Vår tids rädsla för ansvar
För ett par dagar sedan presenterade regeringen ett paket för att kompensera bilägare för höga bensin- och dieselpriser. Oppositionen verkar inte tycka att det räcker utan vill ha ännu kraftigare åtgärder.
För ett par månader sen, i januari, var det samma sak med elpriserna.
På senaste tiden har bostadsrättsföreningar i Stockholm reagerat över att tomträttsavgälderna höjts i takt med markpriserna. De tycker det är orättvist och dubbelt orättvist att de inte får mer än 15% rabatt för att köpa kommunal mark.
Under pandemin har Riksbanken, sin vana trogen från tidigare kriser och precis som alla andra riksbanker, stödköpt värdepapper för att hålla börsen och aktieägarna under armarna. Hundratals miljarder som inte bara gett status quo utan ett rejält uppsving.
osv
Är inte det här lite märkligt?
Och är det verkligen orättvist att de som gamblat och inte bundit sina elpriser faktiskt riskerade att få ta konsekvenserna? Att de föreningar som inte friköpt marken deras hus står på får betala för det? Att börsen aldrig kan gå ner eftersom pappa staten alltid kommer kliva in och betala när skiten träffar fläkten?
Vad är vitsen med att binda räntan? Placera i säkrare tillgångar? Avbetala på sitt lån? Bo i hyresrätt? Friköpa sin mark? Betala för en försäkring? Göra sin läxa? Spara innan man köper? osv
Noll och ingenting?
Visst, det är valår i år osv, men det här är känns som en outtalad doktrin som gällt ett tag nu? Medborgarna ska aldrig behöva räkna med makroeffekter, det tar staten hand om? (annat än positiva, dvs)
Sen finns det väl något slags vett i att t ex stödja upp finansmarknader när det kommer svarta svanar som pandemier, effekterna av att inte göra det skulle kanske kunna bli ödesdigra, men…
Samhället och marknaderna tar ju (inte) höjd för det. Förväntar sig att bli räddade. Och den där svanen… ser den inte lite mörk ut, där i skuggan? Och staten spelar med. Vad kan den väl göra? Too big to fail? Staten och kapitalet… och nästa vers höjer vi tonarten ytterligare ett halvt?
Greed is good, greed works, risk spelar ingen roll och eget ansvar finns inte?
Är faktiskt lite förvånad att vi ännu inte sett några stödköp eller andra åtgärder från Riksbanken angående Rysslands attack på Ukraina (och inflationen? Inflation!?!? Panik!? Gör någonting!?!?). Börsen föll ju trots allt nästan 20 procent på två månader även om den studsat tillbaka lite nu.
Nog måste väl marknaderna kunna få gå upp även i sådana tider?
Tillväxt? Vi behöver tillväxt.
Idag, imorgon och för alltid.
Propaganda
Tre teckningar A gjorde förra veckan. Eller egentligen propagandaaffischer.
Hon hade en sådan klar bild av dem på vägen hem. Vad hon ville att det skulle stå och hur de skulle se ut. Tre olika. Om problemet: Rysslands president (man skulle väl kunna använda ett annat ord, men visst – det är inte landet eller folket utan ledningen), att man att man ska engagera sig och hur man kan engagera sig.
Klockrena affischer. Enkla, tydliga budskap. Rena, kraftfulla illustrationer till texten.
Sedan hade hon en klar idé om att hon ville sätta upp sina teckningar i skolan. Det var därför hon gjorde dem och var väldigt noga med att inte glömma dem på morgonen. Peppade på henne om att våga prata med sin lärare om dem och när vi kom till skolan berättade hon för alla kompisar.
När jag gick såg jag genom klassrumsfönstret hur hon pratade och visade sina alster för sin lärare.
Engagemang!
Brev
A donerade – på eget bevåg – två veckopengar till Läkare utan gränser (och vi plussade på). Igår kom det ett tackbrev.
A hann knappt få av sig ytterkläderna innan hon satte igång att skriva ett svar. Hon är verkligen ingen uppskjutare utan tar tag i saker DIREKT (ja jo…). Sedan skulle det på lådan direkt, men det fick faktiskt vänta tills nu på morgonen, men iaf innan skolan!
Egentligen ville hon lova att swisha varje vecka, men jag förhandlade det till varje månad. Älskar hennes engagemang, men kriget i Ukraina och annat är ju faktiskt inte hennes ansvar. Man kan inte begära att sånt ska ligga på en sjuårings axlar…
Ryssland
Krig.
I Europa.
Storkrig.
Världskrig.
