Sanma no aji. På svenska: En eftermiddag om hösten.
Ibland använder jag utländska originaltitlar på språk jag inte kan. Pretentiöst? Kanske ibland. I fallet Yasujiro Ozu är det delvis för att jag riskerar att blanda ihop en del av hans filmer. Typ 10 av Ozus filmer har nämligen i väst en titel som refererar en årstid, exempelvis “Sent om våren”, “Tidig vår”, “Sent om hösten”, “En eftermiddag om hösten” osv.
Titlarna har oftast en annan bokstavlig betydelse. Sanma no aji betyder “Smaken av saira”. Sanma/saira är en fisk, typ stillahavs-makrill, tydligen rätt smaklös, som man äter i Japan om hösten. Filmen handlar inte om saira; det finns ingen scen med saira och visst, filmen kanske utspelar sig på hösten (inte helt säker), men… Det är snarare själva känslan, situationen, atmosfären som åsyftas. Hösten, övergången till någonting annat, någonting som snart är över. Vad vet jag, jag är inte japan.
Ozu var japan. Sanma no aji blev hans sista film, han dog i cancer året efter, ovisad och okänd i väst. Man tänkte att han var för japansk för väst. Och kanske var han för japansk för Japan också, har jag hört någon undra. Det är iaf först efter sin död han visats i väst och sedan unisont blivit hyllad som en av filmhistoriens verkliga giganter.
Ungefär som att de här titlarna skulle kunna vara hämtade från haikuer – det lilla treradiga japanska versmåttet där bl a en årstid indirekt ska refereras – är hans filmer som poesi i en värld av prosa. Både i innehåll och form slår han sig ofta loss från narrativets ok på ett rätt sällsamt sätt.
Ta t ex den här lilla youtube-snutten, en av få som kom upp för “sanma no aji” eller “an autumn afternoon”. Den är kort, det är “bara” övergången mellan två scener. Vilket ibland inte bara är så bara. Ozu uppehåller sig rätt mycket vid mellanrummen eller det som inte visas. Ungefär som med en haiku handlade hans konstnärsskap mycket om att reducera och… relaterat till Cinema Paradiso och bortklippta kyssar: Ozu skulle i sammanhanget inte ha så mycket mot att inte visa en kyss. Hans filmer är annorlunda. I väst (eller för den delen hela Japan bortsett från Ozu) är ju själva grejen kyssen – det är höjdpunkten, belöningen, the payoff, fullbordandet, kvittot på att de älskar varandra. Inte så med Ozu; för honom är det ofta det omkring eller vad som leder till kyssen.
Hursomhelst. Titta på snutten. Den börjar med slutet av en scen, huvudpersonen som pratar med en vän (Kawai): ska han med och träffa en annan, gemensam vän? Nej, det ska han inte, han har ju biljetter till någon viktig basebollmatch. Nu är det bara ett sånt klipp just här, men lägg märke till hur Ozu klipper mellan de två personerna när de pratar. Den ena: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Den andra: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Det blir som en grafisk matchning, bilden är egentligen densamma, fast en annan person. Det är såhär Ozu filmar/klipper samtal.
I “normal” film gör man ju inte så, man har en bild på ena personen som tittar åt vänster och klipper till en bild på andra personen som tittar tillbaka, åt höger. Det skapar ett flyt och en sorts inbäddande rumslighet, man tänker inte så mycket på att det är klipp och en film. Det struntar Ozu i, han prioriterar någonting annat… bilden, kanske?
Sen är scenen slut, men Ozu låter den sluta med ett par sekunders bild… inte på personerna, utan på den rätt trista utsikten från huvudpersonens kontor. Som för att visuellt avsluta?
Vad händer sen då? Klipp till träffen med gemensamma vännen? Nej, istället klipper vi till några ganska intetsägande bilder från basebollstadion, främst på de stora strålkastarna. Klipp till en tv i en restaurang som visar matchen. Några som kollar på matchen. Klipp vidare till en hall i restaurangen och så till slut det separata rum (jag tror inte det heter chambre separee i Japan?) där huvudpersonen sitter med några vänner…
Varför denna meningslösa omväg via basebollmatchen? Vi visste ju redan att vi inte kommer följa Kawais historia, han är bara en sidofigur? Kanske för att typ lugna ner oss lite mellan scenerna? Skölja hjärnan med någonting halvt orelaterat innan vi fortsätter? En påminnelse att utanför berättelsen pågår livet som vanligt och tiden har sin gilla gång? Dessa “pillow shots” som de kommit att kallas är iaf någonting annat än vanliga “etableringsbilder” (typ en kort bild på ett hus/exteriör innan man klipper till en scen i huset, så man förstår var man är)…
Lägg dessutom märke till de väldigt låga helbilderna, både på kontoret och i restaurangen. Kameran är placerad nästan vid golvet, som blicken från en sittande, nästan liggande… blir en annan sorts rumslighet. De fick bygga speciella, lite upphöjda kulisser i studion för att kunna placera kameran så lågt. Det är verkligen ingen tillfällighet att Ozus filmer ser ut som de gör, är som de är, utan allt är väldigt avsiktligt även om det för ett Hollywoodvant öga kan verka taffligt och slumpmässigt med knasig klippning, underliga kameravinklar och en berättelse som inte vet vad den vill eller om den vill.
Jaha, men vad handlar “Smaken av makrill” om då? Samma sak som alltid med Ozu: familjen och traditionella värderingar. I det här fallet en åldrande änkeman och en dotter som snart är för gammal för att gifta bort. Det är hans plikt och annars kommer hon som nucka bli låst vid att ta hand om honom resten av livet. Ingen av dem vill väl egentligen, men… eller… hm… utan att avslöja någonting alls kan jag säga så mycket som att det inte finns med något bröllop i filmen.
Ozu dog på sin 60-årsdag. Hans mamma, som han bott med hela livet, dog strax innan. Deras gemensamma gravsten är helt ren och slät, bara ett enda kenjitecken inhugget: 無 (tecknet för ingentinghet). Det tycker jag är fint. Och väldigt Ozu.
