Topp-100: Safety Last!

Chaplin hade patoset, värmen.

Keaton hade coolheten och de ofattbara stunten.

Trots det undrar jag om Harold Lloyd inte är den av de tre stora stumfilmsclownerna jag gillar bäst. Han hade gagsen och var nog också roligast.

Safety Last! (“Upp genom luften”) är en fantastisk film. Den är både rolig och jobbig på samma gång. Varför håller han på som han gör? Får nippran av scenerna där Harold låtsas vara chef på varuhuset där han jobbar (för att imponera på sin ovetandes flickvän) och hela den här ikoniska fasadklättringen? Jag blir helt svettig trots att jag sett den flera gånger, vet att den är fejk (skulle bara ha fallit ett par meter om olyckan hade varit framme) osv… men jag kan inte låta bli. Och jag tänker på det faktum att Lloyd bara hade tre fingrar på högerhanden efter att ha sprängt bort tummen och pekfingret i en olycka några år tidigare…

Är detta fortfarande min Lloyd-favorit? Måste nog se om några av de andra… Jobbigt? Roligt!

The Big Parade

The Big Parade är (var) förmodligen min största lucka i filmhistorien:

Första (?) antikrigsfilmen. Påkostad. Hyllad. Enormt framgångsrik (är väl fortfarande en av de genom tiderna mest inkomstbringande om man tar hänsyn till inflationen…).

Bra? Jovars, det går väl inte att förneka. Men den är ju också långsam och rätt fånig.

Kul iaf att den till slut finns mer tillgänglig – minns jag rätt blev den väl öht aldrig utgiven på dvd (?), men nu finns den tydligen på bluray. I betydligt betydligt bättre kvalitet än skiten ovan.

Topp-100: Herr Arnes pengar

Har inte tänkt på det tidigare.

Herr Arnes pengar och Sången om den eldröda blomman är gjorda (hade premiär iaf) samma år: 1919.

Visst, det var inte riktigt lika komplicerat och tidsödande att göra film då (även om SF ju hade börjat med storslagna produktioner), men jag får lite känslan av typ Hitchcocks 1954 (Rear Window och Dial M for Murder. Wow). Eller Bergmans 1957 (Sjunde inseglet och Smultronstället. Wow). Kanske Francis Ford Coppolas 1974 (The Godfather II och The Conversation. Wow). Kanske någon till som haft lika bra år. Men inte många.

Så kul att få se om de här två mer eller mindre back-to-back. För inte bara likheterna, utan även skillnaderna framträder.

Båda filmerna är ju typiska för “svensk guldålder” (vi gjorde jävligt bra grejer 1917-1923): Påkostade produktioner, baserade på välrenommerade litterära förlagor där naturen har en betydande roll (ibland nästan som att den är en karaktär i historien).

Stora likheter alltså. Samtidigt kunde de nästan inte vara mer olika:

HA: midvinter, iskyla, snö överallt. SODEB: högsommar, midnattsol

HA: mordturné/ondska. SODEB: kärlekssökeri/romantik.

HA: historisk (1700-tal). SODEB: samtida (1910-tal dvs).

HA: is förhindrar flykt (fastfruset fartyg). SODEB: vatten som kärleksbevis (uppvisning i att åka timmer genom fors).

osv

Håller nog fortfarande Arne högre, vilket inte var självklart på förhand, men det är två väldigt imponerande pendanger…

Sången om den eldröda blomman

Har sett den här för typ 10+ år sen. En gång, det är inte en film som är lätt tillgänglig. Minns den som en av Stillers bästa, om inte den bästa, vilket alltså betyder en av de bästa filmerna öht. Utöver det har minnesbilderna bleknat. Vad, mer exakt, var det t ex den handlade om?

Såg om den nu, på Cinemateket, tillsammans med mamma. Det är märkligt hur annorlunda den, och stumfilm generellt, ter sig. För det är någonting annorlunda. Inte bättre, inte sämre. Annorlunda. Ungefär som att måleri är annorlunda från fotografi.

På den tiden, för 10+ år sen, var jag helt marinerad i stumfilm. Jag brände igenom hundratals filmer, bl a varenda bevarad svensk spelfilm. Stumfilmsspråket var naturligt för mig, antar ungefär som för publiken när det begav sig.

Jag minns fortfarande koderna. Det tekniska: att om en scen är tintad blå betyder det att den utspelar sig på natten (allt filmades ju dagtid, med skarpa skuggor osv). Det runt stjärnorna: Lars Hansson och Edith Erastoff är mig bekanta (jämför med vilket bagage en samtida stjärna, typ Mikael Persbrandt eller Helena Bergström, tar med sig in i en film). Det med skådespeleriet: kvinnornas frenetiska handgnidande och männens besvikna luft-uppercuttar (det ska vara så, det har en kontext). Det med tidsandan: bortbytingar, bondromantik/problematik och arrangerade äktenskap betyder någonting annat. osv osv osv

Det är en annan film jag ser idag. Jag är annorlunda. Filmen är lika bra.