Ryssland anföll Ukraina. På riktigt. Ja, det började ju redan för åtta år sen, men nu gick de in storskaligt.
Världen skälver. Kommer det bli världskrig?
Ganska snabbt slöt – i princip – hela världen upp bakom Ukraina. Det kändes skönt. Väst enades och markerade så kraftigt – ekonomiskt – man kan göra utan att förklara riktigt krig.
Dessutom körde ju Ryssland fast.
Ändå verkar tanken på världskrig leva vidare. Vad händer om Putin går vidare och anfaller Nato? Finland? Sverige?
Varför håller man på så? Helt orimliga fantasier oavsett om Putin är galen eller ej.
Ryssland är ju mer eller mindre redan slut.
På något sätt verkar Putins världsbild om Ryssland som en supermakt som Sovjet leva kvar även här i väst.
Visst, det är inte kattskit, men i sammanhanget: näst intill?
Rysslands militära budget för i fjol uppgick till 62 miljarder dollar. Jättmycket pengar. Faktiskt mer än vad både Storbritannien (59) och Frankrike (52) la på sina arméer. Och Tyskland (också 52 miljarder).
USA då? 778 miljarder.
Summa USA + UK + EU = över 1000 miljarder. Dollar.
Det är jätte-jätte-jättemycket pengar. Rent av provocerande mycket. Det är så mycket att man tillochmed kan börja fundera om de pengarna skulle gjort mer nytta någonannanstans osv, men poängen är att det är ca 20 gånger mer än vad Ryssland lägger.
Visst, rysskräck, men inte ens den mest förblindade sovjetnostalgiker kan väl se Ryssland som något reellt hot? Bortsett från kärnvapnen som dock skulle utradera dem själva.
Problemet är väl snarast att även en liten hund kan göra stor skada om den har storhundsattityd. Innan den dör en våldsam död.
Väst är ju så fruktansvärt överlägset. Knappt ens om Ryssland som ett teoretiskt experiment la 100% av sin BNP (1483 miljarder dollar att jämföra med USA+UK+EU:s 38 952 miljarder) skulle de vara i närheten.
Det lilla, men ack så aggressiva Ryssland har fastnat redan i första anhalten på sitt imperialistiska korståg: Ukraina, ett land med 6 miljarder i militärbudget. Ungefär som Sverige dvs.
Trots att de t ex har flest stridsvagnar i världen. 13 000. Tretton TUSEN. Sverige har som jämförelse 130 och Ukraina ungefär 2500).
Det är ju imponerande. Men om man på ett högst hobby-lekmannamässigt sätt tittar lite närmare, vad är det för stridsvagnar Ryssland har?
2000 stycken T-72, 450 stycken T-80 och 350 stycken T-90. Ja, modellnumret är årsmodell så det är 50 år gamla vagnar även om de säkert blivit moderniserade någon gång. Utöver detta har man 7000 avställda T-72, 3000 avställda T-80 och 200 avställda T-90. Som står någonstans och rostar sönder.
Man har försökt ta fram en ny modell efter murens fall, T-14, men har bara lyckats producera 20 stycken. Typ för att visa upp i glassiga parader.
Man förstår ju varför de ställt av majoriteten av sina gamla sovjet-vagnar.
Som ovan: Pengar. Även underhåll kostar.
Så man har 13 000. I förmodligen värdelöst skick.
Vad spelar det för roll att man t ex har tusentals flygplan om man inte har råd att serva eller öva med dem? För vad kostar en flygtimme med ett stridsflygplan? 100 000 kr? Och öva måste man, om man vill ha piloter som kan flyga planen.
Oavsett vad – kanske bara kostar 10 000 för en flygtimme, vad vet jag – så spelar det inte så stor roll.
Väst är så överlägset att det blir löjligt. Det krävs inte mer än lite snabba överslag för att inse att Rysslands armé och anspråk inte går ihop.
Och vad kostar det att faktiskt kriga?
USA spenderade 300 miljoner dollar per dag i Afghanistan. I 20 år. Jag ser “forskningsrapporter” som påstår att Ukraina kostar Ryssland 20 MILJARDER dollar per dag. Orimligt mycket jämfört med Afghanistan? Fast å andra sidan förlorade inte USA nästan 400 stridsvagnar (vad kostar en?) på två veckor. Eller över 1000 andra pansarfordon. Eller 600 andra fordon. Eller 90 helikoptrar. Eller 77 flygplan (tycker man en tank är dyr är det ju INGENTING jämfört med en helikopter eller ett flygplan…). Eller…
Hursomhelst är krig dyrt. Inte bara i blod och lidande. Men analysen handlar om pengar.
