Den största bok jag äger är Regi Bergman. Det är en bjässe på 42×31 cm (nördigt nog samma höjd/bredd-förhållande som det gamla “normalformatet”). Lite större än A3 alltså. 591 sidor i högkvalitativt papper och ordentliga pärmar gör den 6 cm tjock och enligt uppgift ska den väga in på sex och ett halvt kilo. Runt 1300 kr får man punga ut för ett nytt ex på Bokus eller Adlibris.
Det sägs att det är en fantastisk bok. Den fick Augustpriset 2008 och följdes av andra praktverk i samma gigantiska format, om några av världshistoriens största filmregissörer; Kubrick, Almodovar och Chaplin. Så sägs det alltså. Att den är fantastisk. Jag vet inte riktigt, har knappt mer än bläddrat lite i den, trots att jag haft den sen den kom. Mer än 10 år alltså. För den kräver sin läsare eller snarare sin plats. Ett redigt bord med utrymme för en bok som mäter nästan en meter uppslagen.
Faktum är att den är svår ens att förvara. Vanliga bokhyllor är oftast inte mer än 30 cm djupa. Jag har hört det skojas om att denna coffee table book skulle egentligen passa bäst som… ett coffe table. Skruva på ben bara…
Förmodligen är det därför iaf vissa böcker i serien getts ut i någon form av “pocket”-upplagor. 34×25 cm och nätta 3,5kg. Antar att läsbarheten är förbättrad, men att det ändå kräver en läsare med god (stor) fysik, alternativt bord.
Men så gavs iaf vissa i serien ut i omarbetade “pixi”-varianter, “Bibliotheca Universalis”, i ett annat format. Mer hög än bred och mindre, nästan som en “vanlig” bok. The Stanley Kubrick Archives mäter nu bara 15×20 cm. Sidorna är fler än tidigare, 864, men tjockleken ändå “bara” 4,5 cm. Och vikten? Beskedliga 1,3 kg.
Och… det funkar! Jag har suttit en timme på toaletten, jag har legat skavfötters med Alma i soffan (varsin bok – så mysigt) och jag har krupit upp i läsfotöljen.
Vilken är då den minsta boken? Jag har några Rocky i pixiformat och jag vet att Alma har en bok om en tiger i “minipixi”-format. Som ett frimärke, ungefär. Inte heller den helt lättläst; texten blir väldigt, väldigt liten…
…
Boken handlar om filmskaparen Kubrick och hans filmer, men längst bak finns ett litet efterord jag tyckte var fint, om människan. Det är i sammanhanget väldigt kort. En halv sida. Ett halvt ark papper som Strindberg uttryckte det… som det dessutom delar med annat. Det är Stanleys fru, Christine – Veit Harlans dotter tydligen – men iaf… hon skriver om Stanleys “love and care for his family” vars intensitet hon jämställer med hans filmer.
Jag tänker lite på Bergman. Han och Kubrick är förmodligen de två regissörer jag känner och uppskattar mest och även om de i vissa aspekter har sina likheter – t ex hur de med sina verk lyckas kombinera pretentioner med kommers – (“konst och konster” för att låna Bergmans uttryck) – så var de väldigt olika.