Blodsdroppen letade efter ljuset från planetens fingertopp
för att låtsas vara ett äpples döda kärna.
Slättens vind som herdarna knuffade framför sig
darrande med skräcken hos en mussla utan skal
Jag läste ett slumpvis stycke för A. Hennes instinktiva reaktion: ”läskigt!”. Lite senare halvciterade hon versen och gjorde en grimasch med fingrarna i munnen. En kommentar så god som någon.
Tänker lite på Jan Wictors diktsamling Camera Obscura. En bok, utgiven av Bonniers på 40-talet, som fick ganska bra recensioner när den kom men som snart visade sig vara en ploj… bakom låg två läkarstudenter som suttit och druckit öl en kväll. Den ene hade letat upp ord ur lite slumpmässiga böcker och den andre hade sammanfogat dessa till modernistisk lyrik. (lite till saken hör att den ene av dem hette Lars Gyllensten och så småningom kom att bli författare ”på riktigt” och till slut även ständig sekreterare i Svenska Akademien… så det kan gå!)
Det är ju någonting med sådan här poesi som är så fantastiskt pretentiös och bara dryper med chosiga metaforer som vill… ja vadå? Vad är det frågan om? Är det pekoralt eller genialt eller lite av båda? …beroende vilket humör man är på?
ps. Skulle ju gärna lägga vantarna på ett ex av Camera Obscura, men den är inte helt lätt att få tag i. Kom i nyutgåva 1998, men den är ju såklart också slutsåld sedan länge och kanske svårare att hitta än originalutgåvan, som verkar betinga ett pris på iaf typ 500-1000 kr på antikvariat. Inte riktigt där än… ds.