Äntligen!
Drinkar och småplock.
Promenad hem.
2022-01-25: Vaccination
Har inte känts jätteangeläget att ta booster-sprutan.
Har ju haft covid nyss och de tider som funnits att boka har alltid varit skittider om tre veckor i ett tält utomhus… i Norrtälje.
Grattis?
Gick in och kollade idag.
Om en timme? Här i huset? “Sitt ner och vänta en kvart” efteråt med en latte på stammiscaféet?
Okejdå, får väl dra på sig tofflorna och lomma iväg dårå…?
(tydligen har de bytt till Moderna här i Stockholm nu…)
2022-01-24: Söders hjärta
Jag gav M en bunt vykort i julklapp: Elsa Beskows månadsbilder: januari, februari, mars, …
Låt oss göra någonting tillsammans, bara vi två, varje månad? Någonting annat än att bara sitta hemma och glo på tv, någonting värt att skriva ett vykort om!
Men det är ju svårt. Det känns som vi kommer misslyckas redan första månaden. Är det inte covid och påtvingad isolering så är det APT och jobba över eller som idag: en barnvakt som får förhinder.
Så det blev jag som fick hämta, ändå. En trött och lite ledsen filur som behövde en lång kram trots att overallen var blöt av lervälling, topp till tå.
Men vi kör ändå… även om det inte bara blev vi två…
Den där ryggbiffen med grönkål? Värre saker har ju hänt?
2022-01-23: OK Computer
När A somnat ser vi ett par avsnitt av tredje – och sista (?) – säsongen av After Life.
Ricky Gervais.
Han är på en annan nivå. Det är roligt men tragiskt och en massa andra saker, samtidigt.
M är trött och går och lägger sig. Tidigt. Jag är fortfarande pigg.
Jag ser några youtube-klipp med Ricky på olika amerikanska late shows. Covid-tider så han är med via länk från sitt hem i England. Sitter uppenbarligen och dricker, precis som sin karaktär i After Life. Är det på riktigt, eller “smart” PR? Samma sak för ett år sen eller vad det var, förra säsongen…
Får lust att lyssna på musik.
I en scen i After Life kastar Ricky – under protester – sin chefs cdskivor ut genom bilfönstret. En efter en. Vilket skräp! Tills han kommer till Radiohead. För det är ju faktiskt bra. Så det blir bilstereon istället för fönstret.
Släcker alla lampor.
Drar för mörkläggningsgardinerna.
Drar ut sladden till allt. Dioderna slocknar och det blir svart.
Tar på mig mina (riktigt bra) hörlurar. Sätter på OK Computer.
Egentligen borde jag köra på riktigt. I högtalare. Det är någonting annat. En annan rymd, i mörkret. Som jag väl gjorde någon gång för 20+ år sen, i studentlägenheten. Med volym. I mörkret, mitt i natten, efter att ha varit ute och rumlat.
Idiot.
Men ändå. Tråkigt att väcka familjen. Bli vräkt. Nåväl. Det är någonting att lyssna på musik i mörker. Med volym.
Stirra ut i ett ingenting, skärpa det enda sinne man egentligen har kvar.
Speciellt om man är något onykter, efter ett par stänkare på söndagskvällen.
25 år sen. Minns det som igår.
1997, tydligen.
Det var då den kom.
Måste ha bott hos mina föräldrar i Huddinge. Vet att jag skulle äta lunch med min syster som jobbade i Solna. Något förutbestämt klockslag, typ 12:00. Men jag vet inte riktigt. Det jag minns av det runt omkring är att jag måste ha köpt cd:n (!) i en skivbutik (!) på förmiddagen och sedan lyssnade jag på den i min discman (!). Åkte blå linjen bara för att åka. Minns att lunchen var i Solna för Solna Centrums röda röda tunnelbara, men det är allt.
Nej, det var musiken. Det är vad jag minns. Det är därför jag minns den dagen.
Wow.
Thom Yorke.
Han är på en annan nivå.
Det är någonting annat att verkligen lyssna. Som förr i tiden. En skiva, från början till slut.
Femtiotre minuter och fyrtioen sekunder senare har klockan passerat tolv och jag är klarvaken. Nykter. Rik.
Den ende och hans egendom
”Historiens farligaste bok” såg jag att någon kallade den, Max Stirners magnum opus från 1848.
Jag vet inte. Ett subversivt portalverk eller urkälla eller vad man säger för nihilismen, anarkismen, existentialismen, den dialektiska egoismen och allt det där… Stirner går längre än någon annan?
Farlig?
Kanske på samma sätt som Mein Kampf skulle vara farlig. Som det står på omslaget ”om underdåningheten upphörde vore det slut med herraväldet”.
Vilket är en intressant tankelek, men som både Stirner (och för all del Marx…) är inne på ersätter man lätt bara ett ok med ett annat? Och hur troligt är det att t ex moralen och allt annat någonsin skulle upphöra i en liten rökpuff?
Är individualanarkismen någonting att oroa sig för, liksom?
(Umgåtts ett tag med den nu, bl a ett par timmar i en soffa på bibliotekets barnavdelning, men kommer säkerligen aldrig ta mig an den ”på riktigt”. Trots ett för sammanhanget enkelt och klart språk – tack Nikanor Teratologen för den utmärkta, nya översättningen – är det en text med ett riktigt bråddjup…)
Ticket to Ride: First Journey
Days of Wonder. Design Alan R Moon.
