Marcus Aurelius.
Född 121, död 180. Efter Kristus.
Marcus Aurelius var sedan barnsben påläggskalv; han kom från en välbärgad och inflytelserik släkt och knöts via serier av adoptioner och giftermål till Roms absoluta maktcentrum. I mina ögon en veritabel ormgrop där folk adopteras till höger och gifter bort döttrar till vänster.
Hursomhelst blev han till sist själv kejsare 161. Han upphöjde sin adoptivbror till medkejsare och lite förenklat verkar brodern ha tagit hand om krigandet vid fronten medan Marcus var hemma i Rom och… filosoferade? Nåja, hela Marcus tid som kejsare var fyllt med krig och Marcus spenderade en hel del tid på fältet han också, efter broderns död.
Hans rykte som stoisk filosof var dock inte omedelbart; Det är först någon gång på 1500-talet hans claim-to-fame, Självbetraktelser, börjar dyka upp och omtalas, för att bli en stoisk och filosofisk klassiker. En samling aforismer och betraktelser, lite ostrukturerat nedtecknade, uppenbarligen för författaren själv och inte avsedda för publicering/spridning. En sorts filosofisk dagbok.
Första svenska översättningen – svenskan är ju ett stort kulturspråk och ofta ett att de första språken olika verk översätt till – gjordes 1755 av Christopher Manderström.
Andra översättningen 1911, av Ellen Wester. Vilket är den som varit gällande. Mitt ex av Westers översättning är från 1958. Den översättningen moderniserades av Vera Silverstolpe 1967 och bearbetades vidare av Daniel Martinez 2017. Jag tycker de bearbetningarna (iaf den senaste) verkar vara… sådär. Om jag förstått rätt dåligt korrekturläst med diverse syftningsfel osv.
Så! April 2021. Ny översättning! Mikael Johansson. Lektor i grekiska, tydligen. Uppenbarligen väldigt insatt.
Självbetraktelser är en av de stora filosofiska klassikerna. Jag tycker den är intressant, egentligen inte som självhjälpsbok eller så, utan som en inblick i… sinnet hos världens mäktigaste man. Någon med närmast oinskränkt makt och någon man kan tycka inte behövde vara speciellt stoisk, men som trots det – eller är det tack vare (?) – verkar ha ett betydligt mer behärskat förhållningssätt till saker och ting än en själv… fisljummen svensk medelklass i det tjugoförsta århundrandet.
Blev alltså tvungen att impulsköpa – trots att jag redan har boken – när jag oväntat såg den i bokhandeln. En uppdaterad och uppenbarligen både mer lättläst (=modernt språk) och trogen översättning, men sedan… utförandet; omslaget!
En spegel.
Eller inte en spegel, då den är grumlig. “Såsom i en spegel”, kanske? (det gamla bibliska uttrycket som plockades upp och gjordes känt av Bergman syftar ju inte på att saker och ting blir klara i en spegel, snarare tvärt om – speglar var ju någonting annat “på den tiden”). Men glittrig, med regnbågens alla färger. Precis om ett omslag till någon samtida youtubers bloggbok? Tidlöst? Modernt? Klassiskt?
Kongenialt?
Jag köper det iaf. Även om utgåvan från 1958 också är fin.
ps. Pelle Sjödén är det som har gjort omslaget ds.