Kunde inte somna om efter att ha blivit väckt av Alma. Så jag gav mig ut.
Hejade på torgets taxichaffisar och satte sen av över bron. Cirkus Brazil Jack hade smällt upp ett stort tält i Tantolunden och på Knivsöder rumlade de sista klubbmänniskorna hemåt. Eller mot efterfesten, vad vet jag?
På Långholmen stod ett gammalt par och höll om varandra på Jas gamla nedslagsplats och högst upp på Västerbron instagrammade en överförfriskad yngling ett stadshus i brand. #nofilter!
Norr Mälarstrand var helt övergivet sånär som på en enda hundrastare. Lika absurt som det blodröda vattnet.
Två polisbilar körde blåljus förbi Riddarholmen, själv blev jag lurad upp till kyrkan och kullerstenen av byggavspärrningar.
Götgatsbacken är bara gågata på dagen, men jag höll mig mitt i gatan tills Globen tornat upp sig ordentligt. Då tog jag vänster, förbi jobbet och Ferdinand Bobergs elverk/moské.
Fortsatte Östgötagatan ner. Vid korsningen Kocksgatan stod en sop- och spolbil och mullrade dovt, återhållet. Den liksom blängde på det regnbågsmålade övergångsstället framför sig. Hoppas inte…
Nere vid Folksamskrapan vände jag hemåt längs vattnet. Nedanför några kolonistugor satt en man och metade. Inte helt oväntat mötte jag just här vid Årstaviken den första andra löparen – en mamma med sovande barn i löparvagn.
Vid bananhusen hördes dunkande rejvmusik från andra sidan och jag vek nyfiket upp och över järnvägsbron. Vilket ju är en jävla stigning… Där uppe ser man allt, men ändå inte ungdomarna som måste dansat på Årsta holmar.
Ner och hem via bolånens Årstadal. Hemma väntade en nyvaken Mica med ett glas kall apelsinjuice.
Herregud… jag älskar den här staden.