2-4 spelare.
Ett spel där man ska bygga järnvägslinjer mellan städer.
Varje spelare börjar med fyra tågvagnskort, två biljettkort och – såklart – 20 (?) plastvagnar i spelarens färg (röd, blå, gul eller grön).
Spelet går ut på att först färdigställa sex tåglinjer enligt de biljettkort man har på hand. På ett biljettkort står de två städer linjen ska gå mellan. T ex London – Madrid, vilket alltså innebär London-Paris-Madrid, London-Dublin-Brest-Madrid eller vilken som helst annan obruten väg däremellan.
Turen går medsols runt brädet och när det är ens tur kan man göra något av följande:
1. Dra två nya tågvagnskort från draghögen.
2. Med tågvagnskort man har på hand bygga en linje mellan två städer. Tågvagnskort har bilder på vagnar i olika färger, t ex en vit mjölkvagn eller en svart kolvagn osv. Det finns också lok, vilka gäller som vilken färg som helst. Mellan olika städer krävs det olika sorts vagnskort, vilket man kan se på spelplanen. Mellan Madrid och Paris krävs det t ex tre röda vagnskort eller tre blå vagnskort. För att markera att man byggt och mutat in en linje ställer man ut motsvarande antal av sina plastvagnar på spelplanen.
3. Byta de två biljettkort man alltid har på hand (när man slutfört en biljett får man ett nytt kort) mot nya från biljettkortshögen. Det om man tycker sträckorna känns för svåra.
Lyckas man bygga en sammanhållen linje från någon av de tre västligaste städerna till någon av de tre östligaste får man en East-to-West-biljett – som räknas som ett färdigställt vanligt biljettkort.
Spelet är slut när någon lyckats färdigställa sex biljetter eller när någon gjort slut på sina plastvagnar (då är vinnaren den med flest färdigställa biljetter och flest plastvagnar…)
…och vad vinner vinnaren?
Den speciella, fantastiska Guldbiljetten!
Dödsängel
Om ingenting. Och allting.
Läste Stig Larssons recension i Expressen. Tycker alltid det är så lustigt att Stig Larsson skriver för en kvällstidning. Hursomhelst kan man lita på honom. Har aldrig blivit besviken av en bok han rekommenderat.
Lånade den på biblioteket, men det känns som jag kanske kommer köpa den ändå nu? Ja, det kommer jag. Idiotiskt, men jag vill ha ett exemplar. För den här var… ja, den var.
Succession
Det här är ju något av det märkligare jag sett.
Letade inte och var egentligen inte intresserad, men jag förstod någonstans att “alla snackade om…” Succession.
It’s the shit och fan om någon spoilar, har inte sett senaste avsnittet än!?
Hursomhelst.
Patriarken i ett av världens största och mäktigaste mediakonglomerat har kommit till åren och förväntas stiga åt sidan. Får dessutom ett slaganfall. Ränker smids och konspirationer sätts i verket.
Det tog mig säkert två avsnitt att inse att… det är en komedi. (för det är det, va?)
Hur kan det komma sig? Visst, det finns ett par karaktärer som hur man än vrider och vänder på det är för flippade för sitt eget bästa, men i det stora hela är det straight face rakt igenom.
Det är “på riktigt”, så att säga.
Kanske är det för att man sett för mycket galenskap i styrelserum? Wolf of Wall Street och American Psycho och vad det nu är? Man har vant sig. Ingenting förvånar längre, folk är sådär vridna, giriga, omänskliga, barnsliga och naivt korkade i finansens och maktens slutna kammare?
Nåväl.
Succession är det bästa man kan se just nu.
Sing 2
Jag älskar Sing.
Såhär ser blurayomslaget ut.
Det är missvisande.
Det är inte Gunter som står i centrum. Gunter… den där galna men glada tyska grisen som bara bubblar av energi i sin spandexdräkt. Gunter är en sidekick, en comic relief. Man vet nästan ingenting om honom. Vem är han, var kommer han ifrån? Har han någon familj, några vänner? Vad är hans drömmar, problem?
Han är kul, men tomma kalorier.
Inte för att Sing är någon djuplodande karaktärsstudie, men i botten ligger ändå några “livsöden” – låt vara i grovt (men välgjort!) serietidningsformat. Den unga rocktjejen som blir bedragen av sin pojkvän tillika bandkollega. Hemmafrun med 25 småungar och noll egentid. Den känslige tonårssonen som försöker bryta sig fri från sin kriminelle far. Den lille mobbaren som drömmer om pengar och berömmelse.
…och ett par till.
Sing 2 är Gunter.
Karaktärerna från första filmen har uppnått vad de kämpade för. De står på scen, de har någon sorts karriär inom musiken. Så vad händer? Har rocktjejen börjat med droger? Har hemmafruns make fått sparken? Har tonårssonens kriminella förflutna kommit ikapp honom? Har mobbaren blivit sol-och-vårad och är förtvivlad… eller?
Nej.
De har bara bestämt sig för att åka till typ Las Vegas för att sätta upp världens största show. Visst, det finns en konflikt (en generell – ska de lyckas med showen?) men tagna ur sin miljö och sin kontext finns det inte längre några karaktärer. Några individer med sina olika attityder, drömmar och problem.
Visst, Sing 2 är lite småunderhållande, men förmodligen ingenting jag kommer se om. 100 gånger.
