När man är pappaledig leker man en massa. Och man lagar mat. Matar. Byter blöjor. Diskar. Kanske sover en stund när tjoppisen sover. Städar. Plockar undan. Förbereder nästa matstund. Tar på och av kläder. osv.
Men man får också en himla massa tid. Till ingenting. För man ska ingenstans och man har inga krav på sig annat än att typ greja nästa mål mat. Lillan leker lite för sig själv (kom förresten ihåg: all onödig hjälp är ett hinder i utvecklingen!), men kan (kommer!) ändå när som helst söka kontakt osv. Sådan tid som man inte kan eller vill döda med t ex en telefon (internet!!!) eller liknande – som man nuförtiden annars ofta tyvärr gör. För man vill ju vara tillgänglig. Närvarande.
Så tankarna fladdrar. Idéer och funderingar tillåts dra iväg i tangentens riktning. Utan att begränsas av kunskap/information utanför ditt huvud.
Liggandes på ett vardagsrumsgolv kanske man t ex börjar fundera på perforerade balkongräcken. Hur mycket täcker de utsikten? På vilket avstånd skulle man se bäst? Vad är förresten bäst? Om man skulle ställa upp en ekvation för att räkna på det (skulle det gå/vara meningsfullt?), vilka skulle variablerna vara? Och hur förhåller de sig till varandra? Avstånd till det perforerade, ja? Grad av perforering, ja? Avstånd till det betraktade (alt detaljnivå), ja? Sid/höjdledes rörelse (parallaxeffekter), ja? Någonting annat?
Så ter sig min pappaledighet. Måste tillstå att den här kravlösheten är väldigt sällsam…