Började läsa Bilbo för A. Det är ju en härlig bok.
Höll på att plocka i disken när jag plötsligt fick lust och lämnade allt. Blev inspirerad av en hemma-i-min-bokhylla-intervju med Lotta Lundgren där hon berättade att den första bok hon läste själv var Bilbo, när hon var sex år.
Jag tycker det är ganska styvt för en sexåring. Kanske inte något extraordinärt, massor med ungar lär sig ju läsa betydligt tidigare än så och Orson Welles läste Shakespeare när han var tre eller hur det var osv osv, men det är en intressant första bok.
Bilbo är trehundra sidor lång. Tolkien/Hallquist (såklart ska man läsa Hallquists översättning!) har ett lite omständligt, ålderdomligt språk med långa meningar och inskjutna bisatser i bisatserna, svåra (ovanliga för att inte säga arkaiska) ord och insprängda vittra kväden på en sida eller två. Dessutom kan jag tänka mig att innehållet som sådant är bitvis utmanande. Eller vad sägs om att vara ensam och övergiven i labyrintiska gångar djupt under ett berg? Med livet som insats gissandes gåtor med ett mordiskt, psykopatiskt väsen som bott där nere i hundratals år vid en underjordisk sjö? Oavsett när man börjar är det fantastiskt att ge sig på Bilbo som första bok. Tycker det tyder på självförtroende.
Javisst, det är en barnbok, men det är lite tuggmotstånd…
Apropå det. A lekte med en gammal förskolekompis idag, som året äldre nu går i skolan. De är båda två sålda på Lasse-Majas detektivbyrå. Hörde av mamman att kompisen inte riktigt klarar av att läsa de böckerna själv… A fick tre Lasse-Maja tidigare i veckan och bara slukade dem (A fick välja och vi beställde fem till nu i kväll…).
…så hon är iaf inte sist i utvecklingen och om inte annat har hon nästan ett år på sig med Bilbo.