Jaha.
Då var tydligen OS här igen. Trots att få verkar vilja ha det. Även utanför Japan får jag uppfattningen att intresset verkar ganska ljumt.
För det brukar ju vara en himla hype, nu är det mest en avmätt gäspning och ett intresse som verkar… pliktskyldigt. Man ”ska” ju kasta sig halvt hals över huvud in i en massa sporter man inte vet ett dyft om och annars inte skulle brytt sig ett smack om.
Kanske är det att OS den här gången, rent konkret, är något annat. Nedskalat, publiklöst och närmast pliktskyldigt i en bubbla som hade kunnat befinna sig varsomhelst, närsomhelst även om det tydligen råkar vara Tokyo 2021. Förlåt: Tokyo 2020? Även om sporterna avgörs som vanligt är inramningen någonting annat. Död.
Kanske är det att man iom pandemi och korruption och nästa fotbolls-VM i Qatar mitt i vintern börjat fundera på vad som är viktigt i livet och varför man borde bry sig om diverse blåbärssporter i tillfällig miljardkostym. Om det är sunt eller meningsfullt, pandemi eller inte.
Nåväl. Damfotboll.
Såg öppningsmatchen Sverige – USA. Rasande kul. Vi, Sverige, dominerade sönder de oövervinnerliga! USA:s streak på 44 matcher utan förlust flög all världens väg. David krossade Goliat.
Hur kan det inte vara fantastiskt?
Det är fantastiskt, såklart. Men, handen på hjärtat, var det fantastisk fotboll?
Med herrmått mätt?
Nä, det var det ju inte. Även om de är duktiga och man själv inte skulle kunna göra bättre själv märks det att någonting skaver, att det inte är riktigt som den fotboll man är van vid, på herr-elitnivå. Nedtagningarna är inte lika eleganta – det blir allt som oftast en liten halvstuds extra – rusherna inte lika kvicka – det känns trots allt lite sirapsaktigt, och spelet i sig märkligt lojt, avslaget – varför ingen riktig omställning, varför trycker man inte på med (fler) spelare, var är presspelet?
Okunnig som jag är började jag undra ”hur var det nu igen, kör de med samma boll som herrarna? Visst har de ändå en mindre och lättare, en fyra?”
Men det har de inte. Fotboll spelas på exakt samma sätt för herrar och damer. Första dam-VM, 1991, spelades med matcher som var 80 minuter istället för 90, men efter det har allt varit som för herrarna.
Vilket egentligen är konstigt. Visst, det är så damelitspelarna vill ha det. De ville ha 90 minuter. De vill tydligen ha boll med storlek 5. För de är vana, de har lärt sig och kan hantera det, säger de.
Och det kan de väl, till viss del. Matcher såsom Sverige – USA, med typ världens två bästa lag på plan, är ändå ”okej”.
Vilket är imponerande, då aspekt efter aspekt är anpassad efter någon annan. Efter herrarna. Som ju – trots allt – är längre, har större fötter, mer explosiv muskelmassa, uthålligare lungor. Sammantaget måste det verkligen bli svinjobbigt. Är väl ungefär som när en liten skillnad i en dimension, typ längd, blir så mycket större i flera. Någonting 8 cm långt jämfört med dito 10 är 80%, men en kub med sidan 8 cm jämfört med dito 10 är bara hälften (8x8x8 = 512 men 10x10x10 = 1000).
Den här hållningen, att fotboll är fotboll, verkar lite halvt unik i sportvärlden. I basket eller handboll använder damerna mindre och lättare bollar. Trepoängslinjen är en fot närmare korgen. Volleybollnäten sitter lägre. Häcklöpningen görs på kortare distans (så steglängden mellan häckarna blir mer naturlig för damerna?). Häckar som såklart är drygt 20 cm lägre. osv osv osv.
I princip alla sporter har man anpassat sig till utövarnas fysiska förutsättningar (och behållt namnet, handboll heter fortfarande handboll, även om damerna har mindre boll osv). Men inte fotboll. För fotboll är fotboll. Oavsett om endast de mest välvuxna elitdamerna (och ibland inte ens de) t ex kan nå ribban ens om de hoppar.
Någonstans får man ju välja, anpassa mått och tid efter damerna (och därigenom få en ”annan” sport, visst) eller acceptera att sporten är en annan där utövarna inte kan utföra vissa moment som att ta ett högt skott (eller för den delen dunka, en basketkorg sitter på samma höjd för båda könen) eller att spelet, taktiken blir en annan då spelarna helt enkelt inte orkar riktigt.
Fotbollen har valt väg, verkar det som, men jag tycker de har valt fel väg.
Det öppnar ju dels upp för orättvisa jämförelser och typ förnedring där snacket går om hur Sveriges landslag får spö av femtonåriga pojklag. Och det lite nedsättande uttrycket ”damfotboll”. Vilket ju inte riktigt händer i andra sporter, för även om t ex Therese Johaug skulle få pisk av en pojkjunior, så pratar man ju inte om det (de åker ju olika distanser!). För skulle det vara rättvist och fotboll vara som andra sporter skulle Messi och de andra herrarna dribblat runt med basketbollar på planer som var 25 meter längre… en extra kvart. Hur skulle det se ut? Skulle någon bli förvånad om det skulle vara en annan sport?
Och så här kan man väl ha det på dam-elitnivå, det funkar ju uppenbarligen när Sverige – USA spelar, men för alla de ”vanliga” tjejerna som inte har en chans att ta ett högt skott eller har högre skaderisk då det är betydligt mer ansträngande att spela med en förhållandevis tyngre boll… är det inte bara fåfängt och fånigt?