Muerte de un ciclista

Det är sällan (för att inte säga aldrig?) man ser såhär välkomponerat foto. Ruskigt snyggt.

Om namnet Bardem låter bekant så ja… Javier Bardems morbror Juan Antonio var en av de stora i spansk film. Är väl tvärt om nu, men i börjar av sin karriär definierades väl Javier i termer av sin morbror och släkt rent generellt, de är ganska namnkunniga de där Bardem, iaf i Spanien…

Soshun

(Cinemateket)

Angående Ozu och titlar börjar jag nog närma mig de översatta något.

Soshun – som ovanligtvis för Ozu handlar om ett ungt eller iaf yngre gift par (utan “föräldrabekymmer”!) – heter alltså tidig vår och det är väl logiskt.

Sanma no aji – om en pappa som oroar sig för att dottern strax är för gammal att giftas bort – En eftermiddag om hösten. Ja.

Banshun – om en dotter vars pappa oroar sig för att hon strax är för gammal att giftas bort – Sen vår. Ja, logiskt.

Man skulle väl också egentligen kunna säga att Sanma no aji är en remake av Banshun, gjord 15 år senare. Det är iaf så jag minns det, såhär utan att ha sett Banshun på länge. I botten samma story och predikament, men att fokus har flyttats från dottern (vår) till fadern (höst).

Tänkte på det där. Varför gjorde han om nästan exakt samma story? Dessutom med samma skådespelare i fadersrollen – Chishû Ryû (som väl iofs var med i typ alla Ozus filmer)… Dottern kunde han inte gärna återanvända, Setsuko Hara i Banshun var för gammal för repris i Sanma no aji. Och kanske var det därför, om jag nu minns rätt, att fokus flyttades: man skulle kunna jämföra Hara med Garbo (båda gigantiska stjärnor som drog sig tillbaka tidigt) – att Ozu inte vågade/klarade av att försöka matcha någon ordentligt i Haras större roll…?

Vill för övrigt väldigt gärna se om Banshun. Kanske mindre stilistiskt intressant, men å andra sidan är väl (?) fokuset på dottern mer spännande. Varför vill hon inte gifta sig? Kan det tillochmed vara så t ex att hon är lesbisk (förmodligen inte, men det var en tanke som flöt upp då jag såg den). Ozu var ju som jag kanske nämnde singel hela livet och det ryktas/ryktades att han var homosexuell. Ryktades också att han och Hara hade ihop det (hon slutade för övrigt filma när han dog), så vem vet…

Banshun… kanske kan se om den… sent på våren?

Topp-100: Sanma no aji

Sanma no aji. På svenska: En eftermiddag om hösten.

Ibland använder jag utländska originaltitlar på språk jag inte kan. Pretentiöst? Kanske ibland. I fallet Yasujiro Ozu är det delvis för att jag riskerar att blanda ihop en del av hans filmer. Typ 10 av Ozus filmer har nämligen i väst en titel som refererar en årstid, exempelvis “Sent om våren”, “Tidig vår”, “Sent om hösten”, “En eftermiddag om hösten” osv.

Titlarna har oftast en annan bokstavlig betydelse. Sanma no aji betyder “Smaken av saira”. Sanma/saira är en fisk, typ stillahavs-makrill, tydligen rätt smaklös, som man äter i Japan om hösten. Filmen handlar inte om saira; det finns ingen scen med saira och visst, filmen kanske utspelar sig på hösten (inte helt säker), men… Det är snarare själva känslan, situationen, atmosfären som åsyftas. Hösten, övergången till någonting annat, någonting som snart är över. Vad vet jag, jag är inte japan.

Ozu var japan. Sanma no aji blev hans sista film, han dog i cancer året efter, ovisad och okänd i väst. Man tänkte att han var för japansk för väst. Och kanske var han för japansk för Japan också, har jag hört någon undra. Det är iaf först efter sin död han visats i väst och sedan unisont blivit hyllad som en av filmhistoriens verkliga giganter.

Ungefär som att de här titlarna skulle kunna vara hämtade från haikuer – det lilla treradiga japanska versmåttet där bl a en årstid indirekt ska refereras – är hans filmer som poesi i en värld av prosa. Både i innehåll och form slår han sig ofta loss från narrativets ok på ett rätt sällsamt sätt.

