiska yrken (typ brandmän, undersköterskor, barnskötare, poliser) inte längre har råd att bo i Stockholms stad. Många inte heller i Stockholms län. Visst, många av Stockholmssjukhusen, exempelvis, hyr tydligen ut möblerade rum a 13-14 kvadrat till sina sjuksköterskor för att de ska kunna bo här, men räknas det… egentligen? Låter ju som en form av tjänstehjon? Bopriserna här är för höga för någon med en “vanlig” lön, konstaterar Handelskammaren, som verkar se det som ett problem. För jo, även en medelklassråtta i Stockholm behöver väl t ex någon som kan ta hand om deras barn eller någon som kan torka dem i rumpan när de bli gamla? Så därmed är det ett problem?
Om regeringen tycker att det här är ett problem vet jag inte. Det borde iaf inte vara någonting nytt… men ett problem som är svårt att ta tag i utan att stöta sig med medelklassväljarna?
Jo jo.
Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning från nu i november samlar vänsterblocket V+S+MP bara 42 procent av väljarna (9+29+4).
Högerblocket SD+KD+M+L samlar ungefär hälften, 50 procent (19+5+23+3).
Den breda mitten, dvs Centerpartiet, samlar 8 procent. Många verkar räkna dem till de rödgröna, fast med så mycket tjafs och framsläppande av högerblockets budgetar (sic: plural) känns det svårt att räkna dit dem. Det verkar ju inte som att de vill ha någonting med varandra att göra. Om de får välja…
Avrundningsfel i siffrorna, ja, men vem bryr sig i det här sammanhanget? Tre partier som hänger på fyraprocentsspärren eller är parkerade under. Mycket kan såklart hända, men nog verkar det som en rejäl uppförsbacke för regeringen och vänsterblocket? Om högerblocket – i princip – bara försvarar sina siffror har vi ett maktskifte om nio månader?
Med nio månader till valet… är det då läge för regeringen att ta strid mot landsbygden? Mot det “vanligt folk” som man tappat till Sverigedemokraterna och andra? Okej att man förmodligen har 08-skygglapparna på, men vad tror man, spelteoretiskt, att man har att vinna?
Eller är sossarna bara ute efter att göra vad de tycker är “the right thing” (50 öre till klimatet är viktigare än 50 öre till landsbygden)? …och bryr sig inte alls hur det slår i väljarströmmar och vad det betyder för att behålla makten?
Det skulle vara första gången?
Jag tycker mig skönja ett maktskifte vid horisonten. Om nu inte vågmästaren från Den breda mitten ™ blir kvar.