Posted on

Ainbo – Amazonas väktare

Fjärde biobesöket nu i sommar. Efter pandemin. Det är lite som jingeln mellan trailrarna förkunnar: bio är tillbaka!

Slås av hur mycket filmen, barnfilmen specifikt, utvecklats jämfört med t ex Disneys mossighet (som ju tyvärr sträcker sig ändå in i vår tid). Känns nästan som att Bechdeltestet till slut börjar vara överspelat nu dock, tack och lov?

Ja, ni vet det där testet:

1. Finns det – minst – två kvinnliga karaktärer?

1b. Har de namn?

2. Pratar de med varandra?

3. Om något annat än en man?

Inte för att det egentligen är en garanti för någonting, men att så mycket film (och annan fiktion) inte klarat detta basala hygientest är väl lite deprimerande?

Posted on

The Stanley Kubrick Archives

Den största bok jag äger är Regi Bergman. Det är en bjässe på 42×31 cm (nördigt nog samma höjd/bredd-förhållande som det gamla “normalformatet”). Lite större än A3 alltså. 591 sidor i högkvalitativt papper och ordentliga pärmar gör den 6 cm tjock och enligt uppgift ska den väga in på sex och ett halvt kilo. Runt 1300 kr får man punga ut för ett nytt ex på Bokus eller Adlibris.

Det sägs att det är en fantastisk bok. Den fick Augustpriset 2008 och följdes av andra praktverk i samma gigantiska format, om några av världshistoriens största filmregissörer; Kubrick, Almodovar och Chaplin. Så sägs det alltså. Att den är fantastisk. Jag vet inte riktigt, har knappt mer än bläddrat lite i den, trots att jag haft den sen den kom. Mer än 10 år alltså. För den kräver sin läsare eller snarare sin plats. Ett redigt bord med utrymme för en bok som mäter nästan en meter uppslagen.

Faktum är att den är svår ens att förvara. Vanliga bokhyllor är oftast inte mer än 30 cm djupa. Jag har hört det skojas om att denna coffee table book skulle egentligen passa bäst som… ett coffe table. Skruva på ben bara…

Förmodligen är det därför iaf vissa böcker i serien getts ut i någon form av “pocket”-upplagor. 34×25 cm och nätta 3,5kg. Antar att läsbarheten är förbättrad, men att det ändå kräver en läsare med god (stor) fysik, alternativt bord.

Men så gavs iaf vissa i serien ut i omarbetade “pixi”-varianter, “Bibliotheca Universalis”, i ett annat format. Mer hög än bred och mindre, nästan som en “vanlig” bok. The Stanley Kubrick Archives mäter nu bara 15×20 cm. Sidorna är fler än tidigare, 864, men tjockleken ändå “bara” 4,5 cm. Och vikten? Beskedliga 1,3 kg.

Och… det funkar! Jag har suttit en timme på toaletten, jag har legat skavfötters med Alma i soffan (varsin bok – så mysigt) och jag har krupit upp i läsfotöljen.

Vilken är då den minsta boken? Jag har några Rocky i pixiformat och jag vet att Alma har en bok om en tiger i “minipixi”-format. Som ett frimärke, ungefär. Inte heller den helt lättläst; texten blir väldigt, väldigt liten…

…

Boken handlar om filmskaparen Kubrick och hans filmer, men längst bak finns ett litet efterord jag tyckte var fint, om människan. Det är i sammanhanget väldigt kort. En halv sida. Ett halvt ark papper som Strindberg uttryckte det… som det dessutom delar med annat. Det är Stanleys fru, Christine – Veit Harlans dotter tydligen – men iaf… hon skriver om Stanleys “love and care for his family” vars intensitet hon jämställer med hans filmer.

Jag tänker lite på Bergman. Han och Kubrick är förmodligen de två regissörer jag känner och uppskattar mest och även om de i vissa aspekter har sina likheter – t ex hur de med sina verk lyckas kombinera pretentioner med kommers – (“konst och konster” för att låna Bergmans uttryck) – så var de väldigt olika.

Posted on

Kikis expressbud

Som kontrast till Disney, nästa steg på Studio Ghibli-skalan (som väl börjar med Totoro och slutar med Mononoke eller Eldflugornas grav?).

Kikis expressbud!

Det handlar alltså om en trettonårig häxa som flyttar hemifrån. För så säger traditionen och även om mamma-häxan tycker hon kan vänta lite drömmer Kiki om att stå på egna ben.

Trots att hennes kvastflygning inte direkt är fulländad ger hon sig av och hamnar efter lite förvecklingar långt borta i en (faktiskt svenskinspirerad) stad vid havet där hon skaffar sig både bostad och försörjning som expressbud.

Kvinnor kan!?

(Kiki gick rakt upp som favorit hos A)

Posted on

Mulan

Ingenting nytt, men det har inte blivit att jag präntat ned det, men…

Jag gillar inte Disney.

Vi skaffade Disney+ i slutet av november, för att… jag minns inte, det var nog pga någon gammal film, typ Mary Poppins eller Alice i Underlandet eller så…

Och lite för att vi haft det tillgängligt har vi (ja, A speciellt alltså) sett några Disney. Det tillhör väl ändå allmänbildningen?

Men.

