Jag har länge varit nyfiken på Thomas Bernhard.
Det känns som han är inne nu, Tranan och Jan Erik Borglid verkar ha någon sorts ambition att översätta och ge ut hela hans oeuvre.
Många verkar som förhäxade av honom (expediten på Hedengrens, som ju för övrigt har flyttat, verkade till exempel närmast kär), han som beskrivs som 1900-talets andra hälfts kanske största författare och en av de där (Borges, Tolstoy, Woolf typ) som det är obegripligt hur de aldrig fick Nobelpriset…
Men jag har inte riktigt vågat. Han har verkat så svår, det lilla jag läst om hans böcker. Att han har ett språk som är… en utmaning. Något som bäst beskrivs som snårigt och svårgenomträngligt. Fått vibbar av Proust eller Joyce eller liknande. Sånt där som ingen egentligen har läst, för de är så jobbiga.
Kanske är det delvis därför jag varit lite nyfiken? Pga trots?
När jag efter konserten på SVT upptäckte att han skrivit en bok om Glenn Gould (må så vara att det kanske inte egentligen handlar om honom), en bok som dessutom verkade vara en av hans mer lättillgängliga… då tog jag det som ett tecken.
Och jag förstår ju nu vad man menar. Plus det där andra man hört: att när man väl stigit ner i floden vill man inte upp igen. Att man bör ta ett par djupa andetag innan man börjar, innan man dyker i.
Lite så är det. Det är maniskt, det är ett evigt ältande och det är becksvart. En förbittrad surgubbe.
Jag har nog aldrig läst något liknande och även om det på sätt och vis kan beskrivas som snårigt med långa meningar, bisats på bisats, frånvaro av handling och så vidare så är det ur en annan aspekt rätt lättläst; det eviga ältandet och upprepandet gör att det inte är hela världen om man skulle tappa bort sig på en sida och staplandet av perspektiv/tidslinjer – man blir t ex väldigt van konstruktionen ”jag xyz, sa han, tänkte jag” och dylikt – har kanske mindre betydelse då det handlar mer om känsla/resonemang än precist narrativ.
Jag undrar om jag inte hittat en ny favoritförfattare? Jag måste ha mer!
Första meningen:
Ett länge förberett självmord, tänkte jag, inte en spontan handling av förtvivlan.