Supermakten Ryssland är en simpel potemkinkuliss.
Frågan är bara vad den kan ställa till med?
Den lilla hunden med storhundsattityd.
Jämna Ukrainas städer med marken? Framkalla obegripligt lidande för dess befolkning?
Och vad som händer efter kriget? Vad händer med en oberäknelig pariastat ingen vill ta i ens med tång… körd i botten? Som har kärnvapen? Jättemycket kärnvapen.
Det perfekta plåstret
Bokrea!
Jag och A ställde klockan och shoppade loss på Akademibokhandeln innan skolan. Ett event!
På lunchen var jag förbi Aspuddens bokhandel där jag hittade bl a denna.
På kvällen hade vi bokkväll där vi låg i sängen och läste tillsammans. Samma bok och olika.
Hursomhelst… känner sorts gemenskap med Oscarson och hennes text. Det känns som någonting jag skulle landa i om jag någonsin skulle få för mig att skriva typ en bok. Om jag bara var smartare, hade någonting att säga och var lite bättre på att skriva. Men annars så…
2022-01-30: Encanto
Det finns en halvkänd graf över kulturella skillnader mellan olika länder.
Ronald Ingleharts kulturkarta.
Inglehart ledde under många år arbetet med World Values Survey, ett stort forskningsprojekt för att undersöka olika länders kultur och värderingar.
Kartan är iaf baserad på två av de intressantare dimensionerna i den ständigt pågående undersökningens resultat:
- Traditionella eller sekulära värden? (vilket inflytande har religion/auktoriteter/traditioner?)
- Fokus på överlevnad eller självförverkligande? (en trygg community eller individualism? litar man på staten? misstänksamma/intoleranta mot de som är annorlunda från en själv?)
Osv typ.
De (tidigare?) protestantiska länderna i norra europa utmärker sig. Och extremast av dem alla? Sverige. Och “värre och värre” blir det ju. För 10-15 år sen var vi bara lite drygt 2 på överlevnad/självförverkligande. Förvisso mest extremt på den tiden, men nu är vi ju snart 3.5!?
Brukar tänka att Uruguay är Sydamerikas Sverige. Extrema. Har mer gemensamt med katolska Europa eller för den delen USA än resten av Sydamerika. Hur man nu kan klumpa ihop hela USA kulturellt, men…
Skitsamma.
Jag tänkte på den här kartan när jag och A var och såg Disneys senaste storfilm: Encanto.
Den börjar med att ett ungt spansktalande par flyr ansiktslösa våldsverkare till tyggheten på andra sidan en flod. Mannen klarar sig inte. Osökt tänker jag ju direkt Mexiko och Rio Grande?
Sen klipp till långt senare och barnbarnet som blivit tonåring. En närbild på hennes sandal får mig att tänka “chancla” som jag ju förknippar med Mexiko och… ja jo, det kanske inte bara är Mexiko.
Faktum är att filmen faktiskt utspelar sig i Colombia, men ändå…?
Jag tänker på hur osvensk filmens grundpremiss är:
Familjen Madrigal – tre generationer – bor tillsammans i ett förtrollat hus i en by uppe i bergen. I en sorts uppväxtrit begåvas familjemedlemmarna med olika magiska mirakelgåvor. En är övermänskligt stark, en annan kan spå framtiden, en tredje kan tala med djur. osv. De använder sina mirakelkrafter för att hjälpa människorna i byn.
Någonstans bortom berget verkar någon form av hot med våld och tråkigheter, men det riktiga dilemmat är att magin verkar vara på väg att släppa och huset skakar i sina grundvalar…? Mirabel, den enda i familjen som inte fick någon gåva – något hon är så urbota trött på att försöka förklara och försvara sig från – försöker hindra att detta ska ske…
Var skulle detta placeras på Ingleharts kulturkarta?
Ja, det finns magi osv i andra Disney-filmer, och man har gjort filmer som utspelar sig i andra länder/kulturer osv, men utan att vara någon expert på Colombia (eller Mexiko, men potato potato för mig) känns detta betydligt mer genuint.
Man har inte bara tagit någon i grunden amerikansk (eller amerikaniserad europeisk) historia och förlagt den i ett exotiskt land. Det här känns mer “äkta”.
Dessutom slipper vi Disneys traditionella (typ misogyna) prinsessupplägg. Faktum är att det inte finns någon riktig kärlekshistoria alls. Ett arrangerat äktenskap (såklart, vi är ju inte i det sekulära, självförverkligande landet) som havererar, visst, men det är inte fokus.
Om den klarar Bechdeltestet? Ja, inga som helst problem.
