Naturhistoriska har varit typ stängt typ de senaste två åren.
Eller… man har behövt förboka biljetter. Gratis förvisso, men med en strykande åtgång, så i praktiken har man behövt ligga på och planera en månad i förväg. Och det händer ju liksom inte.
Men nu har de öppnat igen. Jag och A tog oss en tur, hon är ju så pepp på djur och natur och vi har inte varit där sen… jag minns inte ens.
När vi väl kom dit tog det dock stopp. Det var, på riktigt, för jobbigt med och ormar och skelett. Speciellt ormar, verkade det som. Ormar, som ju kan ligga här och var i någon glasmonter bland den övriga svenska faunan. Uppstoppat jo jo, men bara tanken gav panik.
Det är liksom inte så mycket bevänt med naturhistoriska om det är stopp med ormar och fossil, men jag bekräftade henne och vi hittade som av en slump runt det: är det något som är läskigt eller som man inte gillar kan man göra en grimasch, räcka ut tungan, prutta högt med munnen eller typ “visa rumpan” åt det.
Vet inte om det gav en känsla av kontroll eller bara att fokuset flyttades till någonting annat, men allt släppte och det gick bra med ormarna och vi tänkte sen knappt alls på det och fosilen var kanske inte någon grej på riktigt. I vilket fall tycker jag det var modigt.
Hade tänkt vara ett par timmar, men det blev en heldag.
“Pappa? (ja?) Vet du vad som var det bästa här på museet? (njäää?) Att jag var här med dig!”