Ta t ex den här lilla youtube-snutten, en av få som kom upp för “sanma no aji” eller “an autumn afternoon”. Den är kort, det är “bara” övergången mellan två scener. Vilket ibland inte bara är så bara. Ozu uppehåller sig rätt mycket vid mellanrummen eller det som inte visas. Ungefär som med en haiku handlade hans konstnärsskap mycket om att reducera och… relaterat till Cinema Paradiso och bortklippta kyssar: Ozu skulle i sammanhanget inte ha så mycket mot att inte visa en kyss. Hans filmer är annorlunda. I väst (eller för den delen hela Japan bortsett från Ozu) är ju själva grejen kyssen – det är höjdpunkten, belöningen, the payoff, fullbordandet, kvittot på att de älskar varandra. Inte så med Ozu; för honom är det ofta det omkring eller vad som leder till kyssen.

Hursomhelst. Titta på snutten. Den börjar med slutet av en scen, huvudpersonen som pratar med en vän (Kawai): ska han med och träffa en annan, gemensam vän? Nej, det ska han inte, han har ju biljetter till någon viktig basebollmatch. Nu är det bara ett sånt klipp just här, men lägg märke till hur Ozu klipper mellan de två personerna när de pratar. Den ena: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Den andra: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Det blir som en grafisk matchning, bilden är egentligen densamma, fast en annan person. Det är såhär Ozu filmar/klipper samtal.

I “normal” film gör man ju inte så, man har en bild på ena personen som tittar åt vänster och klipper till en bild på andra personen som tittar tillbaka, åt höger. Det skapar ett flyt och en sorts inbäddande rumslighet, man tänker inte så mycket på att det är klipp och en film. Det struntar Ozu i, han prioriterar någonting annat… bilden, kanske?

Sen är scenen slut, men Ozu låter den sluta med ett par sekunders bild… inte på personerna, utan på den rätt trista utsikten från huvudpersonens kontor. Som för att visuellt avsluta?

Vad händer sen då? Klipp till träffen med gemensamma vännen? Nej, istället klipper vi till några ganska intetsägande bilder från basebollstadion, främst på de stora strålkastarna. Klipp till en tv i en restaurang som visar matchen. Några som kollar på matchen. Klipp vidare till en hall i restaurangen och så till slut det separata rum (jag tror inte det heter chambre separee i Japan?) där huvudpersonen sitter med några vänner…

Varför denna meningslösa omväg via basebollmatchen? Vi visste ju redan att vi inte kommer följa Kawais historia, han är bara en sidofigur? Kanske för att typ lugna ner oss lite mellan scenerna? Skölja hjärnan med någonting halvt orelaterat innan vi fortsätter? En påminnelse att utanför berättelsen pågår livet som vanligt och tiden har sin gilla gång? Dessa “pillow shots” som de kommit att kallas är iaf någonting annat än vanliga “etableringsbilder” (typ en kort bild på ett hus/exteriör innan man klipper till en scen i huset, så man förstår var man är)…

Lägg dessutom märke till de väldigt låga helbilderna, både på kontoret och i restaurangen. Kameran är placerad nästan vid golvet, som blicken från en sittande, nästan liggande… blir en annan sorts rumslighet. De fick bygga speciella, lite upphöjda kulisser i studion för att kunna placera kameran så lågt. Det är verkligen ingen tillfällighet att Ozus filmer ser ut som de gör, är som de är, utan allt är väldigt avsiktligt även om det för ett Hollywoodvant öga kan verka taffligt och slumpmässigt med knasig klippning, underliga kameravinklar och en berättelse som inte vet vad den vill eller om den vill.

Jaha, men vad handlar “Smaken av makrill” om då? Samma sak som alltid med Ozu: familjen och traditionella värderingar. I det här fallet en åldrande änkeman och en dotter som snart är för gammal för att gifta bort. Det är hans plikt och annars kommer hon som nucka bli låst vid att ta hand om honom resten av livet. Ingen av dem vill väl egentligen, men… eller… hm… utan att avslöja någonting alls kan jag säga så mycket som att det inte finns med något bröllop i filmen.

Ozu dog på sin 60-årsdag. Hans mamma, som han bott med hela livet, dog strax innan. Deras gemensamma gravsten är helt ren och slät, bara ett enda kenjitecken inhugget: 無 (tecknet för ingentinghet). Det tycker jag är fint. Och väldigt Ozu.

Angående Hays Code #2 (OBS! spoiler för Cinema Paradiso)

Det här är ju en spoiler, men… en tanke följer en annan och jag landade i Cinema Paradiso (som ju inte har någonting med Hays Code, men…). I CP beordrar byprästen att allt “snusk” ska klippas bort innan filmerna får visas i byns biograf. I slutet får filmens i början unge huvudperson – nu vuxen och filmskapare – till sist se den rulle maskinisten tydligen sparat: allt han tvingades klippa bort.