Okej, den är genuscertad och kulturellt intressant, men är den bra (som i underhållande osv) då?
Ja!
Den är färggrann, snygg och fantasifull. Rolig. Full med små blinkningar barnen eller icke allmänbildate inte ser. Musiken catchy med riktiga hitar (A som sett den en gång redan satt och sjöng med för full hals).
Den innehåller dessutom capybaras (världens största gnagare, tycker de är supercoola). Vad mer behöver man!?
Me encanta! (spanska: jag älskar den)
Förresten… vad heter matriarken, kvinnan från inledningen?
Alma
2022-01-29: Naturhistoriska riksmuseet
Naturhistoriska har varit typ stängt typ de senaste två åren.
Eller… man har behövt förboka biljetter. Gratis förvisso, men med en strykande åtgång, så i praktiken har man behövt ligga på och planera en månad i förväg. Och det händer ju liksom inte.
Men nu har de öppnat igen. Jag och A tog oss en tur, hon är ju så pepp på djur och natur och vi har inte varit där sen… jag minns inte ens.
När vi väl kom dit tog det dock stopp. Det var, på riktigt, för jobbigt med och ormar och skelett. Speciellt ormar, verkade det som. Ormar, som ju kan ligga här och var i någon glasmonter bland den övriga svenska faunan. Uppstoppat jo jo, men bara tanken gav panik.
Det är liksom inte så mycket bevänt med naturhistoriska om det är stopp med ormar och fossil, men jag bekräftade henne och vi hittade som av en slump runt det: är det något som är läskigt eller som man inte gillar kan man göra en grimasch, räcka ut tungan, prutta högt med munnen eller typ “visa rumpan” åt det.
Vet inte om det gav en känsla av kontroll eller bara att fokuset flyttades till någonting annat, men allt släppte och det gick bra med ormarna och vi tänkte sen knappt alls på det och fosilen var kanske inte någon grej på riktigt. I vilket fall tycker jag det var modigt.
Hade tänkt vara ett par timmar, men det blev en heldag.
“Pappa? (ja?) Vet du vad som var det bästa här på museet? (njäää?) Att jag var här med dig!”
2022-01-28: Ada Lovelace
Ada Lovelace har fått en sorts rockstjärnestatus bland datanördar, speciellt datatjejer.
Hon tillskrevs både det ena och det andra. Den första programmeraren. Konstruerade den första datorn. Förstod möjligheterna med IT hundra år innan någon annan. Utan henne hade vi inte haft internet. Eller?
Allt det där är ju fantastiskt. Eller… det är fantastiskt vilken kraft och vilket självförtroende hon verkar ge unga tjejer – speciellt datanördar – idag, sissådär 200 år senare. Hon är given typ topp-10 i alla de där kolla-vilka-duktiga-kvinnor-det-funnits-böckerna.
Problemet är väl bara att det som tillskrivs henne kanske inte riktigt håller. Inte bara de rena missuppfattningarna. Börjar man rota och har ett kritiskt förhållningssätt faller den fantastiska legenden om pionjären Ada Lovelace isär. Lite beroende på. Om man ska vara petig.
För den som missat henne föddes Ada Lovelace 1815 i den engelska adelsklassen. Hon skolades i matematik och naturvetenskap och visade tydligen intresse och fallenhet för dylikt. När hon var arton år gammal kom hon i kontakt med Charles Babbage.
Babbage, 25 år äldre, var en genialisk uppfinnare, vetenskapsman, filosof, matematiker och så vidare. Han konstruerade bland mycket annat världens första dator. Mekanisk, såklart. Det var hans stora livsprojekt, även om han aldrig fick den byggd (skulle ha kostat ofattbara pengar och kanske ändå aldrig skulle ha gått, rent praktiskt).
Lovelace och Babbage brevväxlade iaf flitigt och hennes claim to fame kom 1843 när hon från franska översatte en artikel om Babbages analysmaskin. 22 sidor av Luigi Federico Menabrea, italiensk matematiker, professor, general, och senare premiärminister (!).
Claim to fame, ja. Till översättningen la hon nämligen 50 sidor med översättarens anmärkningar. Speciellt omtalad är den sista kommentaren, Note G. Det är nämligen världens första publicerade, icke-triviala algoritm. Ett program som är avsett att stansas in i hålkort och köras i Babbages analysmaskin.
Babbages maskin blev aldrig verklighet. Den och Lovelaces anteckningar glömdes bort och återupptäcktes och uppmärksammades på riktigt först mer än hundra år senare. När tiden sprungit ifrån dem. För det är ju så att historien alltid verkar nå en punkt då en uppfinning eller upptäckt blir oundviklig. Och då uppfinns/upptäcks den av flera personer mer eller mindre samtidigt, oberoende av varandra.