Det är ju så urbota dumt. Man märker vilket konservativt land USA är, hur ålderstigna värderingar de göder och vilka konstiga prioriteringar de verkar ha.

Ser man t ex Lady och Lufsen, från 1955, så börjar filmen med en varningsruta i 10 sekunder att filmen är från en annan tid. Att det som skildras är fel nu och var fel då och det egentligen inte är någon ursäkt, men… blablabla. Jag minns inte riktigt vad som var så upprörande med L&L, somnade en del, men vad det än var är väl det konstiga i allt att slå ner, fördöma och urskulda sig för uråldriga synder när man fortsätter att odla andra lika korkade. Utan skam.

För sådan skit som Mulan (med rent vidriga, karakatyraktiga könsroller och att tjejer bara verkar kunna “vinna” typ genom att visa grabbarna att hon också kan svina och slå dem i deras eget spel. Ska inte säga något om Konfucius, men…) eller Lilla sjöjungfrun (där Ariel ju offrar sin röst för att som människa försöka charma prinsen till att kyssa henne endast genom sin tystnad och sitt utseende, typ)… ja, sådan skit får ju max en liten blinkning “6+: depiction of tobacco” uppe i hörnet i början för att någon håller i en pipa i tre sekunder någonstans i filmen.

Mulan, vilken vi såg i slutet av december fick mig att, mot A:s vilja, spola fram och stänga av i förtid. Visst, man kan alltid diskutera filmer efteråt osv, men det känns på något sätt rätt lönlöst att försöka tävla med den effekt en sockersöt Disneyfilm har på ett barn. Det låter sig liksom inte riktigt göras. Blev faktiskt så sur att jag avslutade Disney+ på fläcken.

Det blev väl trots allt någon till Disneyfilm (framförallt hann jag och M se lite Star Wars) men 20:e januari upphörde till slut abonnemanget. Passande nog samma dag som Trump fick lämna (inte för att jag inbillar mig att det andra, “vettiga” USA är “vettigt”, det är väl bara vi svenskar som tror oss stå jänkarna närmare kulturellt än vad vi faktiskt gör). Iaf var jag hemma med A den dagen och föll till föga för Lilla sjöjungfrun, som hon hade pratat om ett tag. Kanske inte i klass med Mulan, men jag kan inte säga att jag saknar Disney.

Posted on

Alice in Wonderland

Den här var det inte tänkt att jag skulle se. A hade sett att det fanns en balett-version på svtplay (det är Royal Opera Houses uppsättning från 2011/2017) som hon ville se. Så jag satte igång den åt henne, men hon sa ganska snart att hon ville att jag skulle stanna (för att det var mysigt, inte för att det var läskigt).

Inte helt tokig, om än lite svårt att hänga med i storyn. Det är väl ett ganska vanligt problem med balett, men det blir ju värre när förlagan hoppar hit och dit i sitt nonsens. Tur man kan historien, med andra ord.

A då? Efter två timmar balett verkar hon vara redo för att titta på Disney-filmen igen…

Vad finns det förresten kvar för konstform att ta del av Alice? Seriealbum, såklart. Kanske teater. Faktiskt porrfilm. Vilket eventuellt inte är så illa som det låter; en porrmusikalkomedi (vilka genres det fanns en gång i tiden!) gjordes på 1970-talet då allt var möjligt och man kunde göra högbudgetporr eller porrversioner av vanlig högbudget, den ska tydligen inte vara så pjåkig? Iaf ska snälla versionen “gå att se”, om jag förstår det rätt – tydligen ska man ha velat göra en hardcore-version som till slut ändå blev softcore, men senare klipptes om till hardcore ändå. Alla dessa versioner… nåja.

Även om man har höga ambitioner osv… göra vad som iaf verkar få klassas som “erotiskt” av något som ändå är en barnbok från början? Varför?

Posted on

Decemberstaden, hus #6

Varje dag när ljusen tänds i Decemberstaden har någon av invånarna satt en liten lapp på baksidan av sitt hus. Det brukar vara små gåtor eller annat som ger ledtrådar till en skojig aktivitet eller present.

Första huset var att bygga ihop och dekorera granen och andra har varit en snurrklänning med vita kaniner på (gåtor från Alice i underlandet där svaren var vit, kanin och klänning), pepparkaksbak, tre små leksaksbilar med tillhörande visning av Disneys Bilar-film, Lassemajas detektivlåda (lappen skriven med morsekod, något A fattade direkt – och sprang iväg efter morsetabellen i en Lassemajabok), osv…

Hus sex bjöd på en annorlunda utmaning: någon hade klistrat upp tio bokstavslappar, gömt i hela lägenheten. De behövde man sedan pussla ihop till ett ord. Och inte det lättaste ordet, men det gick efter lite hjälp i stil med ”vad brukar komma efter en vokal?”. Sedan filmvisning av svaret.

Varken jag eller M hade sett den tidigare och det var nog inte riktigt som vi trodde – hade nog förväntat oss en mer öh pk (?) film med tanke på var tipset kom ifrån. Som den är kändes det bara onödigt att smeta ner historiska personer med en påhittad historia… iofs för vuxna uppenbart en skröna, men ändock en skröna där man enkelt och bekvämt kan identifiera sig med några genomgoda och skylla all skit och hemskhet på… någon annan. Hade faktiskt förväntat mig en lite mer utmanande film.