Förstudie
Vi har en idé om att fixa en mysig läs/hängplats till A i hennes rum. Hon har redan sin säng, men skulle man inte kunna få till något vid skrivbordet?
Testade att lyfta in vår stora öronlappsfåtölj och A verkade älska att ha den där.
Men det känns som att den är lite för stor. Syns inte riktigt på vidvinkelbilden, men det känns lite för tight mot sängen…
Annars blev det ju, instinktivt, att hon hittade massa olika möjliga och omöjliga ställningar, precis som det ska vara i en öronlapp.
Funderade om en Emma kunde vara en lösning; de är ju mindre utan armstöd. Men det verkar ju vara något A gillade – olika ställningar mot armstöden?
Barnfåtölj? Verkar så pluttigt och futtigt. Är det verkligen något?
Saccosäck? Finns väl olika modeller nuförtiden, vissa med iaf lite form?
Någonting annat? Finns det små (iaf mindre?) öronlappar?
Greasy Spoon
Strawberry milkshake pancakes? Whuut?
(…och gamla vanliga butterscotch bacon pancakes…)
Spirit – vild och fri
Oh-em-gee!
Ainbo – Amazonas väktare
Fjärde biobesöket nu i sommar. Efter pandemin. Det är lite som jingeln mellan trailrarna förkunnar: bio är tillbaka!
Slås av hur mycket filmen, barnfilmen specifikt, utvecklats jämfört med t ex Disneys mossighet (som ju tyvärr sträcker sig ändå in i vår tid). Känns nästan som att Bechdeltestet till slut börjar vara överspelat nu dock, tack och lov?
Ja, ni vet det där testet:
1. Finns det – minst – två kvinnliga karaktärer?
1b. Har de namn?
2. Pratar de med varandra?
3. Om något annat än en man?
Inte för att det egentligen är en garanti för någonting, men att så mycket film (och annan fiktion) inte klarat detta basala hygientest är väl lite deprimerande?
Uppfylld av världen
Gissar att Sånger från andra våningen har betytt ganska mycket för César Vallejo.
Eller inte för honom personligen, han dog ju 1938. Men väl att mer folk får upp ögonen för honom? Eller kanske inte, han är ju omöjlig att få tag på (på svenska)? Iaf om man bortser från biblioteken, denna fantastiska resurs.
Tycker Roy plockat fram det bästa. Snubblande mellan två stjärnor. Avsnittet om att de här människorna som ”far så illa att de inte ens har någon kropp” förtjänar kärlek.
”Älskad vare de som sätter sig”. Ja, som pappan i filmen utbrister: vad är det för märkvärdigt med det då??? Det har väl alla gjort??? Precis som ”den som sover på rygg”?
Fullständigt oanmärkningsvärda företeelser som de flesta av oss gör hela tiden. Eller? Sätter sig? I betydelsen ”tar en paus” eller ”rotar sig”? ”sätter ner foten / vägrar flytta på sig”? Eller… någon av de andra betydelserna man inte instinktivt tänker på? Ja, det kanske är något att uppmärksamma och/eller särskilt älska?
För är det den här allomfattande, villkorslösa kärleken det handlar om? Eller några som behöver/förtjänar det (mer?) på något speciellt sätt? Ställer kärleken några krav? Och sover Dolly Parton på rygg?
”den som klämmer sitt finger i dörren”, visst, men ”den som inte har någon födelsedag” (det har väl alla? …utom aborterade foster? …eller kanske den utan vänner/anhöriga?)
”den som förlorat sin skugga i en eldsvåda” – nu börjar det ju bli poetiskt. På ett sätt som dessutom förändrar alla de där triviala sakerna. En skugga, själsfrände? Eller?
”den skallige utan hatt”. Den modige, som är trygg i sig själv? Eller fattig?
”den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd” eller ”den som bär en trasig sko i regnet”. Här tappar han ju mig egentligen – syftar det kanske på något peruanskt ordstäv eller är det ”bara” poetiska bilder?
Allt det här, självklara, motsägelsefulla, vackra och ibland lite obegripliga (nä, man behöver inte begripa allt) bilderna spelar så fint mot varandra. Kan som inte sluta tänka på dem.
Vem förtjänar kärlek? Mer än andra? På vilket/samma sätt? Tröst? Uppmuntran? Respekt? Hjälp? Tålamod? Förlåtelse? …
På samma sätt är det med en del av de postuma ”Mänskliga dikter” där han iaf ibland är så (skenbart?) direkt och genom repetition får allt att sjunka djupare in. Som t ex följande ur en dikt med observationer och slutledningar/frågor?
En man går förbi med ett bröd på axeln. – Ska jag sen skriva om min dubbelgångare?
En annan sätter sig och kliar sig, plockar en lus i armhålan och dödar den. – Vad tjänar det då till att prata psykoanalys?
En annan rusar på mig med en käpp i handen. – Ska jag då diskutera Sokrates med doktorn?
En låghalt går förbi med armen om ett barn. – Ska jag sen läsa böcker av André Breton?
En murare faller från ett tak, han dör och äter inte mer. – Ska man då söka nya stilgrepp, nya metaforer?
En handelsman bestjäl sin kund med falska vikter. – Ska man sen tala om den fjärde dimensionen?
osv.
Kvarnen
Hm. En gång i tiden tyckte jag ju att Kvarnen var ett ganska okej ställe?
Smittskyddsåtgärder
Känns som man börjar vänja sig med att knappt kunna göra någonting utmanat boka en slott-tid i förväg.
Ibland är det jävligt irriterande. Naturhistoriska har ju gratis inträde, men endast förbokning, vilket väl är anledningen att det bara går att dra dit med två veckors framförhållning.
Blev lite förvånad när jag upptäckte att Stockholms kommunala badhus inte kräver förbokning (idag var vi på Forsgrenska).
Igår var vi på Leos Lekland. Förbokning.
Dessutom hade de tagit bort det här med att Leo (eller ja, någon underbetald ungdom i en lejondtäkt… jultomten är också påhittad!) tittar förbi varannan timme så barnen får krama honom. Sånt är ju inte smittskyddssäkert?
Istället ropas det ut att Leo är på väg och man istället kan vinka till honom. Så alla på hela bygget har gott om tid att hysteriskt tränga ihop sig bakom ett snöre. Antar jag, var svårt att se, även om vi velat hade det inte gått att ta sig fram…
Okej, lekland är väl ingenting man beger sig till om man har corona-ångest, men måste man vara idiot för det?
Så växer världen
Det här recensionsexemplaret låg och skräpade i Bokslukarens kafé.
En märklig bok. En bok om världslig och språklig upptäckt och utveckling som i bild och text går från den nyföddas aningslöshet till det spirande barnets (ungdomens?) komplexitet.
Det är svindlande och man kan undra vilken målgruppen egentligen är – enligt förlaget är den för 3-6 år – men torde väl snarare vara föräldrar?
Bad A läsa och det gick väl bra fram till en viss punkt då hur frågade om inte jag kunde ta över. Förvisso inte någonting unikt att hon ledsnar efter ett tag, men här gick det fort och jag tror att någonstans tog språket ut sin rätt…
Sen är Lotta Olssons fantastiska vers bara en sida av myntet, Maria Nilsson Thores mästerliga akvareller är kongeniala.
I början bara en detalj av ett bebishuvud, mammas tutte, enklare figurer svävande i ett vitt limbo, bakgrunder osv fram till den ornamenterade ”bokframsidan” som visar sig vara utvikbar, döljandes den kakofoni av saker Lotta beskriver på den motstående rena textsidan… (och som jag faktiskt inte nändes läsa)
Första meningen:
O!