Så blev det med datorn, som uppfanns helt utan hjälp av Babbage (som ju var banbrytande och inte av den oundvikliga typen) eller Lovelace. Om de aldrig hade funnits hade världen sett exakt likadan ut ändå. Typ.
Och Lovelace då?
Jo, hon var uppenbarligen en väldigt skärpt kvinna. Exakt hur skärpt råder det delade meningar om. Det finns t ex dokumenterat i korrespondens med en lärare hur hon kämpar med relativt enkel matte bara ett år innan sina legendariska kommentarer. Det finns korrespondens med Babbage (de brevväxlar intensivt) där hon ang Note G ber om “Give me the necessary data and formulae.” osv.
Men samtidigt verkar hon ha koll. Ha någonting att komma med.
Visst, det kanske “bara” handlar om hur man kan använda någon annans uppfinning? Med en metod denne andre i slutänden försett eller iaf hjälpt dig med? Ada verkar hursomhelst onekligen har förstått analysmaskinen, på djupet. Och antagligen mer än någon annan insett vilka möjligheter den skulle öppna upp.
Låt gå att hon kanske inte klarade av att genomföra Note G själv eller iaf utan hjälp. Det finns dokumenterat att idén med Note G är hennes. Att det skulle vara ett bra sätt att visa vad som är möjligt.
Så hon var inte den första programmeraren? Nja, Babbage och förmodligen andra typ Menabrea hade redan konstruerat program. Kanske inte lika avancerade, men om själva genomförandet i Note G alltså är Babbages?
Så hon konstruerade inte världens första dator? Nej. Det är väl bara önsketänkande att se henne som medkonstruktör även om hon och Babbage hade kontakt.
Så det är inte tack vare henne vi har datorer och internet? Nej, nej.
Så var hon den första som insåg vad en dator skulle kunna vara? Möjligvis, förmodligen. Babbage och Menabrea och alla andra intresserade verkar bara ha tänkt på maskinen som en… computer/beräknare. Någonting som kan göra beräkningar av tal. Hjälpa till att räkna fram logaritmtabeller och liknande.
Jag tycker ändå hon är häftig, även om hon inte var första programmeraren eller datorns uppfinnare. Även om det hon gjorde och uppnådde är mer svårdefinerat än att sticka ner första flaggan i marken någonstans. (så himla patriarkalt?)
Jag tänker också på hur svårt det var. Att även om man har någonting att komma med och även om man är född priviligierad så hjälper det inte om man också är kvinna och ung/yngre (28) på 1800-talet. Det man kan hoppas på är att skriva någonting eget som en anonym tilläggskommentar/efterord till någon annans artikel.
Hade man funderat på vilken hjälp hon sökt, vilken förmåga hon egentligen hade, om arbetet och tankarna faktiskt var hennes egna om hon varit man? Förmodligen inte.
Hade man tyckt att Ada varit lika häftig om hon varit man? Förmodligen inte.
Hade Ada blivit en rockstjärna om hon inte varit kvinna? Förmodligen inte.
…
Sååå… frågan som kvarstår, vilket faktiskt var ingången till min djupdykning i Lovelace…
Vad gör världens första icke-triviala datorprogram?
Världens första icke-triviala datorprogram beräknar Bernoullital. En talserie som tydligen dyker upp lite här och var i matematiken.
Uppenbarligen finns det många definitioner, men den Lovelace (eller/och Babbage) använde tydligen sig av den här, rekursiva:
Jag implementerade. Det gick ok. Det blir ett par rekursiva funktioner, fakultet och binomialkoefficent, en liten loop. Memoiserade för prestanda. osv.
Analysmaskinen hade inga funktioner, ingen callstack osv. Men Ada fick till detändå. Men det ser ju lite svårare ut. Inte helt trivialt.
Någon gång kanske jag försöker göra det mer bare-bones, som Ada. Men det var ändå lite kul att känna historiens vingslag.
Bernoullital. Jaha.
Ada typ ba 1843…
Jag typ ba 2022…
from fractions import Fraction
from functools import cache
@cache
def bernoulli(m):
t = 1
for k in range(m):
t -= binomial(m, k) * Fraction(bernoulli(k), (m - k + 1))
return t
@cache
def factorial(n):
if n < 1:
return 1
return n * factorial(n-1)
@cache
def binomial(m, k):
if k > m:
return 0
return Fraction(factorial(m), (factorial(k)*factorial(m-k)))